FN:s klimatrapport:
Vilket klimat får våra barn och barnbarn?
av Erland Källénprofessor i dynamisk meteorologi vid Stockholms universitet
FN:s klimatpanel (IPCC) offentliggjorde sin senaste rapport fredagen den 2 februari. Den tusensidiga rapporten sammanfattar kunskapsläget inom området fysisk klimatforskning. Det handlar dels om vad vi vet om observerade klimatförändringar, dels om vad vi kan säga om framtida klimatförändringar.
Ett möte i Paris som föregick presentationen av rapporten handlade om hur varje mening i sammanfattningen skulle skrivas. Orden och formuleringarna vägdes verkligen på guldvåg. I slutänden kom ett dokument fram som alla deltagare kunde ställa sig bakom.
 |
| fredrik sandberg/scanpix |
| Ett kommunalt värmeverk lyfter sin molnplym mot solen. |
UnderdrifterVid Parismötet deltog omkring 300 personer. Det var både forskare och tjänstemän från myndigheter i ett stort antal länder. Debatten under det veckolånga mötet var stundtals mycket intensiv. Det visade sig inte vara helt lätt att formulera slutsatserna så att de blev invändningsfria sett ur alla deltagares synvinkel.
Det omfattande vetenskapliga underlaget till mötet gjorde att debatten inte handlade om resultaten i sig utan i stället om vad som var möjligt att lyfta fram i en sammanfattning. Resultaten är redan kvalitetsgranskade eftersom de har publicerats i internationella tidskrifter. Även underlagsrapporten har genomgått en omfattande granskning enligt ett peer-review system, dvs. att experter kollar andra experter. Därför blev de sammanfattande slutsatserna snarare underdrifter än överdrifter.
Rapporten understryker flera av de slutsatser som redan publicerats i tidigare IPCC rapporter. Den senaste – Third Assessment Report, TAR kallad – kom 2001. Den nu aktuella fjärde rapporten pekar på styrkan hos några effekter som inte betonats i tidigare rapporter. Exempel är återkopplingar till den naturliga kolcykeln och avsmältning av Grönlandsisen.
Ett verk av människanDet viktigaste med den aktuella rapporten från IPCC är att det nu finns ett betydligt bredare och mer omfattande underlag till de slutsatser som dras. Detta gör att man med större säkerhet kan säga att människan påverkar klimatet och att framtida projektioner kan baseras på ett bättre och säkrare beräkningsunderlag.
Den globala medeltemperaturen har ökat med i genomsnitt 0,74 grader Celsius de senaste 100 åren (1906–2005). Under de tolv senaste åren har elva av de varmaste åren sedan 1850 inträffat. Huvuddelen av den uppvärmning som skett sedan år 1950 är mycket sannolikt orsakad av ökande halter av växthusgaser i atmosfären. Den viktigaste växthusgasen skapad genom mänskliga aktiviteter är koldioxid. Den skapas i samband med förbränning av fossila bränslen, främst kol och olja.
Koldioxidhalten i atmosfären har ökat med drygt 35 procent sedan mitten av 1800-talet (från runt 280 ppm år 1850 till 379 ppm år 2005). Samtidigt har också andra växthusgashalter (metan och dikväveoxid) ökat som ett resultat av människans aktiviteter.
Halterna av partiklar i atmosfären har också ökat som ett resultat av mänskliga aktiviteter. Exempel på detta är svavelpartiklar som skapas vid kol- och oljeförbränning. Den ökande partikelhalten verkar främst avkylande på jordytans temperatur. Det finns en förbättrad precision kring bestämningen av partiklarnas klimatinflytande, men det kvarstår fortfarande betydande osäkerheter.
Den samlade påverkan av ökande växthusgas- och partikelhalter från 1750 fram till 2005 ger en uppvärmning vid markytan. Denna kan uttryckas som en ökad strålningsdrivning vid markytan vilken uppgår till 1,6 watt per kvadratmeter. Detta kan jämföras med ökningen i solstrålningen vid markytan under samma period vilken uppgår till 0,12 watt per kvadratmeter. Den är således drygt tio gånger mindre.
