Pontus Kyander
En konsthändelse står ensam som den viktigaste och mest symbolladdade under år 2000. Invigningen av det nya Tate Modern i London innebär inte bara att Storbritanniens största konstinstitution med en gång markerat en plats som den tyngsta institutionen för samtidskonst i Europa, med utställningsrum som lämnar det mesta bakom sig. Man slipper också en besvärlig sammankoppling med Tate Museums övriga avdelningar och kan i den ombyggda generatorhallen vid Themsen satsa både på att fortsätta bygga upp sin samling och att driva projekt med yngre eller mindre etablerade konstnärer.
För Tates svenske chef Lars Nittve ser det ut att vara en nytändning att än en gång få styra ett gammalt elverk över samtidskonstens villande hav – förra gången var med Rooseum i Malmö.
Ett nav för världens konstliv
Något surkart har frågat sig om det verkligen behövs ett jättemuseum till i världen. Fast ifrågasättandet är rätt poänglöst; egentligen är det inte institutionens storlek som är avgörande, utan verksamheten och ambitionerna – att en institution är liten garanterar överhuvudtaget ingenting, och Tate Modern är i praktiken flera verksamheter i en: samlingen, de tillfälliga utställningarna, projekten, publikationerna och pedagogiken. Av publikbemötandet att döma finns det ett stort intresse för en institution som samtidigt kan ge överblick över de senaste årtiondenas konst och inblick i det som är på väg.
Den sammantagna energin i London är redan utan Tate Modern så stor att staden inte bara är ett nav för brittiskt konstliv, utan för världens. Institutionerna för samtida konst är många och extremt kompetenta då det gäller att inte bara sätta samman utställningar utan också att gestalta och förmedla viktiga sammanhang.
Att institutioner som Hayward Gallery, Serpentine, Tate och Royal Academy också så gott som alltid förmedlar ett lustfyllt förhållningssätt till konsten är inte bara ett plus, utan en förutsättning för dynamiken. Där har svenska institutioner mycket kvar att lära. Till exempel skulle man kunna titta på hur betongbunkern Hayward Gallery gång på gång lyckas sätta ihop rätt komplicerade och ”tunga” utställningar om ämnen som ljudkonst eller sambanden mellan anatomins sönderstyckade kroppsbild och bildkonstens – utan att det blir trista exempelsamlingar med museivitriner travade på längden och tvären.
Elegant och spirituell (i sina stunder med dragning mot det mondäna) var Royal Academys utställning ”Apocalypse”, om skräck och skönhet i samtidskonsten – ett slags uppföljare till skandalsuccén ”Sensation” häromåret. Någon skandal orsakade man väl inte denna gång, men väl köer och stockning i entrén. Själv i grunden tveksam inför utställningar med oroväckande ansamlingar av superstjärnor – Mariko Mori,Wolfgang Tillmans, bröderna Chapman, Richard Prince, Mike Kelley, Jeff Koons, osv. – tvingas jag till slut peta undan det mesta av betänkligheterna, helt enkelt därför att handlaget bakom utställningen är så lätt (utan att göra den lättviktig!) och helheten så väl avvägd.
Den största provokationen fanns i rockvideoregissören Chris Cunninghams (Madonna, Aphex Twin, Björk) debut som bildkonstnär, videoverket flex med en tät och starkt stiliserad skildring av våldet och beroendet mellan en man och en kvinna. Klippningen är tät och rytmisk, fotot lysande, och i kombination med det oerhört explicita våldet är det ett verk som man knappast lämnar bakom sig i första taget.
Det årliga utdelandet av Turnerpriset drog som alltid till sig enorm uppmärksamhet – inte minst med tanke på att det strängt taget är en helt brittisk angelägenhet. Emellertid upprepade man inte förra årets mediala skandalsuccé, då den nominerade Tracey Emin visade sin lindrigt sagt solkiga säng, ett egentligen scenografiskt verk som emellertid togs som ett direkt avtryck av konstnärens utsvävande liv. När sedan sängen köptes av Charles Saatchi för 100 000 pund visste indignationen inga gränser. Emin fick inte priset, men få minns så här året efter vem som egentligen gjorde det.
