Pontus Kyander
Man skulle kunna börja var som helst, så varför inte i Istanbul, i slutet av september, liggande i en orientalisk dröm av mönstrade mattor och florslätta sidentyger. Amerikanen Chris Burdens ”Oriental Folly” var en avsiktlig lek med drömmen om Orienten på årets Istanbulbiennal, som gick i en utopisk och rätt optimistisk självförglömmelses tecken. Det var ett av de bästa och mest sammanhängande stora konstevenemang jag varit på, och samtidigt i så stark motsats till stämningarna och händelserna ute i världen.
Just här i Turkiet kändes utvecklingen alldeles efter terrorhandlingarna i New York särskilt nära, i ett land som är samtidigt muslimskt och NATO-medlem. Japanska kuratorn Yuko Hasegawas Istanbulbiennal var en fluffig science fiction-dröm grundad på en idé om att i konsten formulera vägar till en självförglömmelse, besläktad med både östasiatisk filosofi och religiös mystik. Allt var lätthet och behag, i en värld som plötsligt blivit obehaglig och grotesk. Kanske var inte allt lika behagligt; svenske Magnus Wallin fortsatte sin världssuccé under det här året med två datoranimationer. Där återfanns karakteristiskt nog obehaget i en drömlik framtid, inte här och nu.
Nordiskt i Venedig
Det fanns en hel del att glädja sig över också på årets Venedigbiennal. Den asketiska nordiska paviljongen hörde till de stora behållningarna, en sval manifestation mot allt möjligt strunt som i vanlig ordning belamrade biennalen, i all synnerhet de nationella paviljongerna. Bland konstnärerna fanns återigen Magnus Wallin, denna gång i sällskap med en annan ung svensk videokonstnär, Lars Siltberg. Än mer synliga var de finländska konstnärerna, såväl till antalet i huvudutställningarna som genom en rätt massiv lansering runt om i Venedig.
Till de internationella konstnärer som lämnade det kraftigaste intrycket själv hörde brasilianaren Ernesto Neto med sina inbjudande skulpturer av tunn trikå och doftande malda kryddor, portugisen João Penalva med en oerhört rik och sammansatt installation som sågs av förhållandevis få (den krävde två timmars odelad uppmärksamhet och fick naturligtvis inget pris av en jury som passerade igenom på fem minuter…) och britten Chris Cunninghams videoarbeten, både det våldsamma och ändå vackra verket flex som tidigare visats på Royal Academy och under sommaren i Lunds konsthall och hans musikvideo för sångerskan Björk, ”All is Full of Love”.
London, konstens huvudstad
Ett annat tecken på att konstvärldens globalisering åtminstone inletts visade Tate Modern i London i februari genom sin första stora tematiska utställning ”Century City: Art and Culture in the Modern Metropolis”. Nio världsstäder, gamla beprövade namn som Wien, Moskva och New York, men också utomeuropeiska metropoler som Rio de Janeiro, Tokyo, Lagos och Bombay (Mumbai) fanns med, var och en skildrad i ett skede där konst och samhälle genomgått dramatiska förändringar under 1900-talet.
Det som kunde ha blivit en spännande helhet föll dock på de enskilda sektionernas ofta konventionella och bristfälliga sammansättning. Höstens stora satsning, surrealismutställningen ”Desire Unbound”, var i grund och botten konventionell men gedigen och skickligt hängd och presenterad – för att inte tala om lanseringen: när det kommer till böcker, prylar och T-tröjor är det en marknadsföring som inte står Disney långt efter. Steget härifrån till Tate Britains ”Exposed: The Victorian Nude” visade sig överraskande kort, visuellt och upplevelsemässigt.
Minst sagt medial var också årets Turnerprisutdelning, också den på Tate (Britain). Inga skandaler omgärdade de fyra kandidaterna i år, men prisutdelningen överläts på Madonna, vilket definitivt bröt vallarna till varje tänkbar nyhetsredaktion världen över. Martin Creeds vinnande ”The Lights Go on and off” var just vad titeln anger, att ljusen i rummet tändes och släcktes. Protesterna flöt in med förutsägbar intensitet.
