Musikaliska mytskapelser
av Peder Gravlundfrilansjournalist
Bob Dylan klagar över ett undermåligt munspel. Martin Gore från Depeche Mode spelar datorspel. En advokat förhandlar med myndigheterna om platsen för en gratiskonsert med Rolling Stones. Konsertfilmaren rör sig bakom kulisserna och erbjuder ett annorlunda perspektiv på det välkända. Genom intervjuer och framträdanden, men också under mer privata ögonblick som i ett hotellrum eller stunden innan framträdandet, målas i konsertfilmen en fullödigare bild av artisten.
Tanken med en konsertfilm är mycket mer än musiken och framträdandet. Det handlar om att röra sig utanför själva konsertögonblicken och att i stället ge en fördjupad inblick i de olika omständigheter som hör till framträdandet: arrangemangens uppbyggnad och deras föreberedelse, organisationen kring en turné och – i stormens öga – bandets agerande. Samtidigt är det dokumentära anslaget som präglar många konsertfilmer väldigt bedrägligt. Man får inte glömma bort att filmerna syftar till att framhäva sitt objekt. Precis som i arbetet med en vanlig film finns det en regissör och ett manus. Och till skillnad från de flesta dokumentärer så är objektet i allra högsta grad själv inblandat i arbetet. Ett par exempel ur genren belyser hur filmerna blir en del av och en förstärkning av artistens image.
RebellernaI Gimme Shelter (1970) integrerades till och med bandets närvaro i klipprummet som en del av själva filmen. Filmen följer Rolling Stones på deras USA-turné 1969 med en stegring upp mot det storslagna och våldsamma crescendo som bandets avslutande gratiskonsert i Altamont innebar. Över trehundratusen människor närvarade där vid något som hade kunnat bli en fortsättning på den fredliga Woodstockfestivalen, men i stället har den kommit att beskrivas som dess motsats. Detta sedan Hells Angels i egenskap av scenvakter drabbade samman med delar av publiken. En människa dödades.
Bandets reaktioner under efterarbetet visas parallellt med det kronologiska händelseförloppet och slår an den mörka ton som vilar över filmen. Den var i själva verket i linje med bandets framtoning som destruktivt, farligt och upproriskt.
D.A. Pennebaker använde en annorlunda metod i Se dig inte om (1967), som följer Bob Dylan på dennes brittiska turné 1965. I sitt format framstår filmen som spontan och ärlig. Den följer passivt huvudpersonen under de olika skeden som turnén innebar och låter situationerna tala för sig själva. Men givetvis är detta en genomtänkt strategi som tar hänsyn till sitt uppdrag. Dylans karaktär, hans ironiskt upproriska beteende, garanterade att situationerna levererade material.
Det är ändå på många sätt ett naket porträtt. Inte minst tidpunkten just innan framträdandet. Sekvenserna från bakom scenen visar en sammanbiten och tillbakadragen artist. Lika tydligt skildrar sedan intervjutillfällena med de brittiska medierna en sarkastisk skojare. Porträttet nyanseras av Dylans surmulna förhållningssätt till den då konkurrerande Donovan och den noggrannhet med vilken han noterar vad medierna skriver om honom.
Likt många andra filmer i genren beskriver Se dig inte om ett avslut; i det här fallet av Dylans folkmusikaliska epok. Det är samma år som han släpper sin första skiva med ett helt band och elektrisk musik, "Bringing it all back home". Det är ett porträtt av en artist som inte vill fastna i en kategori, utan som ser framåt i stället för bakåt.
De perfekta arrangemangen Det omvända perspektivet präglar Martin Scorseses film om The Bands avslutningskonsert, The Last Waltz (1978). Det är en nostalgisk tillbakablick över bandets sexton år på vägen samtidigt som det förmodligen är den mest fullkomliga konsertfilm som gjorts. Tillfället är definierande för en hel musikgeneration med framträdanden av ett flertal stora artister. Det blir en perfekt avslutning såväl vad gäller framträdande som intervjuer.
Men det är samtidigt nästan för perfekt. Orden känns oftast som vägda på våg, och det är uppenbart att det finns en tydlig idé som sedan ska genomföras helt efter ritningarna. Det faktum att delar av musiken är omspelad och pålagd i efterhand förstärker intrycket av fiktion. Och det är just en mästerlig framställning, inte någon dokumentär, av precis det mytbildande slag som är rock'n'rollens kärna.
