Dan Jönsson, konstkritiker
Om den svenska konstens nollnolltal slutade i kontroverser och principdebatter så öppnade tiotalet i samma stil. Och samtidigt kanske inte. För efter 2009 års animerade konflikter kring konstnärer som Anna Odell och NUG och deras experiment i lagrummets periferier blev tonen en helt annan när en konspiration för att mörda konstnären Lars Vilks plötsligt avslöjades 2010.
Hotet mot Vilks, som 2007 tecknat profeten Muhammed som rondellhund, kom bara några månader efter att hans danska kollega Kurt Westergaard vid nyår utsatts för ett attentatsförsök i sitt hem på Jylland. Och när Vilks kort efteråt handgripligen överfölls under en föreläsning i Uppsala, samtidigt som två unga män greps för ett försök till mordbrand vid hans bostad utanför Höganäs, var det många som började ana ett mönster.
Men vilket? En sak är säker: konstens globalisering innebär inte att konstens frihet har blivit större. Den svenska debattens modiga ryggmärgsreflexer om att försvara öppenhet och yttrandefrihet skorrade rejält mot de fördömanden som tidigare mött Vilks och hans karikatyrer – men också, och framför allt, mot den fortsatta oviljan hos i stort sett samtliga medier mot att visa teckningarna. Vilksaffären tycks dessutom ha lett till större försiktighet överlag, som när Världskulturmuseet i Göteborg ville låta ett religiöst råd förhandsgranska fotografen Elisabeth Ohlson-Wallins planerade utställning Jerusalem. Beslutet fick Ohlson-Wallin att dra sig ur samarbetet med museet, som dock backade, och utställningen öppnade så småningom mot slutet av året.
Klimatförändring
Detta slags konflikter, debatter och förhandlingar om konstens frihet är säkert något vi får vänja oss vid i Sverige det kommande decenniet. På ett sätt handlar det om en anpassning till en internationell situation, där konsten alltid har stått i konflikt med en mer traditionell kultursyn, inte minst i länder med starka religiösa påtryckningsgrupper, såsom USA. Men ur en annan synvinkel kan man också tala om ett kulturkonservativt skred i det svenska politiska landskapet, där det nu för första gången på decennier finns ett riksdagsparti, Sverigedemokraterna, som medvetet konfronterar den liberala konst- och kultursyn som länge delats av alla etablerade partier.
Vad denna politiska klimatförändring kommer att innebära på sikt är det förstås än så länge för tidigt att uttala sig om. Kanske är det därför också naturligt att 2010 års svenska konstliv i övrigt utmärkts av business as usual, ett mellanår med få höjdpunkter, få överraskningar, i stort sett inga nyheter och överlag många trygga, säkra satsningar. Ska man döma av den utställning som under året gjort störst anspråk på att sammanfatta den aktuella situationen, Moderna museets Modernautställningen, så präglas dagens svenska konst av teoretisk medvetenhet och en lågmäld, forskande attityd. Utställningen, som öppnade i oktober, omfattade ett femtiotal konstnärer och väckte omedelbar debatt.
Museet angreps denna gång från flera håll. Till skillnad från föregångaren 2006 saknade årets utställning nästan helt politiskt provokativa och kontroversiella namn, något som fick en del kritiker att fråga sig om den verkligen kunde anses ge en representativ bild av den aktuella svenska samtidskonsten. Men urvalet av konstnärer väckte ont blod även i ett annat avseende, eftersom en av utställningens curatorer, Gertrud Sandqvist, länge varit prefekt vid Malmö konsthögskola där en majoritet av konstnärerna examinerats. Den forskningsbaserade konstsyn som genomsyrade utställningen tolkades också den som ett bevis för Sandqvists inflytande.
Att en utställning som denna väcker debatt är naturligtvis helt i sin ordning; motsatsen hade varit mer oroande. Ändå kunde kritiken mot Modernautställningen tyckas skymma det faktum att årets utställning i all sin lågmäldhet som helhet var strået vassare än sin föregångare. Bland många fina verk kan man nämna Ann-Sofi Sidéns långsamma filmpanorama Någonstans i Sverige – en skildring av en långritt från Stockholm till Skåne – och Matts Leiderstams självbiografiskt färgade undersökning av sin morfar Stig Åsbergs konstnärskap. Victor Rosdahls visionära måleri, Nina Canells diskreta källarexperiment och Leif Elggrens ockulta uppfinningar var andra höjdpunkter som visade att dagens svenska konst faktiskt har både bredd och djup.
