Pontus Kyander
Muhammedteckningarna var detta år de bilder som väckte starkast känslor, känslor så starka att ambassader sattes i brand och människor hotades till livet. Var de tolv teckningarna konst? I så fall inte annat än i en mycket vidsträckt tilllämpning av ordet. De var karikatyrer. Det var inte bra karikatyrer heller, med enstaka undantag. Men de gjorde vad som annars brukar vara reserverat för bara de bästa bilderna: de skakade om och väckte opinion.
Danska Jyllands-Postens tilltag att ge i uppdrag åt ett antal danska karikatyrtecknare att framställa nid- eller skämtbilder av profeten Muhammed var tvivelaktigt. Det slog mot en minoritet inom landet men glömde bort majoriteterna utanför Danmark. Det tog många månader innan reaktionerna kom, men då var de desto våldsammare.
Att dessa var brickor i ett politiskt spel som handlade om mer än teckningarna kan vi lämna därhän här, likaså att den svenska regeringen grep in mot en Internetleverantör för att stoppa en högerextrem hemsida som insisterat på att återge bilderna – helt lagligt, om än tvivelaktigt.
För den svenska bildkonstens vidkommande är det intressanta att man på nytt började tala om hädelse i bild – årtionden efter att hädelseparagrafen togs bort i svensk lagstiftning. En gång kämpade vi för att utvidga det fria ordet och krympa religionens och statsmaktens inflytande. Har vinden vänt nu? Det är oroande att man i länder med fri press så oreflekterat genast anammade ett bildförbud som inte ens inom islam är absolut (karikatyrerna trycktes redan 2005 i såväl Egypten som Jordanien utan att väcka uppseende), för motiveringen är inte respekt utan rädsla för repressalier.
Internationellt var det gott om konstbiennaler (utställningar som hålls vartannat år) och försök att förnya dessa jätteutställningar. Den fjärde Berlinbiennalen spred ut konsten över staden, i en övergripande, mystiskt färgad berättelse under rubriken ”Of Mice and Men”. São Paulobiennalen reflekterade över existentiella och humanistiska frågor med temat ”How to Live Together”. Utan att ha sett utställningen är det ändå intressant att se frågeställningar som inte är retoriskt politiska, revolutionära och utan revolutionärt innehåll. Den ambulerande europeiska biennalen Manifesta som skulle hållits i Nicosia på Cypern skrinlades i sista stund på grund av lokala politikers oförmåga att samarbeta över det delade landets gränser. Konst och politik hör definitivt ihop. Det är en myriad av biennaler spridda över hela världen, med Dakar och Kairo som afrikanska utposter och en hel svärm i Asiens mer eller mindre nya ekonomier: tre nästan samtidigt i Sydkorea, flera i Kina med en ambitiös uppstickare i Shanghai. När man kritiserar fenomenet glömmer man att utställningarna faktiskt i första hand är avsedda för en lokal publik. Saigon Open City var inte en biennal utan ett projekt som ska pågå i två år, i flera faser. Det lät spännande, men Vietnam visade sig inte moget den typen av offentliga konstprojekt. Veckor efter den planerade öppningen var det mesta av utställningarna inte tillgängligt för publik. Allt skulle censureras och godkännas, hyperkänsliga byråkrater skulle se till att utesluta varje form av tänkbar regeringskritik. Lägger man till detta att vietnamesisk kulturpolitik förutsätter ett ”positivt” budskap återstår inte mycket utrymme för utställningen, som att döma av de delar jag till sist såg bekräftade den i dag helt urholkade samhälls- och historiesynen i Vietnam och inställsamt matchade nyare konst med heroiserande krigsbilder i traditionell stil. Även den följande fasen drabbades av ett liknande fiasko. Positivt uttryckt var det åtminstone en början, och framöver kan det bara bli bättre. Medan delar av samtidskonsten ofta beskylls för att vara sval och inåtvänd – och det finns fog för en sådan kritik – har annan konst snarare rört sig mot det yvigt spektakulära. På Tate Modern har turbinhallens jätteprojekt (namngivna efter den sponsrande livsmedelsjätten Unilever) blivit en plats för stora och retoriska verk. Ett avbrott, fast ändå