Pontus Kyander
Var händer konsten? I museet och konsthallen, på nätet och på gatan, på bussen, tunnelbanan eller tåget; hur som helst alltid i mötet mellan människor. Svaren är egentligen mindre symptomatiska än frågan. Konsten är i dag i allt högre grad orienterad mot händelser, och då inte ”konsthändelser” i den gamla meningen (biennaler, evenemang, spektakel) utan händelser i en långt vardagligare mening. Lågmälda händelser, små möten; under alla omständigheter inte en utställning i den mening vi är vana vid.
Ett exempel så gott som något: På det lilla Malmögalleriet Signal kliver vi in i en utställning bestående av diabilder och dokument kring ett bostadsområde från 1950-talet i Malmö samt ytterligare ett annat byggprojekt av samma arkitekter, en bostadstävling i Östberlin vid årtiondets slut. Med nyhetsklipp och dokumentära bilder dras länkar till hur den svenska legationen i Berlin i krigets slutskede byggde sig ett nytt skyddsrum med vilket man räddade sig undan de allierades bombmattor – som indirekt gjorde rum för det snabba bostadsbyggandet efter kriget...
Det visar sig att konstnären Per Hasselberg bott en tid i samma område på Lilla Essingen som en av byggbasarna för skyddsrumsbygget Berlin (och kommit över hans dagbok från den tiden) och i dag har sin lägenhet på Sorgenfri i Malmö, området som byggdes på 1950-talet av arkitekterna Jaenecke och Samuelsson. Han har också bandat ett långt och tankeväckande samtal med en son till Kurt Jaenecke om vad det innebar för fadern att komma som arkitekt och flykting från Berlin till krigs- och efterkrigstidens Malmö.
Bitarna länkas samman via associationer och personliga band, på ytan liknar det en vetenskaplig projektredovisning, men i stället för slutledningar och resultat öppnar utställningen sig för betraktarens medverkan och reflektioner. I materiell mening är det inget konstobjekt, allting uppstår i den mån betraktaren tar sig tid och verkligen fördjupar sig i materialet. Det är ett väldigt bra exempel på konst som bara uppstår i mötet med besökaren.
Relationell konst har det här kallats, en olycklig term inte minst därför att det knappast har särskilt mycket spridning utom just i Sverige och upphovslandet Frankrike. Och är inte all konst i grunden ”relationell”, och är inte arterna och graderna av den här typen av möten så många att det till sist inte betecknar någonting alls? Ibland är det så att nya termer leder mer vilse än rätt, de ser exakta ut medan det de vill beskriva är ett myllrande fält. Icke desto mindre är det åt det här hållet som konsten i dag rör sig. Det handlar absolut inte bara om Västeuropa och USA utan i minst lika hög grad om de nya konstscener som vuxit fram globalt.
Ny global konst
Den sydkoreanska biennalen i Kwangju hör till de konstevenemang som varit med om att peka ut riktningen. I dess huvudutställning, sammanställd av stjärnkuratorn Hou Hanru och Malmöbaserade Rooseumchefen Charles Esche, fanns inte många konstföremål, däremot ett myller av konstnärskollektiv och projektbaserade gallerier. Det nya konstliv som man här kunde se skjuta upp från platser som Bangkok, Manila, Seoul, Beijing, Hongkong, Istanbul och för den delen en del gallerier från Europa (som visade sig vara mycket mer konservativa i sitt sätt att presentera sig och långt mer återhållsamma i sitt bemötande av publiken) var orienterat mot en mångfald processer, där besökarna mer var gäster och aktörer än betraktare.
Så när man stiger in på Moderna museets tillfälliga verksamheter uppe i Klarabergsviadukten i Stockholm ska man inte förvånas över att det inte alltid är så lätt att hitta det slags konst som hänger på väggarna eller står stadigt på golvet. Här tycks fokus mer vara på samtal och möten, och mer än utställningar producerar man seminarieserier som ”Konstvärldar”, ”Omkoppling” och ”Sena samtal”. Banden mellan konsten, samhället, politiken och den övriga världen görs tydliga. Att det för just nu ”hemlösa” Moderna (medan byggnaden på Skeppsholmen mögelsaneras) delvis är en nödvändighet är en bisak. På Rooseum i Malmö – återigen en av Europas viktigaste konsthallar – myllrar unga konstnärsgrupper, och elektron- och klubbmusikevenemangen är en lika viktig del av verksamheten som de faktiska konstverk som finns på utställningarna.
