Pontus Kyander
När den danske konstnären Uwe Max Jensen suddade ut Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund rundade han elegant av en diskussion som varit inflammerad och – till sist – i någon mening nyttig och uppfriskande. Samtidigt blev de svenska rondellhundarna bekanta också för världen omkring oss.
Fast man ska kanske ta det från början: Lars Vilks hade, inbjuden att bidra till ett litet lantligt konstevenemang om hunden i konsten, färdigställt teckningen med ovannämnda motiv. Föga oväntat – nervositeten kring allt som kan uppfattas som blasfemi gentemot muslimsk tro är stor i Sverige och internationellt – refuserades Vilks bidrag. Därpå följde ytterligare refuseringar från andra, mindre utställningar, tills teckningen fick medial spridning, först i Nerikes Allehanda och därefter också i landets större tidningar.
Vilks grepp som var avsett att provocera ”konstvärlden” visade sig provocera betydligt mer utanför konsten. Såväl konstnären som chefredaktören på Nerikes Allehanda dödshotades. Båda försågs med livvakt och skyddade adresser.
Att Vilks teckning knappast konstnärligt, vare sig som idé eller genomförande, var värd allt ståhej är av mindre intresse. Den fungerade som en katalysator, den utlöste en diskussion som kännetecknades av mindre panik än i samband med Muhammedkarikatyrerna 2006. Icke desto mindre utestängde Kulturnämnden i Eslöv på hösten Vilks från att delta i (den till omfånget blygsamma) Eslövsbiennalen, en handling som fick flera konstnärer att lämna utställningen och andra – som Uwe Max Jensen – att kommentera uteslutandet. Respekten för den konstnärliga uttrycksfriheten är märkligt grund, och helt tydligt måste samtalet kring de lagliga ramarna hållas vid liv för att dess innebörd ska förbli levande bland våra politiker.
De stora utställningarnas år
En årskrönika bör naturligtvis ta avstamp i det internationella. 2007 var ett år då de stora europeiska evenemangen Documenta i Kassel (som sker vart femte år), Skulpturprojektet i Münster (som inträffar vart tionde) och Venedigbiennalen sammanföll under några intensiva sommarveckor och hösten kantades sedan av flera yngre evenemang såsom biennalerna i Athen, Istanbul och Lyon.
 |
| ALEX GRIMM/REUTERS/SCANPIX |
| ”Zoo Story”, Documenta i Kassel. Den österrikiske konstnären Peter Friedl berättar en historia om krigets oskyldiga offer genom den uppstoppade giraffen som dog efter en israelisk militäroffensiv på Västbanken. |
Skulpturprojektet i Münster blev en favorit, delvis för att den kretsar kring bildkonstens mest förbisedda och ändå mest tillgängliga uttryck: den offentliga konsten. Vart tionde år förvandlas den lilla tyska staden till en spelplan för konstprojekt i det gemensamma rummet. Kanske var det mer koncist – och roligare – förra gången. Men just att man prövar vägar och försöker kringgå det mest uppenbara är i sig gott. Och av all världens konstprojekt tycks det i Münster vara det av invånarna själva mest omhuldade. När man diskuterar dessa evenemang glömmer man lätt vilken betydelse de har lokalt.
En timmes tågresa från Münster ligger Kassel. Utställningen Documenta, som instiftades 1955 som ett sätt att överbrygga konflikten mellan öst och väst, blev med sin tolfte upplaga häftigt ifrågasatt. Delvis därför att curatorerna, Roger M. Buergel och Ruth Noack, medvetet lät bli att kommentera valen av konstnärer. Men också för att en stor del av konsten som visades var historisk eller gjord av konstnärer som verkade för något årtionde sedan. Att de bästa verken nästan genomgående var gjorda av redan avlidna konstnärer är i ett sammanhang som Documenta – vars fokus hittills varit nuet – nedslående. Att det bristande handlaget bakom utställningen, främst de rumsliga presentationerna, effektivt förstörde helheten bidrog likaså till besvikelsen.
Icke desto mindre var det glädjande att se och återse försummade kvinnliga konstnärer från främst 1960- och 70-talen: den brasilianska konkretisten Mira Schendel, tyska Charlotte Posenenske, den finstämda japanska Atsuko Tanaka och framför allt den indiska konceptkonstnären, minimalisten och sinnligt materiella Nasreen Mohamedi. Få samtida videoverk övertygade helt, men polacken Artur Zmijewskis Them blev desto mer övertygande. Olika grupper, en katolsk förening, en sammanslutning av unga socialister samt några nationalister släpps in i en workshop där de ska uttrycka sig i bild och i tur och ordning får ”censurera” varandras verk. Det utvecklar sig till ideologisk fars, en lika humoristisk som nedslående bild av människors grundläggande brist på respekt för varandras åsikter.
