Sara Norling
Få verkar omhulda sina jubilarer lika intensivt som det klassiska musiklivets aktörer. Ett tydligt tecken är att uppladdningen inför Mozartåret 2006 (då är det 250 år sedan Mozart föddes) tjuvstartade redan 2005. Nu är Mozart förstås ett namn utöver det vanliga, men det visar på två saker som branschen tycks törsta efter: strålglans och ett lättfattligt fokus. Sverige är knappast något undantag, och här har exempelvis några hundraåringar fått extra uppmärksamhet under året.
Hos de sekelgamla Göteborgssymfonikerna var guldglansen till och med bokstavlig. När orkesterns hundraårsjubileum kulminerade i oktober prydde ett guldfärgat omslag en extra fyllig programbok, där orkesterns historia från bildandet 1905 till i dag presenterades. Orkestern kunde till och med fira dubbeljubileum eftersom det också är 70 år sedan det uppmärksammade konserthuset i funkisstil invigdes vid Götaplatsen.
Nu kompletterade Göteborgssymfonikerna det skrivna med en månads klingande konserter som underströk orkesterns specifika profil – en blandning av svenskt, nordiskt och 1900-tal – men också inriktningen på den allra nyaste musiken. Firandet kulminerade i ett program där chefsdirigenten Mario Venzago anförde ett program med ett par av Bachs klaverkonserter (solist: Michail Pletnjov) varvat med Ravel, Sverigepremiären på italienaren Luigi Nonos No hay caminos, hay que caminar samt ett nytt verk av Kent Olofsson, ett program som få andra svenska orkestrar kanske skulle våga sig på. Men så har också Göteborgsymfonikerna epitetet nationalorkester att leva upp till.
Fler hundraåringar att fira
En riktigt lika storstilad inramning fick kanske inte tonsättaren Dag Wirén (1905–86) till sin hundrade födelsedag i oktober, även om den uppmärksammades på flera håll. Ett par konserter med hans kammarmusik ägde rum exempelvis i Stockholm, och en kritikerrosad inspelning av hans stråkkvartetter med Lysellkvartetten som kommit under våren kompletterades med skivan Vintage Wirén, där Wirén själv är en av musikerna. Dessutom kom en essäbok som delvis kastade nytt ljus över denne franskinfluerade nyklassicist som är betydligt mer än sin stråkserenad.
Estnisk-svenske symfonikern Eduard Tubin skulle också ha fyllt hundra i år, vilket märktes bland annat under Östersjöfestivalen i Stockholm och med ett program i pianisten Bengt Forsbergs ambitiösa kammarmusikserie i Allhelgonakyrkan i Stockholm. Egentligen ganska blygsamt, med tanke på att det är en tonsättare som under året också hyllats av Berlinfilharmonikerna och i USA. Då fick hans landsman Arvo Pärt, bara 70 och fortfarande i livet men utan egentlig Sverigeanknytning, nästan större utrymme då hans musik framfördes både under Östersjöfestivalen och vid en exklusiv helafton med Radiokören på själva födelsedagen den 11 september.
Innan denna jubileumslistning tar slut är det väl bara att konstatera att även jubilarer på andra områden har genererat musik. Den danske sagoförfattaren H.C. Andersen inte minst. Något som förstås har märkts mest i hemlandet, men här i Sverige kan man lyfta fram Hans Gefors uppmärksammade barnskräckopera Skuggspel, baserad på Andersens berättelse Skuggan, som i september hade premiär på Operaverkstan i Malmö.
Dag Hammarskjöld och hans skrifter har också, kanske lite otippat, inspirerat en hel del musik under året, storskaligast i Örjan Fahlströms Vägmärken för sångsolist, trumpet, orgel, kör och storband som turnerade både i Sverige och utomlands.
En tonsättare som inte jubilerade på något sätt men som ändå hör till de flitigast spelade under året, både här hemma och utomlands, är Rolf Martinsson. Inte mindre än tre konserter av denne Skånetonsättare fick sin premiär under året. I april uruppförde Stockholmsfilharmonikerna trombonkonserten Fairlight tillsammans med Christian Lindberg, en cellokonsert för Mats Lidström fick premiär i London i maj inom ramen för musikexportprojektet From Sweden och under hösten uruppförde Magnus Båge en flöjtkonsert. Martinsson toppade detta med ett nytt, kortare orkesterverk för Östersjöfestivalen i augusti.