I år fick den i London bosatte tyske fotografen Wolfgang Tillmans ta emot Turnerpriset. Få har som Tillmans påverkat fotografiet under nittiotalet. Fast med Tillmans är det märkligt nog så, att han trots sin relativa ungdom (född 1968) ändå hör till ett skede som redan hunnit passera, med skenbart snapshotartade bilder upphängda med nålar på väggarna. Själv har han rört sig mot ett elegant och rätt klassiskt fotografiskt uttryck, med genomkomponerade bilder, gärna stilleben, landskap och människor.
Den globala konsten
Jag har tidigare år skrivit om en positiv globalisering av konstlivet. Det nya årtusendet har emellertid börjat med en del bakslag. Biennalen i Johannesburg verkar till exempel vara nedlagd för gott, i São Paulo har man i olika omgångar avskedat, återinsatt och till sist bytt ut curatorn, och skjutit upp biennalen till 2002. Istanbulbiennalen brottas med stora ekonomiska svårigheter, och det är fortfarande osäkert om årets utställning blir av den kommande hösten.
I Östasien var Kwangjubiennalen i Sydkorea ett konstnärligt fiasko (efter tre sällsynt lyckosamma föregångare), medan Folkrepubliken Kina trots sin avsaknad av demokrati och yttrandefrihet lyckades sjösätta en succéartad biennal i Shanghai. Att bildkonsten kan frodas och till och med visas under så ogina omständigheter innebär antingen att politikerna är aningslösa om bildens politiska genomslagskraft, eller (en skrämmande tanke!) att de bedömer konsten som i det stora hela politiskt ofarlig. Man får hoppas att de har fel, och att den relativa friheten i dag för kinesiska bildkonstnärer faktiskt kan bidra till att luckra upp det totalitära systemet.
I Sverige har konståret som gått knappast lämnat djupa spår efter sig. Det skulle i så fall vara utställningen ”Organising Freedom” med ung nordisk konst på Moderna Museet i Stockholm, där hela uppmärksamheten vändes mot norrmannen Bjarne Melgaards video All Gym Queens Must Die. En sekvens där en man suger på ett spädbarns hand polisanmäldes som barnpornografisk. De flesta som såg klippet som visades i nyhetsutsändningarna chockades förmodligen också – det är en obehaglig scen. Själv såg jag verket i dess helhet när det nästan samtidigt visades på ett Köpenhamnsgalleri (utan protester från den lokala opinionen), och överraskades av att verket i dess helhet var långt mer sammansatt än vad svartmålningarna låtit framskymta. För Melgaards video är en stark helhet, där en absurd humor blandas med melankolisk långsamhet, animationer med klipp ur filmen Apornas planet, och där de olika erotiska inslagen genomgående har en obehaglig underton.
Precis som länsåklagaren i Stockholm konstaterade finns det inte grund för att alls tala om ett övergrepp eller om pornografi, och om man dessutom beaktar de vidare ramar som måste tillämpas på konstnärliga verk finns det inget skäl att väcka åtal. Man bör påpeka att barnets båda föräldrar medverkade vid videons tillkomst och att den chockverkan som sekvensen har i hög grad beror på sättet den klippts in. I den mån det finns en diskussion att föra handlar den snarare om föräldrars ansvar inför sina barn och i vilken grad vi har rätt att låta dem agera i sammanhang som de senare själva kan uppfatta som obehagliga. Men det är i så fall en bit ifrån diskussionen om barnpornografi och snarare besläktat med en rad andra icke straffbara omdömeslösheter som föräldrar gör sig skyldiga till i förhållande till sina barn.
Själv har jag reserverat mig mot en del av Bjarne Melgaards andra verk men kan inte annat än ge honom ett erkännande för att han den här gången gjort ett fullödigt verk och skapat en debatt som handlar om väsentliga frågor, om vilka man kan ha rätt skilda ståndpunkter. Det blev inte minst tydligt när Konstmuseet i Malmö köpte verket och satte i gång en diskussion i tidningar och TV där orden censur och självcensur inte oväntat dök upp.