Venedigbiennalen hade svårigheter att tävla med allt annat och beskrivs av de flesta som av mindre betydelse det här året. En trött och tillbakablickande huvudutställning med som vanligt en del intressanta nationella paviljonger. Den nordiska paviljongen ställdes för första gången samman av en icke-nordisk curator, den tyske veteranen René Block, som under rubriken ”Welfare – Fare Well” genom valen av konstnärer som Adel Abidin från Finland och Sirous Namazi från Sverige såg till att spegla att Norden i dag är en heterogen region i snabb förändring, också när det handlar om konsten.
Politiskt korrekt i Istanbul
Av årets stora internationella evenemang var till slut Istanbulbiennalen – i vanlig ordning – den intressantaste. Där har man en enda huvudcurator, som på gott och ont kan diktera hela utställningens idé och form. Kinesen Hou Hanru lyckades under temat ”Not Only Possible, But Also Necessary: Optimism in the Age of Global War” inte bara ta upp globaliseringen – med ett asiatiskt perspektiv som definitivt känns relevant i en tid då Kina dominerar bland de växande ekonomierna – utan också utnyttja staden Istanbuls möjligheter att växla ansikte.
En stor del av utställningen var placerad i en jättelik modernistisk textilhandlarbasar från 1950-talet, markör både för arkitektoniska aspirationer och för en ekonomi som ifrågasätts när staden tycks vara på väg ut ur sin mer än halvsekellånga recession. Likaså användes Atatürkkulturcentret, en byggnad i 1970-talsmodernistisk stil, för utflykter inte minst kring arkitektoniska utopier och mardrömmar. Samtidigt blev man betänksam av utställningens många politiska markeringar – det blev väldigt politiskt korrekt av en curator som tidigare varit allt annat än städad.
Kanske ska också höstens utställning ”Forms of Resistance” på Van Abbemuseum i Eindhoven räknas till samma kategori. Förre Rooseumchefen Charles Esche markerade också han sin förmåga att arbeta med historiska perspektiv, fast utan att förlora greppet över nuet. Med Pariskommunen 1871, ryska revolutionen 1917, majrevolten 1968 och Berlinmurens fall 1989 målades ett panorama upp över konsten som motståndshandling, från den franske 1800-talsmålaren Gustave Courbet till samtiden. Enda svenska konstnär var Sture Johannesson, vars hyllning 1976 av den då nyss avlidna Ulrike Meinhof hade föranlett stängning av hans utställning. Det hela visar att bildkonsten ständigt utlöser censuringripanden; också ställningstaganden vi i dag inte självklart håller med om blir motiverade som just motståndshandlingar.
Om Gustave Courbets revolutionära iver var en liten del i ”Forms of Resistance” fick han en desto större roll på Grand Palais i Paris under hösten. Den största Courbetutställningen hittills, med i stort sett allt han gjort som är värt att nämna, var årets stora konsthändelse. Courbet lanserade begreppet realism men hade sina egna rötter i romantiken. I brytningen mellan alla motstridiga tendenser, och med en konstnär som var exhibitionist, revolutionär och något av en mystiker, framstår Courbet som extremt levande. Hans ”L’Origine du monde” tronade i en liten egen sektion bland samtida ekivoka stereoskopiska fotografier, men det var hans jaktbilder som fängslade mest, med deras märkligt ömsesidiga spel mellan byte och jägare. Fantastiskt välhängt, och smått fantastiska mängder publik.
Till årets viktiga utställningar hör även Tate Moderns retrospektiv över brasilianen Hélio Oiticicas tidiga verk. När landsmannen Ernesto Neto gör succé i världen kan det vara nyttigt att se rötterna i den brasilianska konkretismen, och modernismen, där Oiticica och Lygia Clark var de starkast lysande namnen. Tate Modern råkade senare i medieljuset genom colombianska Doris Salcedos installation ”Shibboleth”, bestående av en spricka i utställningshallens golv som skar genom byggnadens hela längd. Föga oväntat snavade en och annan besökare över sprickan, vilket fick brittiska tabloider att vädra nyhetsblod. Som skulpturingrepp i den stora turbinhallen hörde det emellertid till de mest lyckade av Tates ofta ganska uppblåsta projekt för detta rum.
 |
| ANTON HAMMERL/PA WIRE/SCANPIX |
| Doris Salcedo arbetar i sin konst med frågor om utanförskap och lidande, såsom i installationen ”Shibboleth” på Tate Modern, en spricka genom golvet som symboliserar hur människor sorteras och skiljs ut. |
Svenska retrospektiver
Ur ett svenskt perspektiv kan man se 2007 som ett år då Moderna museet konsoliderade sin ställning som ankaret i svenskt konstliv. Inte nödvändigtvis spännande, men tungt och stadigt. Genomgående satsar man på det redan erkända, men icke desto mindre var utställningen med sydafrikanen William Kentridge årets starkaste utställning i Sverige (den visades under sommaren också i Malmö). Kentridges animationsfilmer, som blandar personlig erfarenhet med allmängiltiga koloniala och historiska perspektiv, utgör starka berättelser, både visuellt och som politisk kritik.