spektakulärt, var årets sista projekt där numera Stockholmsbaserade belgaren Carsten Höller inredde med rutschbanor i det väldiga rummets hela höjd. Jodå, det ser ut som skulptur, och det är helt OK att konst är kul. Men på Tate Modern går det slentrian i det storstilade, och man undrar när någon ska få göra något smått och tyst som får verka bara genom att vara intelligent och tala till betraktarna en och en. Malmö Konsthall har blivit en svensk utpost för dessa storstilade grepp. Häromåret var det Ólafur Elíasson (som tidigare serverat en av Tates största publiksuccéer i genren), och 2006 fick brasilianaren Ernesto Neto använda hela den innerväggslösa hallen för en sammanhängande textil skulptur. Det var organiskt och omslutande, inbjudande mjukt och sensuellt. Fast publiksuccén var av sådan omfattning att utställningen snarare blev fritidsgård, öppen förskola och nöjespark på samma gång. Därmed gick också många konstnärliga nyanser förlorade. Malmö Konsthall avslutade året karakteristiskt nog med ytterligare en totalinstallation med amerikanskan Sarah Sze, ”A Swiftly Tilting Planet”. Små detaljer ordnade som öar i det stora utställningsrummet, en miniatyrarkitektur som tvingar besökaren att växla mellan väldigt stora och väldigt små perspektiv. I Malmö Konsthall saknade man emellertid de mindre storskaliga och mer varierade närmandena till rummet och konst som tydligt ställer sociala och politiska frågor. Det saknas till och med måleri, skulptur och bilder i konventionell mening, för utställningspolitiken har blivit aningen bombastisk och enahanda. Fredrik Roos konstsamling såldes under året, det som en gång var utgångspunkten för Rooseum i Malmö. Samtidigt inleddes avvecklingen av stiftelsen Rooseum, och man kan med viss sorg konstatera att en epok därmed går mot sitt slut i Malmö. Inte bara institutionen Rooseum utan också tanken att Malmö skulle kunna vara ett självständigt och avancerat centrum för ny konst. Det talas om att inrätta en filial till Moderna museet i Rooseums lokaler, men tankegången är märklig då ju Malmö i dagsläget saknar dugliga lokaler för sitt eget konstmuseum. Vitaliteten i den skånska metropolen vilar tills vidare lite bräckligt på en rad mycket små alternativgallerier, en situation helt ny för staden. I stället kan man lugnt konstatera att Stockholm åter etablerat sig som mittpunkten i svenskt konstliv. Nu myllrar det av små konsthallar i förorterna, oftast drivna av konstnärer och unga curatorer. Tensta Konsthall, Konsthall C, Botkyrka Konsthall och några till speglar en på håll svåröverskådlig men intressant verksamhetsiver. Bonniers Konsthall invigdes under hösten, ett komplement till stadens andra helt privata konsthall Magasin 3 såväl geografiskt som i inriktning. Att det senare meddelades att Skulpturens hus i Vinterviken ska läggas ned var en besvikelse för många. De fantastiska mörka rummen i Nobels gamla krutfabrik är sällsynt väl ägnade för konst. Att det hela sker på grund av orimligt höga kommunala hyror är beklagligt – i en kommun som samtidigt mycket motsägelsefullt beslutat att stärka stödet till verksamheten. Resultatet tycks ändå handla om nedläggning. Moderna museet har samtidigt etablerat sig som publik mittpunkt. Modernautställningen 2006 var den första i en vart fjärde år återkommande mönstring av ny svensk konst. Den mottogs med stor entusiasm i pressen, en entusiasm som dock var svår att dela. Ung svensk konst lider av en viss likriktning, det blir väldigt mycket likartade ”berättelser” och gestaltningar, med malande röster till tablåartade visuella presentationer och stelt återhållna videoverk. En frisk fläkt var animatörerna Lisa Jeannin och Nathalie Djurberg, som båda bryter mot ett annars i överkant försiktigt svenskt idiom. Likaså finns det resoluta grepp bakom Jacob Dahlgrens sätt att arbeta med färg och föremål i rummet. Viktig i en vidare global betydelse var utställningen Africa Remix, som något år försenad nådde Stockholm och Moderna museet. Detta försök att överblicka en hel kontinents konstliv haltade