En annan tillrättalagd konsert återges i Jonathan Demmes Stop Making Sense (1984). Den visar ett framträdande av Talking Heads och är en konsertfilm i ordets mest bokstavliga bemärkelse. Inga intervjuer, kommentarer eller inslag från bakom scenen. Men i själva verket är det tre olika konserter som sammanfogats till en enda, lika regisserat och kontrollerat som någon film. Och den lyckas sammanfatta allting på själva scenen. Det börjar med en ensam sångare och utan kulisser. Både band och rekvisita tillkommer under och som en del av själva framträdandet.
Konserten i sig säger mer än tusen ord. Den fångar bandets lekfullhet och medlemmarnas olika karaktärer genom musikens och det visuellas samverkan. Tillsammans med sångaren David Byrnes klädbyten och bandets till synes spontana koreografi blir det en uppvisning i 80-talets version av den psykedeliska musiken: glad, hurtig, späckad av syntar och energi, inte utan ett visst mörker. Allt fokus ligger på bandets uttryck. Publiken är mest en skugga i periferin som framträder till fullo först i filmens avslutning.
Upprepning och återkomstEn mer framträdande roll tilldelades publiken i 101 (1989). Titeln syftar till antalet konserter som Depeche Mode gjorde under sin världsturné 1988. Filmen följer bandet på den avslutande USA-turnén som fullbordades med en massiv konsert på Rose Bowl Stadium i Pasadena.
Samtidigt visas en parallell historia om en liten grupp fans som vunnit en tävling och nu får åka en privat turnébuss över hela landet för att se avslutningskonserten. Inslaget blir som en kort dokusåpa vars uppspelta, pratglada och entusiastiska aktörer utgör en effektiv kontrast mot det stillsamma och allt tröttare bandet.
Turnerandets eviga upprepning känns som ett tydligt tema och framhäver det skådespel som uppträdandet innebär: entusiasmen som i mötet med den hängivna publiken återuppstår varje kväll. Filmen lyckas på så sätt framhäva fansens betydelse som något mer än en spegel för bandets storhet.
Ett annat band som lyckas se bortom sig själva är isländska Sigur Rós i filmen Heima (2007). Som avslutning på sin internationella turné 2006 valde bandet att resa runt till små byar, städer och ensliga platser i Island och genomföra oannonserade gratiskonserter av olika slag för lokalbefolkningen. De såg det som ett sätt att ge tillbaka till landet och folket, att hedra sin bakgrund och sitt ursprung.
Det blir på så sätt en omvänd resa; mötet med ursprunget i stället för den nya, främmande världen. Därtill en resa som förefaller än mer omvälvande för bandet. Filmen väver in bildsköna vyer av landet med de varierade framträdandena: allt från vanliga klubbar och scener till små kyrkor, övergivna industrilokaler och akustiska utomhuskonserter. På så sätt försöker filmen väva samman bandets musik med den plats – Island – som inspirerat dess uppkomst och visa på de besläktade dragen av storslagen skönhet och mystik.
Myten om bandetEgentligen ligger konsertfilmen på många sätt närmare spelfilmen än dokumentären. Det är ett regisserat skådespel snarare än någon avslöjande inblick. Men genren letar inte efter autenticitet, utan efter "Myten om bandet". Den romantiserande dekadens som omgärdar turnerandet, den stora kärleken till musiken, dess historia och tradition. Om att bli en del av denna historia.
När Martin Scorsese nu gjort ännu en film om the Rolling Stones – Shine a Light (2008) – handlar det inte om någon granskning, utan om en hyllning. Om att manifestera och den vägen konstituera bandets storhet. Konsertfilmer handlar mindre om att bryta ny mark än att förankra och fördjupa. Följaktligen är det som visas alltid bilden av artisten så som han eller hon vill framställas.
Men konsertfilmen är ändå en givande och underhållande konstform: samspelet mellan artister och regissörer, filmen och framträdandet, scen och publik, bild och musik. Det ju trots allt ändå myten vi som publik vill komma åt. Samma kraft som skapar både idoldyrkan och hängivenhet till musiken. Känslan är det som lockar människorna, drömmarna och föreställningarna. Vem vill se dokumentärer om rockstjärnor som visar sig vara precis som vi andra? Någon?
(Artikeln publicerad 2008-04-09)
Konsertfilmer: Musikaliska mytskapelser
http://www.ne.se/rep/konsertfilmer-musikaliska-mytskapelser
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