Stockholm sett från landsorten
Moderna museet har under året inlett en nomadiserande verksamhet med ”Moderna museet c/o”. Sent på året besökte man Waldemarsudde, och en rad institutioner kommer också under det följande året att få besök ur museets samlingar medan museibyggnaden på Skeppsholmen mögelsaneras. Till de intressantaste inslagen rent publikt hör samarbetet med TV i ”SVT Moderna”, en glasbox mitt på Stockholms Central där olika mer eller mindre kända personer fick presentera sina favoritverk ur museets samlingar, vilket blev en serie program inspelade inför de människor som passerade genom vänthallen.
Stadigt, pålitligt och förutsägbart har Nationalmuseum arbetat. Den stora prestigeutställningen i år heter ”Impressionismen och Norden”, som sedvanligt konventionellt presenterar en lysande kavalkad av måleri. Man kan rent av överse med det konventionella, eftersom utställningen ju för många trots allt kommer att fungera som en introduktion till skedets konst.
Några verkliga överraskningar har inte Liljevalchs konsthall heller bjudit på, däremot en välgjord utställning om målaren Håkan Rehnberg (med den schweiziske romantikern Caspar Wolf som historisk valfrändskap), följd av sommarens utställning kring Marilyn Monroe i konsten, ”Min Marilyn”, och med en avslutande sammanfattning av den store Göteborgsmålaren Ragnar Sandbergs måleri, en utställning vars fyrkantiga systematik rönt ett minst sagt blandat mottagande och satt konstnärens efterlevande på krigsfot.
Det är emellertid inte de gamla institutionerna som stått för det mest intressanta i Stockholm utan återigen de nya platserna för konst. De mest aktuella utblickarna har Tensta konsthall stått för. Redan före årsskiftet öppnades deras utställning med turkiske Kutlug Ataman, där två filmer av en de senaste årens internationellt mest uppmärksammade konstnärer visades – på hösten kunde vi som bor i Sydsverige se en betydligt mer omfattande presentation i Köpenhamn.
På samma vis var det Tensta konsthall som under stort rabalder visade en utställning med den brittiske konstnären och musikvideofilmaren Chris Cunningham. Påpassligt anmälde konsthallen sig själv till statens biografbyrå för granskning av verket flex (2000). Typiskt nog ledde diskussionen knappast någonvart, annat än till konstaterandet att biografbyrån i praktiken inte kan granska också bildkonsten. Det bör påpekas att flex visades redan ett år tidigare i Lunds konsthall, med åldersgräns och utan att väcka skandal. Året avslutades i Tensta med några av Malmökonstnären Magnus Wallins animerade videoarbeten, den i dag utan tävlan internationellt mest uppmärksammade konstnären i Sverige. I de södra förorterna har även Botkyrka konsthall öppnats, en ny konstinstitution som med nödvändighet måste söka sig en annan profil än den gängse.
Malmö, en geografisk motpol
Samtidigt kan man konstatera att Sverige tydligt har två starka geografiska poler i sitt konstliv. Å ena sidan Stockholm med sina resursstarka museer och de professionella gallerierna, å andra sidan Malmö med ett ungt konstliv orienterat kring regionens konsthallar, det kapitalstarka Konstmuseet samt en konsthögskola som av många räknas som Skandinaviens bästa. Närheten till Köpenhamn kompenserar avsaknaden av egna starka museer (Konstmuseet har samlingar men små möjligheter att visa dem), samtidigt som man kan dra fördel av ett konstliv i den danska huvudstaden som definitivt gått framåt de sista åren.
Rooseum i Malmö har fått en ny dynamisk chef som gett verksamheten en tydlig riktning. Man har tydligt markerat sig som den konsthall i landet som mest kompromisslöst sökt sig mot andra sätt att visa konst än de traditionella. Med portugisen João Penalva (tillsammans med Matts Leiderstam) introducerade man på våren ett centralt europeiskt konstnärskap, och med danska konstnärsgruppen Superflex inledde man ett långsiktigt samarbete kring en lokal-TV-station i en av Malmös ytterstadsdelar. Konstnären Nils Magnus Sköld odlade orkidéer i projektrummet och ställde ut sig själv jämte en omfattande dokumentation kring bl. a. ekologi och växtförädling, och en rad andra projekt har sedan genomförts både i Rooseums byggnader och på andra platser. Med ”Baltic Babel” prövade man att ta tempen på Östersjöregionens informella konstscen, med en rad genombrytningar inte minst mot musikscenen. Mest uppmärksammades den litauiska konstorganisationen Involveds bar, formad som en modernistisk busskur från Vilnius. Med Rooseum har Sverige för första gången på länge fått en konsthall som har större betydelse internationellt än lokalt.