Mediefenomenet Billgren
Den enskilda konstnär som väckt mest uppmärksamhet under året är utan tvekan Ernst Billgren. Genom skicklig bearbetning av TV, kultursidor och skvallerpress har han nått en position där det inte går att skilja mediefenomenet från konstnären. Utställningen på Liljevalchs konsthall i höst blev en publiksuccé, ackompanjerad av en bok skriven av vännen Carl Johan De Geer.
Vid samma tid utkom så också första numret av hans tidskrift Konstkatalogen, avsedd att vara läsbar för i stort sett vem som helst. Om detta lyckas återstår att se; under alla omständigheter finns det en sympatisk vilja hos Billgren att nå ut till bokstavligen alla. Att han i stora stycken lyckats med detta är samtidigt kanske också hans förbannelse. Vad gör man, rent konstnärligt, med en framgång som är obegränsad? Där det inte längre spelar någon roll om det är bra eller dåligt (hans måleri, så som det visades förra året på Lunds konsthall, visade en hel del spår av hastverk), där synas efterhand blir viktigare än att vara? Hur länge är man själv herre över massmediebilden och när börjar den ta herraväldet över en själv? Kanske är Billgrens lek med media till sist en både farlig och modig manöver, som kattens lek med en dåsig tiger.
Många tillbakablickar
År 2000 visade sig bli tillbakablickarnas år. Det är märkligt att se konstinstitutioner som tidigare noga undvikit historiska perspektiv plötsligt samfälligt rikta blickarna bakåt – det blev inte minst tydligt under Kulturbro 2000, en gigantisk kulturbiennal tvärs över Öresund med anledning av den nya broförbindelsen mellan Malmö och Köpenhamn. Naturligtvis har det i någon grad med årtusendeskiftet att göra – en brytpunkt som gjord för tillbakablickar – men det räcker egentligen inte som förklaring.
Både Moderna Museets ”Utopi och verklighet” och danska Louisianas utställning ”Vision og Virkelighed” skildrade visserligen ur lite olika synvinklar 1900-talets konstutveckling och tankeklimat (ur ett svenskt perspektiv i Stockholm, internationellt och onekligen snäppet mer spännande i Humlebæk). Men de likaså parallella symbolistutställningarna på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn respektive Waldemarsudde, Konstmuseets i Malmö stora C.F. Hill-utställning, samt danska Glyptotekets oerhört fina utställning kring den franska salongskonsten ”Gloria Victis!” pekar snarare mot ett intresse för det som kom före modernismen än för 1900-talskonsten. Det kan bero på att samtidskonsten faktiskt har mer gemensamt med det förrförra seklets bilder än med det förras.
Berättandet i bild, de tablåartade uppställningarna (inte minst i fotobaserad konst), ett nytt intresse för blanka och dekorativa ytor i måleriet – med Gary Hume, Chris Ofili, Damien Hirst och Turnerprisnominerade Glenn Brown som goda representanter – det är alltihop så långt man kan komma från det som varit estetiska doktriner under 1900-talet. Man ser ett återknytande till romantikens bildvärld hos konstnärer som den internationellt oerhört framgångsrika Mariele Neudecker (mest känd för sina landskap efter C.D. Friedrich i vattenbassänger) och Malmökonstnären Robert Moreau, som infallsrikt tagit sig an både ruinerna, förfallet och det sublima. Likaså väcker konstnären Per Wizéns collagebilder efter målare som Caravaggio, Giotto och Masaccio intresse både i och utanför landet. Jag nämner dem, inte därför att detta skulle dominera konstlivet i dag, utan för att det de gör i stort sett hade varit omöjligt att syssla med för bara en handfull år sedan.