naturligtvis som alla sådana generalmönstringar, men så här långt är det den tydligaste manifestationen av den mångfasetterade och komplicerade konstscenen i Afrika, där förutsättningarna skiljer sig radikalt mellan regioner och länder. Möjligen kan man säga att det var gubbarnas år i svensk konst. Moderna museet producerade en retrospektiv över den 1989 avlidne målaren Dick Bengtsson, en välgjord presentation av ett konstnärskap som med åren fått en alltmer betonad ställning. Sommarens utställning på museet med Paul McCarthy introducerade långt om länge en av USA:s mest inflytelserika konstnärer. Han firar excesser i kroppsvätskor och -funktioner simulerade med ketchup, majonnäs och kolasås, groteska skulpturer med falliska näsor och drag lånade från populärkulturens pirater och seriefigurer och videoverk där orgier i självförnedring tycks försiggå. Min egen entusiasm för Paul McCarthy avtog något under besöket på utställningen, mest för att den så genomgående bestod av rekvisita och delar som gjorts för tidigare utställningar och här mest blandats samman i en rumslig totalinstallation. Den som velat – och de många som hade behövt – få lite sammanhang i detta för den svenska konstscenen länge alltför vildvuxna konstnärskap (i USA och på kontinenten däremot har de senaste sex–sju åren inneburit en enorm exponering av hans verk) fick söka förgäves. Ytterligare gubbar: Elis Eriksson som var 99 år gammal hade sin första stora retrospektiv på museerna i Norrköping respektive Malmö men dog på årets första dag och gick miste om den slutliga bekräftelsen på ett konstnärskap som gått vid sidan av allfarvägen och som dessutom tog tid på sig att finna sitt uttryck. På slutet var det enkla streckfigurer och text, alltid med stor språklig frihet och lakonisk humor. Lunds Konsthall visade en utblick över 80-årige Gustav Metzgers konst, skapare av den autodestruktiva konsten. I Göteborg delades det årliga Hasselbladspriset ut till sydafrikanen David Goldblatt, en äldre klassisk fotograf med starkt mänskligt engagemang. Under året har Konsthallen intagit en mer aktiv roll i stadens konstliv, bland annat med en performancefestival. Satsningen på litauisk-amerikanske filmaren och konstnären Jonas Mekas innebar en viktig introduktion av en – återigen – äldre konstnär, född 1922. I förbigående kan noteras att danska museet Louisianas utställning med Poul Kjærholm uppmärksammades av amerikanska tidskriften Artforum som en av årets viktiga utställningar. Och det var verkligen en storartad presentation av den danska möbelformgivningens största perfektionist. Så, vart går konsten i Sverige? Kanske ger de nya doktorsgraderna i fri konst en bekräftelse på att vi gått in i ett akademiskt skede – att så redan skett avspeglas i hög grad bland yngre konstnärer som kommit ut från konsthögskolorna de senaste åren. De första tre konstnärerna disputerade i Malmö, fast bara en av dem var konstnär i egentlig mening. Trots uppenbara brister i åtminstone en av avhandlingarna godkändes de utan reservationer. Tidskriften Paletten ägnade händelsen och problematiken stor uppmärksamhet, och resonemangen kan sammanfattas i att vi möjligen börjar få konsthögskolor som spjälkar av sig från konstlivet i övrigt och skapar sina egna befordringsvägar och akademiska hierarkier. På sikt var detta kanske den mest avgörande händelsen i svensk konst 2006, ett år som på alla sätt var ett mellanår då mycket av mindre vikt hände. Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2006
MATS ANDERSSON/SCANPIX
Prestigeutställningen på Moderna museet var sommarens stora installation av Los Angeles-konstnären Paul McCarthy, ”Head Shop/Shop Head”. Den bestod av skulpturer, fotografier och annat hämtat från tidigare installationer men arrangerat på nytt för Moderna museet.
Uppsving för biennalerna
Storstilat och storskaligt
Stockholm åter i konstcentrum
Gubbarnas år
Konståret 2006: Stora och små perspektiv i konsten
http://www.ne.se/rep/konståret-2006-stora-och-små-perspektiv-i-konsten
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