Annars var det mest retrospektiver på Moderna, med Robert Rauschenberg och den svenska konkretisten Olle Bærtling som viktigaste utställningar. Intressantast på Moderna är emellertid satsningarna i marginalen, som tillbakablicken över videokonstnären Gunvor Nelson, och de varje månad förnyade ”Den 1:a på Moderna” med ung samtidskonst, där David Svenssons sinnliga lyskonst ”Havanna” hörde till favoriterna.
Moderna museet hade stark konkurrens från Magasin 3, där schweiziska Pipilotti Rist fick en senkommen svensk presentation. Hennes videokonst omfamnades såväl av kritiken som av en osedvanligt stor publik. På Liljevalchs blev utställningen om Otto G. Carlsund ett slags svar på Bærtlingutställningen. Det var mycket modernistpionjärer på museerna, och definitivt är årets trend de många tillbakablickarna. Historien är plötsligt inne igen.
I Göteborg mottog amerikanska fotografen Nan Goldin Hasselbladspriset. Nan Goldin har sedan 1970-talet med extrem öppenhet fotograferat sig själv och sin omgivning i bilder där parrelationens våld, sexualitetens gränslöshet, aids och död bildat teman. Som självbiografisk fotograf har hon varit en förebild, samtidigt som få haft samma handlag med att skapa stor fotodramatik.
Göteborgsbiennalen gick in i sin fjärde omgång utan att heller denna gång riktigt övertyga som helhet. Med titeln ”Rethinking Dissent – om politikens begränsningar och motståndets möjligheter” prickade man in en pågående diskussion bland utställningsmakare i konstvärlden. Men som konstkritikern Nils Forsberg skrev är det ”svårt att erinra sig en utställning som så tydligt illustrerar och bekräftar estetisk och politisk konsensus i konstvärlden. Man tycker att Irakkriget är hemskt, att Israels politik är dum och att Guantánamofängelset är jättedumt ...”
Pål Hollender fick emellertid fart på politikerna i Göteborgs kulturnämnd med sitt verk ”Clean”, där Sveriges årsförbrukning av knark redovisades med en stor hög bakpulver och där hågade missbrukare inbjöds att göra sig av med sitt innehav. Exempelvis blev kulturnämndens ordförande så upprörd att hon vägrade delta i öppningsceremonin.
Malmöregionen till sist. Inte mycket utöver det vanliga: många små galleriutställningar (och med sin mycket unga konstscen är Malmö väldigt vitalt utan att det finns skäl att peka ut någon särskild konstnär eller utställning), Lunds konsthall som fortsätter sin publika kräftgång, och Malmö konsthall som med stort upplagda soloutställningar – i år Sarah Sze, Elmgreen & Dragset samt David Shrigley – dragit en stark publik men samtidigt inte förmått variera utbudet och uppmärksamma också sådant som är mindre publikt men mer angeläget. Med den nye chefen Jacob Fabricius lär det bli förändring mot ett tydligare engagemang i ny och kanske smalare konst – samtidigt som man nog helst inte vill förlora sin stora publik. Den balansgången kommer att bli spännande att följa.
Arkitekturåret 2007
Så stod det till slut färdigt, Uppsalas nya konserthus signerat Danmarks stora arkitekt Henning Larsen. Elegant, överskådligt och sammansatt. Ungefär samtidigt avgjordes tävlingen om Stockholms stadsbiblioteks tillbyggnad. Respekten för Gunnar Asplunds arkitekturikon slog förmodligen knut på hela arkitektkåren, för den föreslagna byggnaden, av den unga och oprövade tyska arkitekten Heike Hanada, har mötts med total frånvaro av entusiasm. Men det ligger nog också i förfarandet: stora öppna tävlingar lockar mest ganska oprövade arkitektkontor, och urvalet i den ohyggliga mängden förslag tenderar att röra sig mot den oförargliga kompromissen. Det blir ett ganska omaka och obekvämt par, den monumentala och distinkta 1920-talsbyggnaden, och den karaktärslösa tillbyggnaden.
Kasper Salin-priset, Arkitektförbundets årliga utmärkelse till ”ett svenskt byggnadsverk eller grupp av byggnader av hög arkitektonisk klass”, tilldelades den av Gert Wingårdh ritade svenska ambassaden i Washington. Byggnaden karakteriseras av både monumentalitet och öppenhet och en sval elegans i interiörerna. Det är en ändamålsenlig byggnad som balanserar mellan det prestigefulla och det öppna. Ändå är det beklagligt att juryn inte gav priset till Uppsalas konserthus, ett arkitektoniskt långt mer spännande byggnadsverk.
 |
| SVEN-OLOF AHLGREN/SCANPIX |
| Uppsalas nya konserthus, Uppsala Musik & Kongress. |
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2007
Konståret 2007: Politiskt och provokativt i konsten
http://www.ne.se/rep/konståret-2007-politiskt-och-provokativt-i-konsten
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
