Kompetensvärdering:
Validera mera
av Arne Järtelius
NE-redaktör
Plötsligt fanns det bara där. Ur snart nog var mans och kvinnas mun kunde det höras under våren 2005: validera och validering. Det blev så ett slagord för utbildnings- och integrationspolitiker inom både regering och opposition, i såväl kommuner som landsting. Det kom att användas som ett mantra av alltifrån generaldirektörer till tidningsredaktörer.
Därefter dröjde det inte länge förrän även praktiskt sinnade personer i fackförbund och på företag drogs med i refrängen. Plötsligt lät det nästan som om alla satt inne med LÖSNINGEN för invandrarna på en svenska arbetsmarknaden. Vad hade hänt?
Kunskapslyft
Innan vi går vidare i handlingen kan det vara på sin plats med en bakgrund, en eller annan definition och en nulägesbeskrivning av detta med validering. Som begrepp introducerades det i Sverige 1996 i samband med det s.k. kunskapslyftet. År 2007, i samband med att den av regeringen 1 januari 2004 inrättade Valideringsdelegationen ska presentera sitt förslag om vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att säkerställa en verksamhet med validering, kommer man förmodligen att kunna säga att valideringens första decennium här i landet nått sitt mål.
En definition kan kanske vara det man börjar med. Grundidén med validering är att lärande inte enbart sker inom formella utbildningssystem utan i många olika situationer och i flera skilda sammanhang. Viktigt är också att man med validering uppfattar allt lärande som värdefullt och att det bör erkännas oavsett i vilket sammanhang och i vilket syfte det skett. Den allmänna innebörden av validering brukar beskrivas som: en process som gör något giltigt i ett visst sammanhang. Validering handlar alltså i stor utsträckning om hur man ska omvandla reell kompetens till formell kompetens, dvs. att den som så önskar och behöver ska kunna få ett papper på det han eller hon faktiskt kan.
Ute i den litet större världen blev validering ett begrepp i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Platsen var USA och där sågs i de studentcentrerade pedagogiska strömningar som var på modet vid den tiden validering som ett verktyg för social rättvisa. Validering blev ett slagord för en uppluckring av de då ganska rigida gränserna mellan akademierna och samhället. Vad man efterlyste var olika sätt att få erfarenhetsbaserad kunskap att användas vid antagning till högre utbildning. På 1980-talet kom valideringen litet närmare Sverige genom att man i Storbritannien började undersöka hur vuxnas tillträde till högre utbildning kunde underlättas. När begreppet sedan spreds till den europeiska kontinenten kom det alltmer att länkas till olika arbetsmarknadsrelaterade sammanhang.
I Sverige var det Kunskapslyftskommittén som 1996 introducerade begreppet validering. Den formulerade sig på följande sätt:
Det är viktigt att få till stånd en utbyggnad av möjligheterna att få kunskap och kompetens värderad och dokumenterad oberoende av var kunskapen inhämtats. Till att börja med gäller det validering i relation till existerande betyg, omdömen och utbildningsbevis. I ett längre perspektiv skulle det kunna bli aktuellt med validering av ett vidare spektrum av arbetslivskompetens. (SOU 1996:27)
I anslutning till kunskapslyftet utvecklades en omfattande valideringsverksamhet i många kommuner. Valideringsutredningen (2001) kartlade förekomsten av validering kopplad till vuxenutbildningen i Sveriges kommuner. Enligt en av Myndigheten för skolutveckling publicerad utredning motsvarade valideringen i kommunerna under år 2000 för betyg på gymnasiekurser ungefär 1 750 000 gymnasiepoäng.
Från gymnasieskolan har valideringsverksamheten spritt sig till validering
av utländsk yrkeskompetens, av yrkeskompetens och inom högskoleområdet.
När det gäller validering av högskoleutbildning visade en rapport
från AMS Rätt man på fel plats (2001)
att de som fått sin utländska högskoleutbildning validerad
av Högskoleverket i något större utsträckning hade ett
arbete som motsvarade deras kompetens. En intressant slutsats från den
nämnda studien är att de högskoleutbildade som har arbete som
ligger under deras kvalifikation ofta finns i rätt bransch, men således
på fel plats i hierarkin.
Politisk validering
Vad som förde upp valideringen i topp på den dagsaktuella politiska dagordningen våren 2005 är svårt att säga. Som framgått ovan har ju företeelsen som sådan tio år på nacken. Den har varit föremål för ett flertal statliga och andra utredningar, och det finns sedan flera år en försöksverksamhet i ett antal kommuner runtom i landet med validering av främst utländsk yrkeskompetens.
