Sara Norling
”Business as usual.” Så skulle man kunna sammanfatta musikåret på den mångfasetterade konstmusikens område. Men under ytan på detta till synes alldagliga mellanår bubblar det både av försök till nyorientering och av artistgenombrott av klassiskt snitt.
På operascenen har det sprakat mest, och där har det definitivt varit kvinnornas år. Inte mindre än tre sångerskor har fått recensenterna att hojta ”världsklass” och ”nästa Birgit Nilsson”.
Mest unisont prisades sopranen Nina Stemme som i mars gjorde sin första Wagnerroll på Kungliga operan. När huset för första gången på 27 år satte upp Tristan och Isolde var det i en sparsmakad, modernistisk uppsättning som lockade fram liknelser med Star Wars eller till och med gamla science fiction-godingen Månbas Alpha. I denna ganska sterila iscensättning framstod Nina Stemmes brännande Isolde som föreställningens klara centrum. Och pressen öste på med formuleringar som ”en fullfjädrad Isolde”, ”besinningslöst vacker hög och varm sopran” och ”äntligen vidunderlig Wagner”. Nu kom succén knappast helt ur ingenting. Stemme debuterade med framgång som Isolde redan sommaren 2003 vid operafestivalen i engelska Glyndebourne; nästa sommar gör hon samma roll på Wagners hemmaplan i Bayreuth.
Ännu en solid Wagnerinsats kom från mer oväntat håll. Den unga sopranen Annalena Persson, som gick ut Operahögskolan så sent som 2002, gjorde under året inte mindre än tre stora Wagnerroller. Redan i januari övertygade hon som Sieglinde i en halvscenisk variant av Wagners Valkyrian på Göteborgsoperan, i april väntade rollen som Senta i en avdammad version av Den flygande holländaren vid Stockholmsoperan och under hösten fick hon fylla Stemmes skor som Isolde, något hon gjorde med stor säkerhet i en expressiv och utåtriktad tolkning.
Även på Annalena Persson väntar nu fler internationella scener, men frågan är om inte årets stora utropstecken på sångarsidan ändå var en 38-årig (!) debutant som redan skrivit kontrakt med Metropolitan Opera House i New York. I september stod Erika Sunnegårdh på operascenen för första gången då hon sjöng huvudrollen i Puccinis Turandot på Malmö opera och musikteater, ett minst sagt spektakulärt parti att inleda sin karriär med. Men så är historien om Erika Sunnegårdhs väg till operascenen något av en askungesaga om New York-servitrisen som givit enstaka romansaftnar här och där innan den verkligt stora chansen kom. I maj provsjöng hon på Metropolitan och fick direkt kontrakt på fyra huvudroller för säsongen 2006. Nästa år kan man höra Sunnegårdh i Norrlandsoperans uppsättning av Turandot. Sedan är väl risken att också denna kometkarriär kan följas främst utomlands.
Andra starka kvinnor har också stått på scenen under året. Stockholmsoperan tog åter upp Hans Gefors succéopera Christina. År 2004 var det 350 år sedan denna drottning abdikerade från den svenska tronen, och Kristinas liv skildrades även i turnéföreställningen Christinas resa, där sångerskan Susanne Rydén tillsammans med skådespelaren Björn Granath, dansaren Hans Nilsson och Stockholms Barockensemble berättar genom dokument och musik från Kristinas egen tid.
Göteborgsoperan stod för ännu en succé från regissören Yannis Houvardas med Richard Strauss Kvinnan utan skugga, där längtan efter barn mycket bokstavligt intog scenen. På Drottningholms slottsteater spelades som omväxling två nyskrivna verk. Först ut var Miklós Maros lite bleka Kastrater, som skildrar ett fiktivt möte mellan Gustav III och kastratsångarna Marchesi och Farinelli. Färgstarkare var Reine Jönssons Cecilia och Apkungen, som målade 1700-tal på ett betydligt djärvare sätt med sina låtsasspråk, parallellhandlingar och sömlösa förflyttningar mellan Sverige och Kina. Nytt blandades med kärleksfullt kineseri både i musik och i den nästan akrobatiska iscensättningen, där rollerna gestaltades av både sångare och dansare.
