Dan Jönsson
Det svenska konståret 2009 började dramatiskt, med en spektakulär debut som samtidigt gav upphov till årets stora svenska konstdebatt. Konstfackeleven Anna Odells iscensatta psykos på Liljeholmsbron hade allt, tycktes det: medial dramatik, moraliska tvetydigheter, ett möjligt lagbrott. Lägg till detta hela den sedvanliga problematik som brukar omge den här sortens aktioner: ska detta föreställa konst? Ska samhället förväntas stödja detta? Det enda som egentligen saknades var själva konsten.
När debatten om Odells verk bröt ut i februari var det fortfarande tre månader kvar tills Konstfack skulle öppna sin elevutställning i maj. Det är knappast första gången en konstdebatt rasat bland folk som själva inte sett den konst som diskuteras – men här rörde det sig alltså om ett verk som över huvud taget ingen hade sett, eftersom verket i fråga helt enkelt inte existerade.
Att en debatt om konst på detta sätt nästan helt och hållet utspelar sig i konstverkets frånvaro är intressant – och symtomatiskt. Samtidskonstens strävan bort från det otympliga och skrymmande verket – mot en ”ren” konst, så att säga – är ett tidens tecken. Våren 2009 kunde det kanske också tolkas som ett krisens tecken, ett sätt att hålla konstens fana högt när marknaden kollapsat i finanskrisens spår. Fler skandaler följde också: nästan lika uppmärksammad blev en annan konstfackelev, graffitikonstnären NUG, för sin film Territorial Pissing, där en graffitimålare sågs ”bomba” en tunnelbanevagn. Verket blev politiskt kontroversiellt inte minst sedan kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ifrågasatt om ”skadegörelse” egentligen var konst.
Men precis som finansvärlden såg ut att repa sig föreföll även ryktet om konstverkets död betydligt överdrivet. När Odells verk Okänd kvinna visades till slut, på Konstfacks elevutställning i Stockholm i maj och senare i en utvidgad version på Kalmar konstmuseum, visade det sig väl värt såväl debatten som den långa väntan: en genomarbetad och komplex installation, där den spektakulära filmen från Liljeholmsbron balanserades av intervjuer och traumatiska, personliga dokument. Uppmärksamheten kring Odells aktion var nog snarare ett uttryck för hur konstens samhällsroll uppfattas numera – nämligen som en aktör i den massmediala debatten. Konsten förväntas i dag precis som andra mediekanaler producera nyheter, sätta igång debatter, nå en bred publik. Visserligen på en lägre nivå än till exempel tidningar och TV – men ändå: mekanismerna och logiken är desamma.
Vilse i konsten
Om journalistiken verkligen är konstens framtid återstår att se. I alla händelser är det ett faktum att samtidskonsten sedan några år tycks vara på jakt efter en ny roll att fylla ut. Den spekulationsbubbla som sprack hösten 2008 kan nu möjligen vara på väg att blåsas upp på nytt, men finanskrisen gjorde det tydligt att konstvärlden just nu har allvarliga bekymmer med sin identitet.
Denna vilsenhet var tydlig under året såväl i Sverige som internationellt, inte minst i årets stora internationella generalmönstring, Venedigbiennalen. Man brukar visserligen sällan kunna vänta sig några banbrytande tankar i Venedig, men årets biennal, där huvudutställningen gjordes av den svenska curatorn Daniel Birnbaum, var ovanligt tom på idéer. Det vackra temat ”Fare Mondi” – skapa världar – utgjorde en fluffig ram kring en inåtvänd och självbespeglande utställning som var mycket svår att hitta någon linje i.
Venedigbiennalen har dessutom länge kritiserats för att med sina nationella paviljonger stå för något hopplöst föråldrat i globaliseringens tid. Men det man kommer att minnas av 2009 års biennal är förmodligen just några starka, nationella bidrag. Polske Krzysztof Wodiczko, till exempel, och hans suggestiva skuggspel om den illegala invandringen. Eller Teresa Margolles grymma mexikanska paviljong, där golven dagligen svabbades med blodet från den mexikanska knarkmaffians offer.
Även på andra stora biennaler märktes ett ökat intresse för det regionala. Biennalen i Istanbul, sammanställd av ett kroatiskt konstnärskollektiv, dominerades starkt av konstnärer från länderna på Balkanhalvön och i Mellanöstern. I samma anda visade biennalerna i Sharjah, Moskva och Havanna på den enorma konstnärliga spännvidd som trots allt ryms under den internationella konstens paraply. I områden som dessa, med en fungerande regional infrastruktur, finns ett betydande utrymme för självständighet.