Försiktighet och kontinuitet
Skisserat så här framstod det svenska konstklimatet 2010 som osäkert och labilt, polariserat mellan akademisk forskning å ena sidan och mediala provokationer å den andra. Den avvaktande stämningen märktes även internationellt, där året gick utan några riktigt stora, banbrytande manifestationer. I Europa var årets viktigaste händelser Berlinbiennalen i juni och Manifesta i oktober, och ingen av dem lär gå till hävderna som nydanande. Snarare utmärktes de – liksom Modernautställningen – av försiktighet och kontinuitet.
Biennalen i Berlin, som 2010 anordnades för sjätte gången, har till syfte att visa yngre, europeisk konst, och utställningen 2010 visade sig bli en av de mer lyckade årgångarna – överträffad kanske bara av den minnesvärda Von Mäusen und Menschen 2006. Liksom då var årets upplaga, med titeln Was draußen wartet, ett intelligent försök att testa och tänja gränserna mellan konst och verklighet, denna gång med en till synes krävande, men fantasifull experimentkonst som tycks uppfatta denna zon mindre som en gräns än som en förbindelse.
Helheten framstod som både varierad och väl sammanhållen, med mängder av fängslande verk som på olika sätt bröt upp rummen och ställde förväntningar och inarbetade berättelser på huvudet. Som britten Phil Collins dokumentär Marxism Today om östtyska f.d. lärare i marxism-leninism, en film som både gripande och tänkvärt skildrade de mänskliga konsekvenserna av att en världsbild faller samman. Men som också i en utlovad fortsättning avsåg att låta dessa lärare resa till Storbritannien för att ge kurser i marxism.
Mycket i denna biennal rörde sig på samma sätt motströms på historiens flod. En sympatisk attityd onekligen – att konstens enda plikt mot verkligheten skulle vara att vägra anpassa sig. Andra intressanta exempel var tyska Anna Witt, som i en film ”rekonstruerade” sin egen födelse genom att krypa in under mammas klänning och födas på nytt. Eller den albanska konstnären Petrit Halilajs installation i Kunst-Werke: en lantlig hönsgård invaderad av en svävande, ofantlig husstomme i trä som med sina tunna bräder växte ut genom det höga taket och försvann.
Ut i verkligheten, kanske. Eller troligare, mot en annan värld.
Jämfört med Berlin blev årets Manifesta en besvikelse. Den ambulerande biennalen för europeisk samtidskonst hölls i år för åttonde gången, i städerna Murcia och Cartagena i sydöstra Spanien. Rubriken för årets utställningar var ”Dialog med Nordafrika” – men trots det uppfordrande temat fanns nästan inga nordafrikanska konstnärer representerade.
Denna till synes märkliga paradox bottnade i själva verket i en egen, historisk logik. Manifesta är från början ett evenemang sprunget ur det postkommunistiska nittiotalets gränslösa visioner om ”regionernas Europa”. Men i takt med att den nyliberala euroforin övergått i skepsis har den ersatts av en postkolonial medvetenhet som i dag kan tyckas svår att förena med en biennal för europeisk konst. Manifesta 8 löste denna intellektuella knut på ett finurligt sätt: man lät helt enkelt ett par konstnärskollektiv från Egypten, Östeuropa och Libanon sätta ihop utställningarna. På så vis lyckades man både äta kakan och ha den kvar; man fick en biennal med europeisk konst, men sedd genom ”Den andres” blick.
I verkligheten var det förstås ändå en tämligen krystad lösning. Här vimlade givetvis av europeiska konstnärer med dåligt samvete, liksom av invandrade konstnärer med postkolonial revanschlusta. Resultatet framstod som väl tänkt, politiskt oantastligt – och extremt förutsägbart. Överraskade gjorde bara den franska konstnären Colonel, som i en filmad performance vandrade runt i tropikhjälm på gatorna i Cartagena och försökte få i gång dialoger mellan infödda spanjorer och nordafrikanska invandrare. En enkel, men både rolig och lite sorglig karikatyr av denna ängsliga, politiska konstuppvisning.
Utan överraskningar
I det svenska konstlivet blev 2010 ett år när institutionerna satte dagordningen. Och detta alltså utan några större överraskningar. För Stockholms del var den stora nyheten invigningen av Fotografiska, en privat konsthall helt ägnad fotografi, som i maj öppnade i stora lokaler på Stadsgårdskajen. Utställningarna har hittills bestått framför allt av kända namn, som Annie Leibowitz och Lennart Nilsson, och populära teman, som en omfattande presentation av modefotografi under hösten, men har just därför också lyckats bli stora publiksuccéer.