Malmö Konsthall har efter ett par års konstnärlig bergochdalbana avpolletterat sin tidigare chef – vilket paradoxalt resulterat i att verksamheten i sitt chefslösa tillstånd känns vitalare än på länge, där man äntligen visat det starka lokala konstlivet ett intresse. Man avslutade året med en stor presentation av hemmasonen Magnus Wallin, följd av en retrospektiv över den under året avlidne Christer Strömholm (producerad av Färgfabriken i Stockholm). Invävt i detta har man haft flera mindre utställningar med lokala konstnärer. Naturligtvis kan man inte i längden fungera utan en konstnärlig ledare, men med lite bättre lycka än sist vid chefstillsättningen har Malmö goda förutsättningar att bygga vidare på sin roll som landets främsta scen för ung konst. Även den närliggande konsthallen i Lund har visat flera viktiga utställningar under året, som finska fotografen Elina Brotherus, Stockholmskonstnären Maria Miesenberger och stadens internationella stjärna Clay Ketter.
Öresundsregionens numera lite flagnade biennal Kulturbro 2002 gick märkligt stilla förbi. Ett av dess allvarligaste problem när de ekonomiska resurserna krympt är den geografiska spridningen – från Helsingborg och Kristianstad i norr till Ystad och Roskilde i söder – som gör den svåröverblickbar, men också en påfallande ojämnhet i projekten. Den största satsningen, ett samarbete mellan teatermannen Robert Wilson och flera av regionens högskolor, blev också den största besvikelsen.
Lagom i Göteborg
Göteborgs konstliv är en historia för sig, utmärkt av ett modest ”lagom” som egentligen kan vara förutsättningar för något bra i framtiden. Konstmuseet har på hösten visat Edvard Munch och Åke Göransson, vilket är hedervärt och vackert om än inte häpnadsväckande. Konsthallen har repat sig efter att i många år varit skäligen anonym och har i år bland annat satsat på en bra presentation av fransmannen Xavier Veilhan samt separatutställningar med Leif Elggren och Maria Lindberg. Inte minst Maria Lindberg är en konstnär värd att uppmärksamma – hon var också en av de fem nordiska konstnärer som i år fick ta emot Edstrandska stiftelsens stipendier. Hennes bilder ser små och beskedliga ut men saknar inte vare sig gift eller sälta.
Men det är utanför stadskärnan som Göteborg kan ha möjligheter att utvecklas. I det gamla pannhuset vid Röda Sten, en industribyggnad som länge stått tom i skuggan av Älvsborgsbron, växer en alternativ och gränsöverskridande verksamhet fram – tills vidare med små ekonomiska resurser. Med tanke på att Göteborg har så många konstnärliga högskolor (bildkonst, design, teater och opera/musikal samt foto och film) finns här en bra grund för just en verksamhet som inte tar hänsyn till gränserna mellan konstarterna.
Documenta – koloss i kris?
Vart femte år arrangeras i Kassel i Tyskland det konstevenemang som länge ansetts som världens viktigaste. Documenta 11 var emellertid med alla sina upphaussade förväntningar en stor besvikelse. Med den nigerianskfödde huvudcuratorn Okwui Enwezor i täten för ett kollektiv av utställningsmakare trodde många att vi skulle få ta del av ett globalt spektakel utan like. I stället var detta de många frasernas Documenta, där en kringresande cirkus av världsomspännande konferenser (”Plattformar”) ändade i en trög och föga dynamisk helhet, med mycket av samma vara och förhållandevis få ljuspunkter. Kvaliteterna i de många dokumentära verken togs ned av andra likartade men sekundära arbeten; knappast någonstans fanns en växelverkan mellan de utställda verken, i stället härskade en statisk rigiditet. Här fanns inte mycket humor, knappast någon kroppslighet, och ingenstans en andningspaus i det överlastade utställningsbygget – för mycket, för tätt, för mycket som inte var tillräckligt bra eller motiverat i helheten.