Sport och fritid!?
Akrobatiskt blev det också i Stockholmsoperans sista uppsättning för säsongen. I Thomas Jennefelts och Niklas Rådströms Sport och fritid fick solister, kör och dansare sällskap av akrobater från Cirkus Cirkör för att skildra livet som en ständig sporttävling. På scenen förekom bland andra rollfigurerna Domarjäveln, Höjdhopperskan och Fotbollsspelaren samt lergrop och dödens väntrum i form av ett omklädningsrum. Ovanligt trendkänsligt av Stockholmsoperan. Under året har man tidigare kunnat se hockeyoperan Nagano i Prag, och fotbollsoperan Learning to Shout har spelats på Åland och i Sverige.
Men frågan är om inte den djärvaste operasatsningen i år ändå kom från Malmö. Ledningen för den krisande operan och musikteatern tycktes utmana ödet genom att som första nordiska scen sätta upp Alfred Schnittkes groteska Livet med en idiot. Kritikerna applåderade sångarna och det konstnärliga modet, men publiken svek. Teatern lovades dock mer pengar i slutet av året, varför konkurshotet är avvärjt.
Musik i det mindre formatet
Om de stora institutionerna märks regelbundet så har året också inneburit försök att lyfta fram musik som verkar med betydligt mindre medel. I mars ordnades en manifestation för romanskonsten i Rikskonserters hus på Nybrokajen 11, och i november hördes kammarmusik i alla dess former då en veckolång manifestation med debatter, seminarium och konserter gick av stapeln på en mängd platser i Stockholm.
Och bland sommarfestivalerna, som vid sidan av opera ju nästan domineras av kammarmusiken, har ett par nytänkande uppstickare märkts. I den lilla västgötska byn Kalv anordnades en fyradagars festival kring nutida musik med symposier, ljudlaboratorium och konserter med internationella gäster och med musik av den danske tonsättaren Bent Sørensen som tema. I likaledes västgötska Rydal, strax utanför Kinna, försökte arrangörerna till Rydalsfestivalen sudda ut gränserna mellan traditionell kammarmusik och electronica och lät stråkkvartetter samsas med laptopmusik i det gamla bomullsspinneriet. Ännu en i raden av omvandlingar där gammal fabriks- eller bruksmiljö blivit upplevelsemiljö.
Två trägna företrädare för nyskriven musik i alla dess former kunde även fira jubileum i år. 25-åriga Kammarensemblen ordnade maratonkonsert på Nybrokajen 11, och anrika EMS (f.d. Elektronmusikstudion, numera Elektroakustisk Musik i Sverige) firade sina 40 år med en veckas konserter.
Musik i det större formatet
Av ny orkestermusik i det större formatet fick Daniel Börtz stor uppmärksamhet för två verk. I det mäktiga oratoriet Hans namn var Orestes, som bygger på Aischylos dramatrilogi Orestien, var temat antikt men budskapet om svek och försoning allmängiltigt. Senare under året tog sig Börtz an den klassiska konsertformen i en hyllad pianokonsert som Hans Pålsson uruppförde tillsammans med Göteborgssymfonikerna.
Andra svenska tonsättare som spelats extra flitigt i år, både hemma och utomlands, är skånske Rolf Martinsson och stockholmske Anders Hillborg, vars orkesterstycke Exquisite Corpse dragits runt världen av dirigenterna Alan Gilbert och Esa-Pekka Salonen. Sverigefavoriten Salonen gjorde också årets tonsättarfestival i Stockholms konserthus till en publiksuccé samt höll i de konstnärliga tyglarna då Östersjöfestivalen överraskande åter dök upp i augusti. Där var den stora sensationen i år Mravinskijteaterns och dirigenten Valerij Gergijevs gästspel med Sjostakovitjs anarkistiska opera Näsan. Inte illa för en festival som, av ekonomiska skäl, egentligen inte skulle ha ägt rum igen förrän nästa sommar.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2004
Klassisk musik 2004: Klassiska genombrott
http://www.ne.se/rep/klassisk-musik-2004-klassiska-genombrott
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