Kanske var det Integrationsverkets generaldirektör Andreas Carlgren som fick fart på debatten. I förordet till verkets årsredovisning för 2004 skrev han: Förklaringar till hindren på den svenska arbetsmarknaden måste i första hand sökas på annat håll än hos den invandrade. De får sökas i hur nyanlända invandrade tas emot i landet, där huvudfokus inte har varit snabbt inträde på arbetsmarknaden. I hur arbetsgivare arbetar med rekrytering. I utebliven validering och oförmåga att värdera utländska examina. I hur skolan arbetar med elever med annat modersmål än svenska. I föreställningar som vi alla har om olikheter grundade på utseende, uttal, namn, härkomst och liknande föreställningar som utvecklats till att prägla sätten att arbeta på arbetsmarknaden och i skolan. En del av normerna, reglerna och förhållningssätten stänger ute, s.k. strukturell diskriminering.
Ett svar på Carlgrens rop på hjälp kom 1 februari 2005 från regeringen i form av arbetsplatsförlagd bedömning av yrkeskompetens samt prova-på-platser. Båda åtgärderna syftade till att bidra till att personer med utländsk bakgrund snabbare skulle få jobb. Den första reformen innebar att en person skulle kunna få kvitto på sina yrkeskunskaper genom möjligheten att få sin yrkeskompetens bedömd på en arbetsplats.
Från borgerligt håll presenterade den s.k. alliansen av c, fp, kd och m under våren ett fyrapunktsprogram för integration. Det innehöll förslag om regelbundna och återkommande allmänna tester av invandrarnas kunskapsnivå och fristående yrkesprov för att bedöma de nyanländas praktiska yrkeskunskaper. Tillsammans med jobbgaranti, nya solidaritetsbanker i socialt utsatta områden och anonymiserat anställningsförfarande ska det bidra till att få invandrare i jobb.
Genom den statliga Valideringsdelegationen har regeringen givit följande definition på validering: Validering är en process som innebär en strukturerad bedömning, värdering, dokumentation och erkännande av kunskaper och kompetens som en person besitter oberoende av hur de förvärvats.
Praktisk validering
Den första statliga utredningen om validering tillsattes 1998, och de första praktiska försöken inleddes i Göteborg våren 1999. Samma år fick en ny utredning i uppdrag att genomföra pilotprojekt med validering i tre kommuner: Göteborg, Kristianstad och Katrineholm. Den försöksverksamheten har sedan vidgats till Botkyrka, Malmö, Sundsvall, Trollhättan och Västerås.
Valideringsverksamheten i Botkyrka har sitt centrum i Slagsta och förkortas Cerk, som står för Centrum för erkännande av kompetens. Valideringprocessen vid Cerk är uppdelad i två faser på tillsammans sju veckor. Mellan de båda faserna ligger en viloperiod på två veckor, vilket sammantaget gör att man som validant är i händerna på Cerk under totalt nio veckor. Under de tre veckorna som den första fasen tar förbereder sig validanten för en yrkesvalidering tillsammans med en valideringsledare. Då samlar man all dokumentation av sina tidigare erfarenheter i en meritportfölj, och en branschrepresentant bedömer översiktligt validantens förutsättningar för en fördjupad validering. Under den andra fasen sker en yrkesvalidering i autentisk miljö under 34 veckor. Under den tiden arbetar valideraren tillsammans med validanten och ger ett intyg på hans eller hennes kompetens i det antal moment som branschen anser att man ska kunna i yrket. Efter avslutad validering får den som klarat av den ett valideringsintyg som bekräftar validantens kompetens till en möjlig blivande arbetsgivare.
Cerk har en bred bas av erfarenheter från personer som validerats där. Ur den högen väljer vi cubanen Michel, 40 år gammal och bosatt i Sverige sedan 2001. Michel ger följande bakgrundsbeskrivning om sitt svenska arbetsliv: Jag hade en fyraårig utbildning som sjuksköterska från Cuba med mig i bagaget när jag kom till Sverige för att gifta mig med Anita. Den första tiden i Sverige läste jag svenska. Mitt första arbete i Sverige var på ett tryckeri. Efter det arbetade jag som undersköterska på ett servicehus. En dag ringde dom från arbetsförmedlingen och rekommenderade mig att ta kontakt med Cerk. Här blev jag validerad som underskötare. För att bli godkänd som sjuksköterska i Sverige måste jag gå en kompletterande utbildning på 18 månader. Jag tänker söka dit nästa år. Till dess fortsätter jag att arbeta som underskötare. Det är ett arbete som jag trivs väldigt bra med.
Michel säger så här om vad valideringen vid Cerk givit honom: Validering är det bästa som finns. Det kommer en massa människor till Sverige med olika utbildningar som dom inte vill något hellre än att visa upp. Men det får dom för det mesta inte. Med hjälp av valideringen har dom en möjlighet att visa vad dom kan och med valideringsintyget i sin hand har de helt andra chanser att få ett arbete efter kvalifikation här i Sverige. Jag brukar rekommendera alla jag träffar att få sina kunskaper validerade. Det är något som lönar sig för alla parter.
Läs mer! Per Andersson och Andreas Fejes, Kunskapers värde: validering i teori och praktik (2005)
Extern länk: Valideringsdelegationen
(Artikeln publicerad 2005-08-25)
Kompetensvärdering: Validering
http://www.ne.se/rep/kompetensvärdering-validering
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