Däremot var Documenta 11 föredömligt i sitt tekniska genomförande. Ska man nämna några lysande enskildheter (naturligtvis fanns det massor av bra konst också, i en utställning med långt över hundra deltagande konstnärer och en budget på 100 miljoner kronor) skulle det vara dokumentära verk av moldaviern Pavel Braila, iraniern Seifollah Samadian och indiern Amar Kanwar samt arbeten av konstnärer som kubanen Carlos Garaicoa, britten Isaac Julien och det libanesiska kollektivet The Atlas Group.
Det kändes närmast som en befrielse att komma till Frankfurt, där den ambulerande biennalen Manifesta i år hölls. Visserligen var helheten lite haltande men stämningen desto mer avspänd. Manifesta fungerade i denna variant som något av en plantskola för ung europeisk konst, inte minst från de forna öststaterna. Det går knappast att ställa Manifesta mot Documenta, men skalan kan vara en del av den senares problem.
Årets viktigaste internationella utställning var i stället Kwangjubiennalen i Sydkorea. Inte därför att den förfogade över de mest prestigefyllda namnen eller en stor budget utan för att man med små resurser lyckades göra en utställning som effektivt visade en riktning och prövade en annan modell än den gängse för den här typen av stora utställningar.
Mitt i sommaren invigdes konstcentret Baltic i Gateshead, tvillingstad till Newcastle i Nordengland. Här har Sune Nordgren (en gång chef för Malmö Konsthall och IASPIS) varit med om att skapa en av Europas viktigaste nya konsthallar, ett praktbygge med fyra stora huvudgallerier byggda på höjden och ett antal mindre våningsplan för ateljéer och medieverkstäder. Allt är inrymt innanför skalet av en nedlagd industrikvarn. Till årets utställningar hörde en stor retrospektiv över Öyvind Fahlström, någonting som fortfarande inte kommit till stånd här i hans hemland.
Klåfingriga tjänstemän
Historien upprepar sig, och det finns de som aldrig lär sig läxan. Två incidenter satte sin prägel på senhöstens konstdebatt. I Umeå stoppade stadens kommunala konstintendent en utställning i Norrlandsoperans ”Vita Kuben” med bokförläggaren Bo Cavefors i samarbete med konstnärerna Leif Elggren och Kent Tankred. Att stängningen dessutom skedde innan utställningen ens hunnit öppna gjorde knappast saken bättre. Skälen framstår som dunkla, och under alla omständigheter blev konsekvenserna de motsatta – materialet kunde i stället visas hos en bokhandlare i staden, uppmärksamheten riktades mot en godtycklig censurutövning av en enskild tjänsteman, och händelsen fick stor medial uppmärksamhet.
Det är lätt att konstatera att den här typen av censur i allmänhet slår tillbaka på den som utövar den, och när räddhågsna tjänstemän och andra inte kan hålla fingrarna i styr blir den skandal de skapat så mycket större än den de velat undvika. I Halmstad visades på Mjellby Konstgård och i det offentliga rummet en ”street art”-utställning. En del av verken skulle sättas upp i de ljusboxar vid busshållplatserna som kommunen förfogar över. Men hållplatserna är som på så många andra platser i Sverige och världen utarrenderade till företaget JCDecaux, som drog öronen åt sig när de såg något som kunde uppfattas som (mycket modest) kritik mot en del stora varumärken. Trots att det försiggick på den kommunala delen av ljusboxarna begärde man att omgående få ta ned dem. En kommunal tjänsteman som uppenbarligen satte kommunens affärsrelationer före grundlagsskyddade fri- och rättigheter skyndade till och biföll företagets begäran.
Vad som nu blev uppenbart var att kommunerna i praktiken säljer ut en del av det offentliga rummet. Samma sak sker i de flesta större svenska kommuner, samtidigt som städer som Göteborg infört affischeringsförbud. Vi har åsikts- och yttrandefrihet men ett krympande utrymme för att använda den. Det visar sig vara ett stort samhällsansvar att värna de små bitar som ännu finns kvar. Att den diskussionen i så hög grad kretsar kring bildkonstnärliga projekt illustrerar rätt väl den starka rörlighet som finns i dagens konst. Vi lever i bildens epok, på gott och ont, samtidigt som konsten definitivt brutit sig ur ramarna.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2002
Konståret 2002: En händelse ...
http://www.ne.se/rep/konståret-2002-en-händelse
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
