Sara Norling
Att ha och inte ha. I den klassiska musikvärlden hamnade resurser av olika slag i fokus under 2008. I debatt och media handlade det ganska konkret om pengar och framtid för ett par svenska flaggskepp. I själva musiken smög klimatfrågan och jordens tillgångar in som ett tema. Dessutom uruppfördes nyskriven svensk opera som aldrig förr.
Men varför inte börja med dem som har, eller i alla fall med dem som ska få. För i årets elfte timme, i början av december, kom nyheten att ett nytt, stort stipendium ska delas ut i Birgit Nilssons namn. Priset, som är världens största inom klassisk musik, är på rekordsumman en miljon dollar. Vartannat eller vart tredje år kommer det att delas ut till en eller flera pristagare inom operagenren – sångare, dirigenter eller en hel uppsättning.
Bakom priset står den svenska världssopranens egen stiftelse The Birgit Nilsson Foundation i Wien. Innan sin bortgång för tre år sedan hann Birgit Nilsson själv utse den första pristagaren, som kommer att presenteras i början av 2009. Detta svenska musikpris lägger med sin gigantiska pengapåse med råge det kämpande Polarpriset i lä.
Spartider med konsekvenser
Betydligt oginare vindar blåste kring tre institutioner i svenskt offentligstött musikliv. Tidigt i våras kom beskedet att Stockholm New Music, landets matigaste och mest etablerade festival kring nutida musik, läggs ned. Den främsta orsaken var att Rikskonserter inte längre ansåg sig kunna stödja festivalen.
Beskedet kom efter en festivalupplaga som blivit en ovanlig publiksuccé: med temat ”Tradition in Transition” ställde festivalen intelligent den etablerade modernismen mot nyare strömningar och lockade med både hårdföra, traditionella modernister som Helmut Lachenmann och ljudkonst och konserter på oväntade ställen. Bland annat framfördes verk i och utanför Kulturhusets hissar, och Sveriges Radios Symfoniorkester stod utplacerad i olika grupperingar på Moderna museet.
Slagverksensemblen Kroumata, som sedan tidigare sagts upp av just Rikskonserter, var i både finansiellt och mer personligt blåsväder. Omställningen till fri grupp medförde att dess anslag sjönk till hälften, och ensemblen såg länge ut att tvingas lägga ned till årsskiftet. Finansiering från staten, Stockholms stad och Stockholms läns landsting räddade dock i början av januari 2009 den hotade ensemblen.
Dessförinnan föll ytterligare en skugga över Kroumata när den avhoppade medlemmen Anders Loguin med sin nybildade slagverksensemble under hösten uruppförde Sofija Gubajdulinas nya slagverkskonsert Glorious Percussion med Göteborgs Symfoniker. Detta ledde till ett infekterat ställningskrig om rätten till verket. Tillhörde den Kroumata eller Lougin, som varit aktiv i beställandet? Trettioårsjubilerande Kroumata själv hann å andra sidan stilenligt med ett par egna uruppföranden i november: i Malmö Konserthus framfördes både Niklas Sivelövs färgrika Touché för fyra slagverkare och Daniel Börtz Orfeus sång, en konsert för monologiskt sjungande cello under slagverksattack.
Med höstbudgeten kom också beskedet att den statliga stiftelsen Rikskonserter får sitt anslag minskat med 10 miljoner för 2009. Inställda turnéer och konserter, inga beställningar av ny musik samt stora personalnedskärningar blev några av ledningens aviserade följder. Framtidsoro och kritik mot organisationen följde, liksom frågor om vad regeringens kulturutredning skulle komma fram till i januari.
Uppmärksammade jubilarer
Men allt handlade förstås inte bara om pengar och politik. Under 2008 uppmärksammades även Lars-Erik Larssons hundraårsdag runtom i Sverige. Det innebar förstås massor av den lyriska sviten Förklädd Gud liksom Pastoralsvit, men även en avdamning av skånetonsättarens debutopera Prinsessan av Cypern från 1937 i ett halvsceniskt framförande på Malmö Opera. Uppsättningen var ett modigt och väl genomfört räddningsförsök, men klargjorde samtidigt varför denna mix av Zacharias Topelius pekorallibretto om en cypriotisk prinsessa som rövas bort till Finland och Larssons tungt nyromantiska tonspråk inte har spelats sedan premiären.
En levande svensk legend, körnestorn Eric Ericson, fyllde 90 år under hösten och firades både med en rad konserter runtom i landet och av skivbolaget Caprice Records som utgav två CD-skivor med unika liveinspelningar från 1970-talet fram till 2008.