VäxthuseffekterUnder perioden 1961–2003 har världshavens nivå stigit med nästan åtta centimeter. Det kan förklaras dels med en expansion av havsvattnet i samband med uppvärmningen av världshaven (ner till 3 000 meters djup), dels med avsmältningen av glaciärer. Under perioden 1993–2003 har nivåstigningen accelererat. Den är omkring dubbelt så snabb under denna period mot vad den varit under de senaste fyrtio åren. Ökningen av stigningshastigheten beror främst på en ökande expansion av havsvattnet som en följd av uppvärmningen.
Extrema väderhändelser har blivit både vanligare och ovanligare. Exempel är ett minskat antal kalla vinternätter och frostdagar över landområden samt ett ökat antal mycket varma sommardagar och sommarnätter. Båda dessa trender beror sannolikt på en ökad växthuseffekt. Antalet intensiva tropiska cykloner har ökat de senaste 35 åren, särskilt över Atlanten, och det är ganska troligt att detta kan förknippas med den globala uppvärmningen.
Uppvärmningen vid markytan överensstämmer med uppvärmningen i troposfären. Denna samstämmighet var inte tydlig i den föregående IPCC-rapporten. Atmosfärens innehåll av vattenånga har ökat. Det är helt i linje med uppvärmningen i atmosfären och har förutsagts av klimatmodeller.
Fortsatta uppvärmningsrisker I de scenarier för växthusgasutsläpp som IPCC använt sedan länge antas såväl kraftiga ökningar av växthusgaskoncentrationer (scenario A1FI) som begränsade ökningar (scenario B1) och mellanliggande scenarier.
I scenario A1FI antas en fortsatt ökande användning av fossila bränslen och därmed en fortsatt snabbt ökande koldioxidhalt. Runt år 2100 ligger koldioxidkoncentrationen nära tre gånger högre än den förindustriella nivån.
I scenario B1 antas en teknologi- och samhällsutveckling som möjliggör ett minskat utnyttjande av fossila bränslen. I detta fall beräknas koldioxidhalten fortsätta att öka, men stabiliseras på en nivå som är ungefär dubbelt så hög som den förindustriella nivån. Tilläggas bör att inget av IPCC:s scenarier innehåller några antaganden om internationella överenskommelser för att begränsa utsläppen.
Klimatsimuleringar har gjorts för tidsperioden 1990–2095. För det lägre utsläppsscenariet (B1) erhålls en ökning av den globala medeltemperaturen med 1,8 grader Celsius med ett osäkerhetsintervall mellan 1,1 och 2,9 grader Celsius. Det högre utsläppsscenariot (A1FI) ger en temperaturökning på 4,0 grader Celsius med ett osäkerhetsintervall mellan 2,4 och 6,4 grader Celsius.
I scenariot med lägre utsläpp erhålls en temperaturökning som är mer än dubbelt så stor som den vi upplevt under de senaste 100 åren. I det högre utsläppsscenariot är temperaturändringen ungefär lika stor som skillnaden mellan dagens klimat och den senaste istiden, fast åt motsatt håll. Dessutom sker ökningen under 100 år i stället för de 10 000–20 000 år som det tar för en istid att övergå till ett varmare klimat.
Fortsatta klimatändringarEn rad olika klimatmodeller från forskningsinstitut runt hela världen har använts för att beräkna de klimatändringar som ökande halter av växthusgaser kan medföra. Jämfört med den senaste IPCC-utvärderingen har betydligt fler simuleringar genomförts med ett större antal modeller. Därför finns nu ett mycket bredare underlag att basera bedömningarna på.
Det sammanlagda osäkerhetsintervallet i den senaste rapporten är inte direkt jämförbart med det som angavs i TAR eftersom en annan metodik har använts för att beräkna osäkerheten. Den nya metodiken kan användas framför allt därför att så många olika simuleringar funnits tillgängliga.