Nordiskt och internationellt
Även i Skandinavien gjordes flera stora internationella utställningar under 2009. Danska Louisiana ägnade höstsäsongen åt samlingsutställningen The World is Yours, en underhållande och lättillgänglig presentation av internationell samtidskonst. Framför allt fokuserade den på verk som krävde besökarens medverkan, något som gjorde den både omedelbar och avväpnande, om också aningen lättviktig.
Större tyngd var det i Momentum, den nordiska biennal som för femte gången sedan starten 1998 ägde rum i sydnorska Moss. Här visades med all önskvärd tydlighet – trots att man ofta brukar hävda motsatsen – att det även i samtidskonsten finns en nordisk tradition, som är lätt att känna igen. Och den handlar inte enbart om naturmystik och fornnordiska hävder. Årets utställning hade titeln Favoured Nations – ’Gynnade nationer’ – vilket sade en del om den allmänna självbilden. Norden som en vik i den globala stormen, en fridens vrå där konstnärer exempelvis kan göra film om drömmen om det penninglösa samhället, eller fundera över hur datorer skulle kunna fås att skapa självständiga konstverk. Det ”nordiska” blev på Momentum synonymt med en viss verklighetsfrånvänd benägenhet för utopier – vare sig den uttrycks i naturromantikens mytspråk eller i sociala och politiska idealmodeller. En dragning åt det visionära som kändes på en gång närsynt och storslagen.
Klimatalarmism
Men det som först och främst tycks locka den engagerade konsten just nu är förstås klimatkrisen. Växthuseffekten kom till den politiska samtidskonstens undsättning just som den börjat tappa luft, och har de sista två, tre åren alltmer tagit gestalt av ett övergripande kulturproblem, en naturens hämnd för mänskligt övermod. Ett antal stora, internationella konstevenemang har de senaste åren ägnats åt problemet, och 2009 nådde trenden Skandinavien på allvar, dels i sommarens utställning på Wanås, men också i ett flertal utställningar under höstens klimattoppmöte i Köpenhamn.
Tendensen är långtifrån oproblematisk. När konsten blir klimatsmart tappar den ofta i kvalitet: dels genom att bli beskäftig och moralistisk, dels genom att reduceras till en illustrerande, rent representativ funktion. Konstnärer som lyckas hitta en position däremellan finns förstås, men är än så länge få. Särskilt besvärande kändes dessa barnsjukdomar på Wanås, där Tea Mäkipää och Halldór Úlfarsson satte ribban med sin röda stuga, som låg och flöt på trekvart i slottsdammen. Ett verk tänkt att illustrera en sjunkande civilisation – men som alltså i själva verket bara guppade på ytan.
Helt lysande var däremot höstens utställning Nature Strikes Back på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn, där verk från antiken till i dag fungerade som skärvor i en miljömedveten, kalejdoskopisk konsthistoria, full av oväntade estetiska och existentiella perspektiv. Museets historiska fyrverkeri fick sitt samtida motstycke i Rethink, ett projekt bestående av fyra utställningar som tillsammans sökte formulera något liknande en nutidskonstens egen klimatpolitik.
Det visade sig bli ett spretigt program, minst sagt: från mörka, apokalyptiska stämningar till luftiga, visionära utopier. I den spännande katalogen formulerades ambitionerna bakom Rethink som ett försök att teckna konturerna av de politiska och kulturella förändringar som klimatkrisen tvingar fram. Måste vi bryta med tillväxtpolitiken? Behövs det andra ekonomiska system? Nya former för demokratin? Finns det tecken på en existentiell kursändring?
Uppenbarligen är det svårt att ge dessa tankar en stark, konstnärlig gestaltning. Rethink innehöll enstaka tänkvärda verk – exempelvis Kerstin Ergenzingers Study for Longing, där ett golvlandskap av grå gummimattor hävde och sänkte sig styrt av en slumpgenerator. Eller Bill Burns räddningsutrustning för smådjur. Men det allra mesta saknade udd: det var visioner utan verklighetsförankring, dystopier som inte lade en tum till de vanliga klimatlarmen. Samtidigt kan man gott ha i minnet att det globala konstsystemets själva existens i mångt och mycket är beroende av just de intensiva, interkontinentala transportsystem som man just nu så gärna kritiserar.
Inga överraskningar
I Sverige gav de stora, nationella institutionerna annars inte upphov till några direkta överraskningar. Undantaget var möjligen Liljevalchs konsthall i Stock holm, som fick kritik för sommarens IKEA-utställning, men å andra sidan inkasserade en programenlig storpublik. Liljevalchs chef Mårten Castenfors avslutade också året i samma frejdiga, populistiska stil när han i december blev måltavla för den samlade poetiska parnassens vrede efter att ha bjudit in till ett rojalistiskt diktkonstverk, tänkt att ljuda över staden under 2010 års prinsessbröllop.