I Stockholm firades också den franske visionäre tonsättaren, pedagogen och organisten Olivier Messiaen – som liksom Larsson skulle ha fyllt hundra i år – med en tolv dagar lång och internationellt uppmärksammad festival. Bland annat framfördes för första gången i Sverige hela Catalogue d’oiseaux (Fågelkatalogen) vid en maratonkonsert, liksom samtliga delar i den så kallade Tristantrilogin.
Finbesök och omarbetade klassiker
Även flera internationella gästspel höjde temperaturen under året. På sångarsidan fick aktuella svenskar som Peter Mattei, Malena Ernman och Anna Larsson konkurrens av namn som barytonen Thomas Quasthoff, opera- och konsertsångaren Bryn Terfel samt stjärnsopranen Renée Fleming.
Bland en rad gästande topporkestrar märktes framför allt Berlinfilharmonikerna med dess chefsdirigent Sir Simon Rattle i Stockholms konserthus i maj, samt Daniel Barenboim och litteraturvetaren/samhällsdebattören Edward Saids Väst-östliga divanorkestern som under Östersjöfestivalen i augusti gästade Sverige för första gången.
På operascenen kunde man se flera klassiker i ny kostym. Hit hörde regissören Peter Konwitschnys isande och kompromisslösa La Bohème på Värmlandsoperan i augusti och två inte helt lyckade nytolkningar. Folkoperan satte upp Carl Maria von Webers sällan spelade Friskytten och Franz Lehárs Glada änkan, båda med ny dialog av dramatikerna Lucas Svensson respektive Malin Axelsson. Den första fokuserade på manlighet, den andra – i Suzanne Ostens operaregidebut – på genus. Kungliga Operans krampaktiga uppdatering av Camille Saint-Saëns Simson och Delila till dagens Mellanösternkonflikt fungerade även den bara delvis.
Svenska urpremiärer
I övrigt var 2008 något av ett rekordår för nyskriven svensk opera. Det började imponerande i mars, då Norrlandsoperan avslutade sitt fleråriga samarbete med operan i Kapstaden med Mats Larsson Gothes Poet and Prophetess. För Larsson Gothe innebar uppsättningen ett definitivt genombrott för honom som operakompositör, och som helhet var Poet and Prophetess en av de mest genomarbetade svenska operorna på länge. I det starka librettot utgör kolonialismen bakgrund mot huvudpersonernas frihetslängtan: som flera recensenter påpekade var detta som Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta för operascenen, där den romantiske 1700-talspoeten Bengt Lidner ombord på en ostindienfarare möter en sierska från xhosafolket, och där traditionellt lyriska ensembler till slut möter autentiska afrikanska slagverksrytmer.
En besvikelse blev däremot Sven-David Sandströms Batseba på Kungliga Operan i december. Det var vackert musikaliskt i Sandströms numera ogenerat eklektiska stil – från slösande högromantik till enkel visa – men desto svagare dramatiskt då Torgny Lindgrens roman hade vattnats ur genom en engelsk översättning.
Däremellan låg Daniel Börtz kammarmusikaliskt rörliga Magnus Gabriel på Läckö slott i juli, Vadstena-Akademiens satsning på kortoperor av nya unga tonsättare samt enmansmusikdramatik av Paula af Malmborg Ward under Kalvfestivalen. Som svensk får man kanske även räkna den japansk-amerikanske Moto Osadas zen-inspirerade och lekfulla novelloperasuccé Four Nights of Dream, även den uruppförd av Vadstena-Akademien.
Och så var det det där med klimatet. Ska man hitta ännu ett tema för året är det detta som – tillsammans med det multidisciplinära greppet – förenar åtminstone två större nya verk: Carl Unander-Scharins opera The Crystal Cabinet för Piteå kammaropera och Jonas Bohlins oratorium Holocene för Östersjöfestivalen. Det första behandlar med utgångspunkt i William Blakes visioner människans frågor inför klimatforskarnas domedagsrapporter med hjälp av videokonst och koreografi.
Holocene har i stället inspirerats av en resa till Arktis, företagen av Jonas Bohlin, Majgull Axelsson och konstnären Lars Siltberg under 2005. Det är ett verk som till sakligt, knapp text av Axelsson och genom Siltbergs isiga bilder av skräckfilmslika organismer på väg till primitivare stadier målar en mörk framtidsbild med en kraftfullt bultande estetik som tycks ha lånat från såväl Stravinsky som rock. Kanske var det trots allt samtiden som lät starkast från årets klassiska scener?
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2008
Klassisk musik 2008: Stark samtid på klassiska scener
http://www.ne.se/rep/klassisk-musik-2008-stark-samtid-på-klassiska-scener
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