Kulturbro 2000
Stockholm och det övriga landet har i någon grad hamnat i skuggan av evenemanget Kulturbro 2000 i Skåne och Danmark. Det visade sig som sagt få en överraskande stark historisk slagsida – eller baktyngd? Rooseum mönstrade i ”Oskuldens århundrade” den vita monokromen, fast slutresultatet mer blev som illustrationerna till ett konsthistoriskt kompendium än en utställning med perspektiv och sammanhang. Även Peter Greenaways totalinstallation ”Flyga över vatten” på Malmö konsthall var i grunden en historisk utställning – en barock bild- och tankevärld, med teatereffekter och stora maskinerier men ändå ett stelt och tablåartat totalintryck.
Att man både kan röra sig ledigare i förhållande till historien och göra konst med rötterna i teaterscenografin visade kanadensaren Robert Wilson med sin stora installation på Kunstindustrimuseet i Köpenhamn, ”Anna Didn’t Come Home That Night”. Fantasifullt och mångbottnat utgick han från möbelsamlingarna och placerade rum och berättelser i varandra, som kinesiska askar. Att Robert Wilson också var den största behållningen på årets Wanåsutställning visar möjligen att bildkonstens gränser till andra konstarter är mer uppluckrade än någonsin. Det bjuder konstnärerna både nya möjligheter och stora svårigheter. Därför är det heller inte konstigt att ett teaterproffs som Wilson kan arbeta bättre med ett rumsligt berättande än de flesta bildkonstnärer, eller att en mästerlig videoregissör som Chris Cunningham kan utnyttja en filmisk säkerhet – i ett skede när bildkonstnärer, ibland famlande, prövar både filmens och rockvideons former och format.
Flera av de intressantaste projekten med samtidskonst försiggick på andra håll än i våra tyngre konstmetropoler. Bildmuseet i Umeå har utvecklats till en av landets viktigaste förmedlare av ny internationell konst, senast med utställningarna ”Mirrors Edge” och ”Inferno och Paradiso”, medan värmländska Karlskoga blev skådeplatsen för projektet ”Public Safety”, som just handlar om vad som händer i ett litet samhälle när det möter samtida konst och konstnärer.
Den tidigare så sömniga konststaden Göteborg glimmade till med utställningen ”Amateur/Eldsjäl”, som kretsade kring det som borde vara drivkraften för alla som sysslar med konst, ett slags passion och kärlek. Utställningen var för övrigt delvis sammansatt av nytillträdde chefen för Rooseum, Charles Esche – ett nytt ansikte i ett Konstsverige befolkat med alltför välbekanta personer.
Offentlig konst
Men åtskilligt håller på att förändras i det svenska konstlivet. Daniel Birnbaum lämnar Iaspis för en konstprofessur i Tyskland. Den institution för konstnärsutbyte och utställningsstöd som han varit med om att forma har visat sig bli både vital och efterhand mäktig. I mycket har det varit hans förtjänst – han hör till de rätt få personerna i Sverige som förenar nyfikenhet med stora kunskaper och kontakter i det internationella konstlivet. Ett Iaspis med en mindre visionär chef kan i värsta fall få ett negativt inflytande – helt enkelt därför att alternativen till den typen av verksamhet är få i Sverige.
Vitaliserats har också Statens konstråd. Deras satsningar på offentlig konst har under senare år gått längre än vad vi brukar förknippa med ”monument” och ”utsmyckningar”. Det senaste bidraget är finska Maaria Wirkkalas utsmyckning för det nybyggda Biomedicinskt centrum i Lund. Två små hus av glas kallade ”FORSKARCELLERNA”, gjorda med förbluffande känsla för både material och plats och med ett subtilt användande av ljus, avsedda som platser för eftertanke och samtal av dem som arbetar i husen. Det är definitivt ett av de viktigaste offentliga konstverken både i regionen och landet under det senaste årtiondet. Arkitektur och bildkonst, bådadera och samtidigt intetdera, och konst gjord att både ses och användas. Så på det stora hela finns det ingen direkt anledning att misströsta över konstläget i Sverige. Det rör sig.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2000
Konståret 2000: Tillbakablickarnas år
http://www.ne.se/rep/konståret-2000-tillbakablickarnas-år
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