De stora statliga institutionerna, Moderna museet och Nationalmuseum, ägnade båda året åt stora, historiska utställningar – Moderna museet med Salvador Dalí, Nationalmuseum med en något mer ovanlig Caspar David Friedrich; dock utan någon av den store romantikerns mest berömda målningar. Magasin 3 visade under våren två av samtidskonstens tunga namn, Johan Grimonprez och Santiago Sierra; Färgfabriken gjorde samtidigt en uppmärksammad retrospektiv med den alltför tidigt bortgångne Ola Pehrson. Årets utropstecken bland huvudstadens institutioner var dock Bonniers konsthall, som i slutet av året gjorde sin kanske hittills bästa utställning, Livsformer. Med sin rikedom på infall och sin höga kvalitetsnivå tangerade den miljödebatten utan att därför äventyra konstens integritet.
Ute i landet var självklart årets Göteborgsbiennal det stora samtida evenemanget. Biennalen, som 2009 arrangerades för femte gången, överraskade publiken med att nästan helt bestå av stora videoinstallationer – en princip som tydde på en medveten och konsekvent hållning. Curatorerna Johan Pousette och Celia Prado tycktes därmed fortsätta den linje de tidigare drivit som ledare för BAC i Visby respektive Tensta konsthall.
Helt lyckad kändes ändå inte denna hållning. Biennalens kvalitet var visserligen både hög och jämn, men mängden likartat uppbyggda videoinstallationer blev i längden enahanda, och i stället för en samling individuella, engagerande verk framträdde ett mönster, ett formellt manér. Många verk i Göteborg hörde dessutom till den pool av internationell videokonst som figurerat på större europeiska utställningar de senaste åren, vilket gjorde det svårt att se utställningen som ett uttryck för en självständig position. Biennalen i Göteborg har än så länge främst en regional och pedagogisk funktion. Inget fel i det, men till den internationella nivå den aspirerar på har den trots allt en bra bit kvar.
Vitalisering i söder
I södra Sverige har Dunkers kulturhus i Helsingborg sakta hämtat sig efter fjolårets administrativa turbulens. Nya chefen Bengt Adlers presenterade under hösten sin första egna utställning, Dekadens, en originell och inte minst scenografiskt uppseendeväckande serie tablåer, där verk av konstnärer som Nathalie Djurberg, Gunnar Krantz och Paula Rego fungerade som kommentarer till William Hogarths berömda etsningssvit Rucklarens väg. En udda utställning, som väckte nyfikenhet på konsthallens framtida inriktning.
I Malmö däremot har konsthallen under Jacob Fabricius blivit ett sorgebarn, med ett otydligt och intetsägande program – en karakteristik som också kan sägas gälla för stadens konstliv i stort, även om galleriscenen särskilt under hösten visade en tillväxt som bådade gott för framtiden. Årets sista dagar öppnade dessutom Moderna museet äntligen sin filial i Rooseums gamla lokaler, med utställningar av Luc Tuymans och Astrid Svangren. Förhoppningsvis kan denna etablering bidra till en välbehövlig vitalisering av konstlivet i landets tredje stad.
 |
|
Statlig konstinjektion i söder. Chefen Magnus Jensner guidar strax före invigningen av Moderna museets filial i Malmö. |
|
CARIN CARLSSON/NATIONALENCYKLOPEDIN |
Vad man i sammanhanget inte ska glömma bort är också den delvis nya roll som i dag spelas av konsthallar på många mindre orter. I städer som Kristianstad, Kristinehamn och Skövde finns numera konstinstitutioner som med beskedlig budget producerar intressanta, originella program.
Till dessa kan man också räkna Kalmar konstmuseum, som under sin nya intendent Martin Schibli slipat fram en vass och spännande profil. Höstens utställning Socialkritiken var exempelvis ett ambitiöst försök att överblicka en central strömning i de senaste decenniernas konst, den samhällskritiska – och innehöll bland annat en rekonstruktion av Elin Wikströms legendariska performance Hur skulle det gå om alla gjorde så? från 1993.
I Kalmar återskapades denna ”relationella” klassiker i ett köpcentrum, där Wikström lade sig att sova under en veckas tid. En händelse som raffinerat slöt en konsthistorisk cirkel, men också skapade en stark förnimmelse av otillräcklighet, av illusion: att det är dags att vakna upp.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2009
Konståret 2009: Vart tog konsten vägen?
http://www.ne.se/rep/konståret-2009-vart-tog-konsten-vägen
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
