Anders Hansson, frilansjournalist och NE-medarbetare
"Det luktar fotbollsspelare här men jag ser inga." Lagledaren Börje, i det civila chef för ordningsmakten i ett litet sydsvenskt samhälle, stod i dörröppningen. Vi, ett gäng nervösa småpågar, satt i omklädningsrummet inför en cupmatch. Linimentdoften låg tung och de spinkiga pojklåren glänste. Riktiga fotbollsspelare smorde in låren med liniment inför matcherna. Så det gjorde vi också.
Tränarna Björn och Claes drog laguppställningen. Jag var lagkapten och fick alltid börja på plan och spela större delen av varje match. Vissa fick spela betydligt mindre men alla fick vara med. Vad jag minns kallade varken Börje, Björn eller Claes oss för "gubbar". Däremot kan jag fortfarande höra tränaren för de lite äldre pojkarna gasta över idrottsplatsen: "Kom igen, gubbar! Det är bra, gubbar!"
 |
|
Kom igen nu gubbar, om ni ska bli som jag! |
|
TOMAS ONEBORG/SVD/SCANPIX |
Idrotten fostrar män till män
Det är snart tjugo år sedan jag slutade spela fotboll för att satsa på friidrotten i stället. Inom den sporten finns inga "gubbar". Den speciella atmosfär som, så vitt jag vet, bara finns inom fotbollen har jag inte fått uppleva sedan jag definitivt ställde undan dobbskorna till förmån för spikskorna. Eftersom jag inte haft anledning att återvända till den speciella värld som pojkfotbollen utgör har jag nog bibehållit pojkens syn på det som sker på och utanför en fotbollsplan. Visst låter det ganska tramsigt när tioåringar springer omkring och kallar varandra för gubbar. Men det är ju så det är. Det är ju så man gör.
Många andra områden i samhället har forskningen granskat på längden och på tvären. Men det är först på senare år som fotbollen satts under den vetenskapliga luppen. En av de forskare som intresserat sig för idrott är etnologen Jesper Fundberg. Hans doktorsavhandling heter just Kom igen, gubbar! (2003) och har underrubriken "om pojkfotboll och maskuliniteter". Under fyra säsonger följde Jesper Fundberg ett och samma pojkfotbollslag. I sina fältstudier var han med på träningar och matcher och följde med när laget åkte på turneringar. Han antecknade och videofilmade och gjorde djupintervjuer med några av spelarna. Även lagets ledare och ett antal föräldrar frågades ut om sin syn på pojkfotbollen och det som hände kring laget.
Ett av argumenten för att barn ska syssla med idrott och att samhället ska stödja verksamheten är den fostran som idrotten innebär. Tanken är långt ifrån ny. Redan Viktor Balck, "den svenska idrottens fader", betonade hur tävlingsidrotten danade karaktären. Jesper Fundberg, med sitt intresse för maskulinitet, utgår från pojkfotbollen just som manlig fostringsmiljö. Vilken form av maskulinitet hyllas inom pojkfotbollen, frågar han sig.
Invandraren, kärringen ...
Det är intressant att konstatera att i varje miljö som är exklusivt manlig eller kvinnlig uppstår en viss typ av jargong. Själv har jag erfarenheter inte bara från pojkfotbollen med idel manliga ledare utan även från bensinmack med tillhörande bilverkstad, militärtjänstgöring och åkeri. I alla dessa sammanhang var kvinnorna försvinnande få och jargongen männen emellan väldigt likartad. "Grabbig" är ett sätt att beskriva atmosfären. Män som umgås med män tycks ha ett behov av att understryka det manliga. Trots att det inte finns någon där – kvinnor med andra ord – som ifrågasätter manligheten.
Det som Jesper Fundberg observerar är att pojkarna och ledarna i det lag han i sin avhandling kallar Bollinge IF uttrycker sin maskulinitet genom att berätta vad de inte uppfattar sig som. Bollinge IF:s rekryteringsbas är medelklassfamiljer i en av Stockholms villaförorter. En grupp som detta helsvenska lag har att förhålla sig till är motståndarna i invandrarlagen från andra förorter. Invandraren beskrivs bland annat som kaxig och stöddig. Den maskuliniteten uppfattas som överdriven. Samtidigt kan "invandraren" uppfattas som feminin genom att vara "svag i motgång" och skrika som en "kärring" när han får en smäll.
Just "kärringen" tycks stå för allt som fotbollsspelare och män inte ska vara. "Kärringar" gnäller, sätter inte till i närkamperna och sover på tältsäng i stället för på luftmadrass. "Kärringen" har ingen plats i den miljö som Jesper Fundberg skildrar.
... och bögen
Att kroppen och det fysiska spelar en central roll i pojkfotboll och i idrott över huvud taget är ganska självklart. Kroppen är det viktigaste redskapet. Genom att lära känna sin kropp och lära sig behärska den blir man en bättre idrottare. Fotbollen är dessutom full av fysisk kontakt. Den uppmuntras aktivt i vissa lägen men är helt fel i andra. På plan är det okej och till och med önskvärt att dels "trycka till" motståndarna, dels krama om lagkamrater när laget gjort mål. Det gäller dock för pojkarna att lära sig när det inte är okej med den här sortens intimitet. Det blir tydligast i omklädningsrummet och på turneringsresorna där laget lever tätt tillsammans. Homosocial gemenskap hyllas, homosexualitet är förkastligt. "Bögen" är alltså den tredje stereotypen som pojkarna och deras ledare tar avstånd ifrån.
Svensk, heterosexuell manlighet i kontrast till "Invandraren", "Kärringen" och "Bögen" uppfattas i samhället fortfarande som den norm som allt annat ställs i relation till. Men denna uppfattning börjar så smått att ifrågasättas. Den manlighet som skildras i Jesper Fundbergs studie av pojkfotboll kan kännas ganska unken. Intressant nog visar det sig att männen och pojkarna i Bollinge IF visar upp en helt annan och mjukare maskulinitet utanför fotbollen.
En egen värld
Att manlig samvaro är positiv för unga pojkar är en sanning som sällan ifrågasätts. Att det är bra för pojkarna att "komma bort från mamma" och fostras till män av män är en uppfattning som delas av de flesta föräldrar Jesper Fundberg pratat med.
Frågan är då vad för slags man fotbollen fostrar. Jesper Fundberg poängterar att han tycker att pojkfotboll varken är god eller ond i sig själv. Han konstaterar också att idrotten på sätt och vis är en värld för sig. "Det som där är möjligt att uttrycka och gestalta bär varken ledare eller spelare med sig oreflekterat ut i andra sammanhang."
Bögskämt och snack om "kärringar" måste inte vara uttryck för homofobi eller kvinnoförakt i egentlig mening, och vi är många som helst hade sluppit att höra sådant. Förhoppningsvis är jargongen inget annat än jargong. En tröttsam och tråkig sådan, men inget mer. Eller?
(Reportaget publicerat 2008-06-03)
Kom igen, gubbar!
http://www.ne.se/rep/kom-igen-gubbar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