Londons roll som världens viktigaste konststad är tydlig, inte i första hand genom gallerilivet utan genom sina många och väldigt starka institutioner. Till årets starkaste enskilda galleriutställningar hörde Bill Violas ”Five Angels for the Millennium” på Anthony d’Offay Gallery, en mäktig och långsam installation med fem videoprojektioner där män störtade och steg till synes viktlösa i rymd och vatten.
Utmanande i USA
I New York började året med ganska utmanande förtecken. För första gången fick den Los Angeles-baserade performance- och videokonstnären Paul McCarthy en verkligt bred presentation. Relativt nya verk visades på två prestigegallerier, medan Public Art Fund, som framgångsrikt ägnar sig åt stora projekt i det offentliga rummet på Manhattan, visade hans ”The Box”, konstnärens ateljé minutiöst återbyggd inuti en låda, fast ställd på sidan – ett verk som hade ett starkt publikt tilltal där den visades i ett inomhustorg under en av stadens skyskrapor.
Men det var på New Museum som man verkligen fick sikte på provokatören McCarthy och den betydelse han haft under mer än trettio år som konstnär. På sitt eget sätt för han samman en rad amerikanska och andra myter – sagofigurerna från Disney, ketchup och choklad från snabbmatskulturen, den amerikanska individuella framgångsdrömmen, cowboymytologin, osv. McCarthys version är självförnedrande och impotent, obscen, kladdig och plump, kroppslig med hela sitt fokus på det mest elementärt orala, anala och genitala. Men i denna hästdos av klägg och kladd i djurkostymer och annat blev det också tydligt vilken storhet och konsekvens som finns i Paul McCarthys konstnärskap.
Svensk förnyelse i provinserna
Konsthallar och museer utanför Stockholm har varit långt bättre på att spegla det internationella konstlivet än t.ex. institutioner som Moderna museet och Liljevalchs konsthall. Just i Stockholmsregionen har förortsinstitutionerna Tensta konsthall och Edsvik kultur profilerat sig – Tensta konsthall med en märkbar inriktning på utomeuropeisk samtidskonst, med världsnamn under året som australiern Tracey Moffatt, kinesen Ma Liuming och iranskan Shirin Neshat bland årets utställare. Också Edsvik har ägnat sig åt flera ”multikulturella” utställningar, och det är med bestörtning man under året kunnat läsa att Sollentuna kommun tänker lägga ned verksamheten i dess nuvarande form och i stället vill ha en mer ”lokal” profil.
Till Stockholms viktiga rum för ny konst hör också Färgfabriken på Liljeholmen, där årets två viktigaste utställningar var Jan Håfströms ”Walker” (referensen till Den vandrande vålnaden är tydlig för varje Fantomenläsare) med nytt måleri samt italienaren Maurizio Cattelans installation ”Him”, där en ensam och mycket liten vaxskulptur föreställande en knäböjande och troskyldigt blickande Hitler tog upp hela utställningsrummet.
Liljevalchs har under sin nye chef Bo Nilsson haft en både lågmäld och mindre lyckad start. En utställning om måleri med elever från Konsthögskolan blev på alla sätt ett fiasko, medan den stora retrospektiven över Dan Wolgers återgav ett visst hopp för denna landets äldsta konsthall. Wolgers har ju varit svensk konsts enfant terrible, men har med åren visat sig vara en konstnär som inte bara provocerar, utan också har en påfallande styrka och konsekvens i det han gör.
Chefsbyte och mögel på Moderna
Moderna museet har varit rubrikernas museum under året, men i första hand genom negativ uppmärksamhet. Vad hjälper det att chefen David Elliott i grund och botten är en ytterst kompetent utställningsmakare när han av någon anledning fick ett snålt bemötande från Stockholmsetablissemanget, med Dagens Nyheters kultursida i främsta ledet? En kontrovers kring ett reklamjippo på museet med elektronikföretaget Sony blev till en konflikt inom museets styrelse och till slut droppen som fick David Elliott att nappa på ett frestande erbjudande om chefsposten för ett nytt privatmuseum i Tokyo.