Ett länkande hav
Något av de mest vitala på konsertscenen under året var just Östersjöfestivalen, som i år äntligen blommade ut i full skala. Under en välmatad vecka i Stockholm deltog orkestrar från Sverige, Finland, Estland, Danmark och Ryssland. Bekanta från tidigare år var namn som Mariinskijteatern som under dirigenten Valerij Gergijev åter gästspelade på Stockholmsoperan, nu med urversionen av Modest Mussorgskijs monumentala Boris Godunov. Men både Danska Radioorkestern och Estniska filharmoniska orkestern gästade Berwaldhallen för första gången. Några av orkestrarna gav också konserter i Helsingfors, Åbo, Tallinn och Gdańsk, och Östersjön fick rollen som mer än en tänkt symbolisk länk.
På den nutida musikens område presenterade Stockholms New Music en gedigen upplaga där den unga österrikiskan Olga Neuwirth, som bland annat samarbetar nära med nobelpristagaren Elfriede Jelinek, var ett av de mest spännande namnen med sin kompromisslösa musik. Och årets tonsättarfestival i Stockholms konserthus ägnades svenskättade amerikanen John Adams, som med sin direkta publikkontakt och kommunikativa musik väl matchade Sverigefavoriten Esa-Pekka Salonen, som stod i fokus förra året.
Sagolik ring
Operatemperaturen höjdes rejält först under hösten. Då hade vårsäsongen ändå på Värmlandsoperan bjudit på bland annat en tät och klaustrofobisk uppsättning av Dmitrij Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mtsensk, som utspelade sig i en förfallen industrimiljö och där en nervig Anne Bolstad i huvudrollen matchades väl av tenoren Michael Weinius och barytonen Marcus Jupither.
Under våren fortsatte sopranen Erika Sunnegårdhs framgångssaga då hon än en gång gjorde titelrollen i Puccinis sista opera, Turandot. Nu på Norrlandsoperan som också blev först i Sverige med att sätta upp den version som fullbordats av den italienske tonsättaren Luciano Berio.
En annan sångerska som fick sitt riktigt stora genombrott var den i Sverige bosatta ukrainskan Maria Fontosh. Hennes Tatjana i Stockholmsoperans annars lite ojämna uppsättning av Tjajkovskijs Eugen Onegin knockade de flesta kritiker. Fontosh var dessutom en av ljuspunkterna i Malmö Opera och Musikteaters uppdaterade men ovanligt distanserade uppsättning av Gounods Faust.
Årets utan tvekan mest emotsedda operapremiär var dock Stockholmsoperans inledning på den länge efterlängtade Wagnerringen, där de fyra delarna regisseras av Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm. I september sjösattes jätteprojektet med Rhenguldet som enligt kritikerna tycktes utspelas i en bilderboksvariant av 1800-talets borgerliga värld. H.C. Andersen, Elsa Beskow och bröderna Grimm var namn som nämndes, och i uppsättningen var hela Wagnerkulten bokstavligen satt på ett museum vaktat av Rhendöttrarna. Reaktionerna var övervägande positiva och föreställningen utsåld.
Men i framgångens spår väcktes återigen debatten om Kungliga operans oflexibla organisation och rimligheten i att den fortfarande fungerar som en gammaldags repertoarteater eftersom Rhenguldet, trots publiktrycket, under hösten spelades bara fem gånger.
Det kan jämföras med den helt säsongsinriktade Göteborgsoperan, som under samma månad slog till med Jan Sandströms nyskrivna opera K. Beskrivning av en kamp, som kretsar kring Franz Kafka och där librettot skrivits av regissören David Radok. Detta var en kritikerrosad föreställning och en klar revansch för Sandström efter floppen med hans Macbeth2 på samma scen för fyra år sedan. För övrigt lär Sandström just nu skriva både på en opera om Bellman och på en kantat till kungens 60-årsdag i vår. Förhoppningsvis något att återvända till i kommande summeringar.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2005
Klassisk musik 2005: Jubileer och litterära förlagor
http://www.ne.se/rep/klassisk-musik-2005-jubileer-och-litterära-förlagor
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