En mer exklusiv privat konsthall, Magasin 3, öppnade i september en stor utställning med den konstsamling som man tidigare bara visat brottstycken av, men som chefen David Neuman ägnat mer än ett decennium åt att köpa in. Något av en händelse är det förstås att en ny stor, svensk konstsamling på detta sätt görs offentlig för en bred publik, och att Magasin 3 på sikt får större tyngd både som institution och kommersiell aktör i och med detta är troligt. Däremot lär det knappast innebära något mer än ett befästande av rådande normer, att döma av samlingens tonvikt på etablerade västerländska konstnärer i det prismässiga mellanskiktet, och yngre svensk konst från Stockholms större gallerier.
Även på landets ledande konstinstitution, Moderna museet, har årets utställningar präglats av konsolidering och försiktighet – undantaget möjligen vårens utställning med den amerikanska popprovokatören Lee Lozano. Samtidigt fick det i år femtioårsjubilerande museet en ny chef, Daniel Birnbaum, som i oktober tog över efter Lars Nittve. Birnbaum var ett väntat, uppskattat och mycket okontroversiellt val – men att han förmår bryta upp den något stela utställningspolitiken är än så länge bara en förhoppning. Vill man se något oväntat och originellt på Stockholms institutioner får man just nu lita till mindre konsthallar, som Färgfabriken eller Bonniers. Inte minst den senare har på sistone vuxit fram som en viktig scen för ny, experimentell konst. Under året visades bland annat en större utställning med argentinaren Tomás Saraceno, känd för sina spekulativa – och spektakulära – projekt på gränsen mellan naturvetenskap och konst. Intressant, men något ojämn, var också höstens Scenväxlingar, en utställning i skärningspunkten mellan konst, teater och performance, där Ylva Ooglands mekaniska alter ego Snöfrid blev en självklar mittpunkt.
Nyupptäckter och nya rum
Utanför Stockholm var årets mest sensationella konsthändelse lanseringen av en nyupptäckt porträttmålning av Leonardo da Vinci – La Bella Principesa – som avtäcktes med dunder och brak inom ramarna för en stor utställning om renässansens konst på Eriksbergshallen i Göteborg. Evenemanget hade också det goda med sig att det gav Göteborgs konstmuseum tillfälle att producera den sparsmakade, fina Renässanser, en utställning som med sin lätthet och stringens på alla sätt framstod som en kontrast till den populärhistoriska multimedieshowen i Eriksbergshallen.
I Skåne betydde invigningen av Citytunneln i Malmö i december också öppnandet av en rad nya, underjordiska rum för offentlig konst – designade av konstnärer som Gunilla Klingberg, Kristina Matousch och Christian Partos. Ett institutionellt utropstecken var annars Malmö konsthalls utställning med den kamerunska konstnären Pascale Marthine Tayou – faktiskt den första riktiga separatutställningen någonsin av en afrikansk konstnär på en större svensk institution.
 |
|
Offentlig eskapism. Tania Ruíz Gutiérrez världsomspännande videoresa projicerad på Malmös nya underjordiska centralstation. |
|
©TANIA RUÍZ GUTIÉRREZ/FOTO: CARIN CARLSSON/NATIONALENCYKLOPEDIN |
Däremot har Moderna museets Malmöfilial haft svårare att övertyga efter invigningen i december förra året. Trots intressanta namn som Diane Arbus, Yael Bartana och Alice Neel har programmet känts gediget snarare än riktigt spännande och profilerat. Saken är nog den att konkurrensen på den här nivån blivit betydligt skarpare det senaste decenniet, inte bara i storstadsområdena. En rad institutioner i mindre städer som Eskilstuna, Västerås och Skövde tävlar i dag om uppmärksamheten med utställningar som ofta är både överraskande och välgjorda. Nathalie Djurberg på Kristianstads konsthall, Carl Johan De Geer och Marianne Lindberg De Geer på Färgfabriken i Östersund och Philadelphia Wireman på Luna i Södertälje är några exempel som vittnar om den bredd och kvalitet som i dag finns i konstlivet utanför storstäderna.
Dessutom tycks det som om man här ofta vågar sig på mer udda och originella projekt. Kalmar konstmuseum fortsatte exempelvis under hösten sin svenska samtidskonsthistoria med en generös utställning om svensk konceptkonst. Och pålitliga Ystads konstmuseum gjorde två högintressanta utställningar med experimentell konst: Gråzoner, med konst på gränsen mot musik och litteratur, och elektronikkonstbiennalen Electrohype. Vem vet: kanske är det på små kämpande institutioner som de här man hittar gnistan till den förnyelse som svensk konst just nu tycks vara i så stort behov av.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2010
Konståret 2010: Konst i behov av förnyelse
http://www.ne.se/rep/konståret-2010-konst-i-behov-av-förnyelse
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