I och med detta var vägen fri för Tate Moderns Lars Nittve, som efter kontroverser med sin chef Sir Nicholas Serrota fått nog av sin utsatta roll i London och nu fick den tjänst som han säkert borde ha fått redan för drygt tio år sedan, då han lämnade intendenttjänsten på Moderna och i stället gjorde Rooseum i Malmö till en av Europas viktigaste konsthallar. Nittve har stora förutsättningar att lyckas i Stockholm, inte minst därför att han har den uppbackning från konstlivets synliga och osynliga aktörer som Elliott saknade. Men Elliott förtjänar ett bättre eftermäle, och höstens närmast populistiska utställning med Fernando Boteros fettstinna figurer skulle kunna ses som en rätt demonstrativ gest – att ge stockholmarna vad de vill ha och förtjänar.
Knappt hade Nittve tillträtt förrän en mögelhund nosade upp illavarslande sporer i Moderna museets och Arkitekturmuseets nybyggda lokaler. Nu stängs museet för 18 månader framåt medan saneringsarbeten pågår, ett beslut som har kritiserats i efterhand och som kan komma att omprövas – mögelskadorna lär vara mindre än befarat. Moderna museet fortsätter genom utställningar i samarbete med andra institutioner runt om i landet. Pausen kan ha det goda med sig att man får en rivstart längre fram, med en säkert välbehövlig omstrukturering av verksamheten.
Lokala framgångar och motgångar
Men de institutioner som stått för förnyelsen i svenskt konstliv finns som sagt inte i centrala Stockholm utan i dess omgivningar och ute i landet. Bildmuseet i Umeå hör dit, och Umeå är en stad som för övrigt också har ett par verkligt bra privatgallerier och dessutom sommartid stora offentliga konstprojekt i Umedalen, området kring stadens gamla mentalsjukhus.
En överraskande uppstickare i svenskt konstliv är det nya Akvarellmuseet på Tjörn, som med förhållandevis blygsam budget visat att man kan göra spännande samtida utställningar också när förutsättningarna är ganska snäva.
Naturligtvis har de små lokala konsthallarnas framgångar att göra med lyckade chefstillsättningar – Jan-Erik Lundström i Umeå, finländske Berndt Arell på Tjörn. Förhållandet blir väldigt tydligt när man kommer till Malmö. Efter att under en rad år på 1980- och 90-talen ha varit något av Sveriges främsta konststad har de senaste åren inte alls varit lika övertygande. Varken Malmö konsthall eller Rooseum har visat någon övertygande linje i sina verksamheter. I våras tillträdde Charles Esche på Rooseums chefspost, och med honom kom de förändringar som behövs på en konstinstitution som med nödvändighet måste arbeta i samklang med sin tid. Det gångna årets tre utställningar ”Avsiktliga gemenskaper”, videokonstnären och filmaren Michel Auder och den avslutande ”Ingenting” har alla visat hur Rooseum återfunnit sin självständiga och internationellt orienterade roll.
På Malmö konsthall har verksamheten varit mer vacklande, pendlande mellan braksuccéer med mycket välkända namn som Tony Oursler, Louise Bourgeois och (i år) Tony Cragg, och egendomliga eller stundom riktigt usla utställningar. Till saken hör att staden också har en av Nordens främsta samlingar av samtida och modern konst i Malmö Konstmuseum, som saknar lokaler för att visa (än mindre förvara och vårda) all sin konst. I åtminstone ett halvsekel har museets framtida lokaler diskuterats, en debatt som fick ytterligare vind i seglen strax före jul efter att Dan Wolgers donerat ett stort antal verk till museet, som redan tidigare har ett flertal av hans arbeten.
Offentlig konst: inte bara ofantlig
Äntligen står de där. Kanske inte just som man trott och hoppats eller som konstnären själv hade önskat att det sett ut. Men Kirsten Ortweds Wallenbergmonument kom till sist på plats i Stockholm, trots alla protester och klåfingriga stadsplanearkitekter. Helt säkert kommer det att fortsätta att reta somliga stockholmare till ursinne, och det är också tydligt att arkitekten Alexander Wolodarski gjort sitt bästa för att underordna verket en diskutabel gestaltning av hela torget ned mot Nybrokajen.
