Konst: Retrospektiv Niki de Saint-Phalle

Konst :

Retrospektiv Niki de Saint-Phalle

av Hans Johansson
konstvetare, NE-medarbetare

Den franska konstnären Niki de Saint-Phalle hedras med en stor minnesutställning i Nice. Den tidigare i år avlidna konstnärinnan blev under sin livstid mest känd för sina färgrika skulpturer som gläder betraktare på många håll i världen. Hon kan världen över beskådas både på museer och i stadsbilden, bl.a. på Skeppsholmen i Stockholm.

Uppsluppna figurer

Människor som kommer till Nice möter dem på flygplatsen och lite varstans inne i stan – Niki de Saint-Phalles musicerande figurer och sjöodjuret från Loch Ness, färgglatt bemålade, uppsluppna och fantasifulla skulpturer gjorda i okonventionella material som plast och papier-maché, ibland klädda med spegelmosaik och andra material som ofta är konstnärens egna uppfinningar.

Skulpturerna ingår i en stor utställning som arrangeras av Musée d’Art Moderne et d’Art Contemporain i Nice och som avslutas 27 oktober 2002.

I oktober 2001 signerade Niki de Saint-Phalle de handlingar som reglerade hennes donation till museet i Nice, som nu hedrar henne med en utställning som är långt mer omfattande än de närmare tvåhundra verk som ingår i donationen och som omfattar såväl målningar som skulpturer och grafiska verk.

Hon på Moderna

Niki de Saint-Phalle började måla en bit in på 1950-talet, och snart växte bilderna ut till tredimensionella föremål, reliefer och skulpturer. Det var ofta ganska vildvuxna verk i skiftande material. Sin första skandalsuccé hade hon 1961, då hon visade ett assemblage med titeln Portrait of My Lover där publiken fick kasta pil på verket. Senare samma år visade hon assemblage som hon använde som måltavlor mot vilka hon sköt prick.

Nikis verk och liv är nära förenade med den schweiziske skulptören Jean Tinguelys. Niki lärde känna Tinguely redan 1955, och från 1960 levde de tillsammans. Genom Tinguely kom Niki i kontakt med den svenske museimannen Pontus Hultén under dennes tid som chef för Moderna museet i Stockholm.

Nanans moder

Niki gjorde sin första nana 1965 – en nana är en lekfull skulptur föreställande en kvinna, en anonym sådan eller en berömdhet som Josephine Baker (det franska ordet nana betyder 'flicka' och har ungefär samma stilvärde som det svenska ordet tjej).

Nikis största nana blev katedralen Hon som byggdes på Moderna museet i Stockholm 1966, en 28 m lång, 9 m bred och 6 m hög skulptur. Denna för betraktarna oförglömliga varelse låg på rygg, stretade med benen och inbjöd besökaren att via hennes öppna sköte träda in i hennes inre där det fanns en bar, en biograf m.m.

Niki gjorde Hon tillsammans med Jean Tinguely och Per-Olof Ultvedt. Under Pontus Hulténs tid på Moderna museet kom också Saint-Phalles och Tinguelys stora skulpturgrupp Paradiset, ursprungligen gjord för världsutställningen i Montreal 1963, till Skeppsholmen, där den sattes upp 1972.

De skulpturerna blev snabbt kontroversiella och gav upphov till en långdragen debatt om vad som ansågs vara dekorativ konst. Även politikerna lade sig i, och 1986 flyttades Paradiset några hundra meter till en mer avlägsen plats på Skeppsholmen.

Tillsammans med Tinguely gjorde Niki också Fontaine Stravinsky, en gnisslande och vattensprutande balett som installerats i anslutning till Centre Pompidou i Paris.

Eget museum

De som inte kan se utställningen i Nice ska inte misströsta. Nikis verk finns ständigt närvarande på många andra håll i världen. I Garavicchio, i sydligaste Toscana i Italien, skapade hon, delvis tillsammans med Tinguely, Jardin de Tarots, 'Tarotträdgården', en skulpturpark med ett tjugotal objekt baserade på tarotkortens hemlighetsfulla figurer. Parken invigdes 1998. Niki ställde också ut i Japan vid ett flertal tillfällen, och hon har sedan 1994 ett eget museum i Nasu, Space Niki.

År 2000 signerade Niki en donation till Sprengel Museum i Hannover, som har den största samlingen av Nikis verk – men förvisso inte den enda. I Fribourg i Schweiz finns Espace Jean Tinguely-Niki de Saint-Phalle, inrymd i en tidigare spårvagnshall.

Efter Tinguelys död 1991 bidrog också Niki till det i Basel uppbyggda Jean Tinguely-museet, vars organisation leddes av Pontus Hultén. Det öppnade 1996, och Niki hade skänkt ett stort antal av konstnärens verk.

Niki de Saint-Phalle flyttade 1994 av hälsoskäl till San Diego i Kalifornien, men så vitt bekant har hon inget personligt museum i USA; hon är ändå försäkrad om ett fortsatt liv i den konstnärliga offentligheten genom de donationer och museer som redan finns. Inför denna mångfald av personliga samlingar och museer kan man t.o.m. undra hur många det finns plats för i en värld där så mycket pockar på människors uppmärksamhet.

Extern länk :

Musée d’Art Moderne et d’Art Contemporain, Nice

(Artikeln publicerad 2002-10-24)