De nya scenarioresultaten är emellertid i god överensstämmelse med de resultat som presenterades i TAR. Detta ger en stor säkerhet i slutsatsen att fortsatta utsläpp av växthusgaser med stor sannolikhet leder till en fortsatt uppvärmning under 2000-talet som är större än den vi upplevde under 1900-talet.
En nyhet som införts i en del modeller är återkopplingar mellan kolets naturliga kretslopp och de fysiska klimatändringarna. Ökande temperaturer kan leda till ett extra tillskott av koldioxid till atmosfären, vilket förstärker uppvärmningen med runt en grad Celsius. Detta är en huvudorsak till att flera scenarion ger en högre övre gräns för osäkerheten jämfört med TAR.
Även havsytans nivå kommer att fortsätta höjas. Det lägsta utsläppsscenariot (B1) ger en höjning på mellan 0,18 och 0,38 meter, medan det högre scenariet (A1FI) ger mellan 0,26 och 0,58 meter. I dessa beräkningar har inte inkluderats möjligheten att isavsmältningsprocesser på Grönland och i Antarktis kan accelerera som en följd av den fortsatta uppvärmningen. Sådana processer skulle kunna ge en ytterligare höjning av havsytans nivå mellan 0,1 och 0,2 meter.
Fortsatt havsytehöjningEn fortsatt uppvärmning och höjning av havsytans nivå efter år 2100 är trolig även om växthusgaskoncentrationerna i atmosfären stabiliseras. Detta innebär bland annat att avsmältningen av Grönlandsisen fortsätter. En uppvärmning på mellan 1,9 och 4,6 grader Celsius jämfört med den förindustriella temperaturnivån (runt 1850) kan leda till att hela Grönlandsisen smälter inom några tusen år. Detta leder till en höjning av havsytans nivå med hela 7 meter.
Antarktis istäcke kommer troligen att växa i ett varmare klimat eftersom en stor del av istäcket fortfarande är kallare än noll grader. Det är emellertid möjligt att det blir vanligare att stora istungor lossnar i ett varmare klimat. Detta leder till plötsliga isförluster och höjningar av havsytans nivå.
Fortsatta utsläpp av koldioxid under det kommande århundradet kommer att stanna kvar i atmosfären under mer än tusen år och bidra till fortsatt uppvärmning och höjning av havsytans nivå.
KlimatdifferenserUppvärmningen är inte jämnt fördelad över jordklotet. Över Arktis och landområden på norra halvklotet är uppvärmningen betydligt högre. Över Arktis är den omkring dubbelt så kraftig som det globala medelvärdet. I det arktiska området kan havsisen helt försvinna under sommarmånaderna i slutet av detta århundrade. Över södra halvklotets havsområden samt i norra Atlanten är uppvärmningen mindre än det globala medelvärdet. Det senare är förknippat med en minskning av Golfströmmens styrka, vilket resulterar i en minskad värmetransport till havsområdena runt Island och södra Grönland. Det är emellertid mycket osannolikt att uppvärmningen kommer att leda till att Golfströmmen plötsligt kollapsar inom de närmaste 100 åren.
Det är mycket sannolikt att värmeböljor, kraftiga regn och snöfattiga vintrar blir vanligare i ett varmare klimat. Detta hänger ihop med ett ökat vattenångeinnehåll i atmosfären som en direkt följd av uppvärmningen. Det är sannolikt att antalet intensiva tropiska cykloner kommer att öka. Detta hänger också ihop med ett varmare klimat. Det gäller särskilt uppvärmningen av tropiska havsområden.
Storskaliga cirkulationsmönster, dit västvindsbältet på våra breddgrader hör, kommer även de att påverkas. Det finns en tendens att västvindsbältet förskjuts norrut och därmed att lågtrycksbanor och nederbördsmönster förskjuts norrut. Denna tendens är i överensstämmelse med vad som har observerats under de senaste 50 åren.
(Artikeln publicerad 2007-02-14)
Extern länk: Naturvårdsverket
Klimatrapport: Vilket klimat får våra barn och barnbarn?
http://www.ne.se/rep/klimatrapport-vilket-klimat-får-våra-barn-och-barnbarn
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