I Sverige satsas det förhållandevis mycket på offentlig konst, och till skillnad från de oftast strängt konventionella kommunala projekten har Statens konstråd under flera år verkat för en förnyelse av den offentliga konsten. Det handlar både om andra uttryck och om andra material än de konventionella sten och brons. I år invigdes bland annat en omdiskuterad utsmyckning i Jönköping där konstnären Henrik Håkansson arbetat med växtprocesser i stället för solida och varaktiga material.
Också på bomässan Bo01 i Malmö utmärktes Konstrådets satsningar av försök att kringgå de konventionella förväntningarna på hur permanenta offentliga verk ska se ut. Medan området i övrigt pyntats hämningslöst av landskapsarkitekter får man vara mer uppmärksam för att hitta projekt och verk av konstnärer som finländske Kari Cavén, amerikanen Allan McCollum och svensken Matts Leiderstam. Med stor diskretion har islänningen Sigurdur Gudmundsson smugit in sitt bidrag: stora stenar från förstärkningen av strandlinjen som forslats bort, handpolerats i Kina och fraktats tillbaka till sina gamla platser. Subtilt och vackert, och med en reflektion över de materiella och immateriella omständigheter som skapar en plats.
Arkitekturåret 2001
Det som borde ha varit en märkbar manifestation av arkitekturen under året smög sig förbi i stort sett obemärkt, trots kulturministerns stora ord om ”en folkrörelse för det vackra”. Bo01 i Malmö ingick på sitt vis i arkitekturåret, men innehöll i stort sett inga visioner för framtidens byggande som skulle kunna tillämpas på någon annan plats än just här, i ett nybyggt blåshål till lyxreservat i ett tidigare hamnområde. Med eftertryck har det visat sig att vi faktiskt saknar en institution i landet som skulle kunna vara en plattform för en diskussion om arkitekturens problem och möjligheter. Arkitekturmuseet i Stockholm som fick Kulturdepartementets uppdrag att vara den samlande punkten för arkitekturåret har ägnat sig omväxlande åt plattityder och oväsentligheter, med en på sin höjd konventionell Mies van der Rohe-utställning som tvivelaktig ljuspunkt i det kompakta mörkret. Att museet nu stänger sina lokaler för mögelsanering är ett utmärkt tillfälle att tänka igenom dess roll som nationellt museum för arkitektur.
I stället var det Färgfabriken som med ”Stockholm at Large” stod för den enda arkitekturutställning som också rymde idéer om vad arkitektur borde vara utöver ren formgivning av hus. För vem ska bo i husen, vilka liv ska levas i dem, vilken roll har arkitekturen i större sammanhang och i längre perspektiv? Arkitektur är något som egentligen angår alla, som har betydelse långt utöver att bara vara vackert eller funktionellt.
Arkitekturåret avsatte åtminstone en landsomfattande omröstning om landets vackraste hus, där Kiruna kyrka blev en oväntad vinnare bland de historiska byggnaderna. Bland byggnader från de senaste femtio åren kom Gert Wingårdhs Universeum i Göteborg i topp. I år har Wingårdh även vunnit Kasper Salin-priset för Chalmers nya kårhus i samma stad. Med tanke på att också hans bostadshus på Bo01 var mässans starkaste attraktion (och fick arkitektförbundets bostadspris) samtidigt som hans tänkta skyskrapa vid Öresundsbrons fäste varit de senaste årens enda verkliga arkitektoniska debattämne i Malmö, skulle man för svenskt vidkommande lika gärna kunna döpa om arkitekturåret till Gert Wingårdh-året. Och att han är Sveriges enda internationellt gångbara arkitektnamn vid sidan om Ralph Erskine står bortom alla tvivel.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2001
Konståret 2001: Drömmar och obehag i nutid och framtid
http://www.ne.se/rep/konståret-2001-drömmar-och-obehag-i-nutid-och-framtid
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
