Dicte Helmersson, frilansskribent och NE-medarbetare
Hur uppstår och utvecklas kreativiteten, den skapande förmågan som gör att en del människor kan utföra storverk inom exempelvis vetenskaplig forskning eller de sköna konsterna? Kan vem som helst bli kreativ, eller är det endast vissa personer som kan utveckla och förvalta denna gudagåva?
Det är frågor som har intresserat och sysselsatt poeten och essäisten Nina Burton under många år. I boken Det som muser viskat. Sju frågor och hundra svar om skapande och kreativitet (2002) tar hon ett helhetsgrepp om skapandets natur.
Författaren tar fram sina egna frågor och letar svar genom att referera och sammanställa kreativitetsforskningens olika rön samt ger rikligt med tänkvärda exempel från fysikens, kemins, matematikens, musikens, konstens och litteraturens områden.
Forskningstätt ämne
Kreativitetsforskningen tog fart på 1940-talet, och bakgrunden var enligt Burton det faktum att de intelligenstester som den amerikanska krigsmakten använt under första världskriget visade sig vara otillräckliga under det andra, mer tekniska, världskriget och vid rekrytering av personal till rymdforskningsprogrammet. Att en person förstår ett problem är inte nog, visade det sig, utan personen måste även kunna konstruera och förfina komplicerad apparatur. Därför bad man psykologerna om hjälp att få signalement på påhittiga personer.
Senare visade det sig att inte bara armén utan även näringslivet ville få hjälp av nya tankar. Just inom näringslivet har kreativitet blivit något av ett modeord, och man skiljer mellan nyskapande – som ofta är olönsamt – och de lukrativa innovationerna. Här handlar det om en utveckling av idéer och inte om lusten att utforska, förklara eller forma. Målet är uppfinningar som kan patenteras och bli kommersiella framgångar. För kreativitetsforskarna har däremot kvantitet eller kommersiell framgång ingen betydelse. De metoder för att locka fram kreativitet inom industrin, t.ex. brainstorming, passar inte för t.ex. musik eller litteratur.
Kreativitetsforskningen studerar både genier som format vår världssyn och tankeprocesser som vi alla har, fastän med växlande intensitet. Skillnaden mellan vardagskreativitet och mer geniala insatser ligger i energin och kunskapen, plus en knippa egenskaper och omständigheter, som Burton knyter till sina sju frågor.
Kunskap som förutsättning
Kreativitet är inte något knep som man kan lära sig, utan något man måste ha kunskap för, enligt en kreativitetsforskare. De kreativa idéerna kommer inte heller som en blixt från en klar himmel – ska man bli fullfjädrad i någon mänsklig konst blir lärlingstiden lång.
Sålunda startade de stora mästarna inom musikens värld tidigt – Wolfgang Amadeus Mozart började komponera redan i femårsåldern och hade hållit på i drygt ett decennium innan han skrev något i världsklass. Även tonsättare som Georg Friedrich Händel, Johann Sebastian Bach, Ludwig van Beethoven och Felix Mendelssohn var en sorts underbarn, som övat länge innan de skrev några stora kompositioner. Samma mönster var det för Albert Einstein, som läste avancerad vetenskap och filosofi redan som elvaåring, vilket gav honom maratonträning i att tänka.
Miljöbetingat
Vissa miljöer sägs gynna kreativitet. Även om myten om den kreativa fattiga poeten frodas så är det oftast lättare att skapa när man först har tryggat de elementära fysiska och sociala behoven. Att den tyska musiken blommade på 1700- och 1800-talen förklaras till viss del med att alla de små hoven ville ha egna orkestrar.
Kreativa miljöer förknippas med resurser av olika slag, såsom universitet, bibliotek och museer. Konstnärliga och vetenskapliga yrken förutsätter ett allmänt intresse för dem, och tid för att intressera sig för nya idéer kommer i regel med en viss levnadsstandard.
Exempel på kreativa miljöer – som dessutom präglades av både välstånd och stimulans – är Athen under 500-talet f.Kr., 1400-talets Florens, 1800-talets Paris och 1900-talets Wien och New York.
Kreativa miljöer måste förstås vara öppna för nya idéer, och det är de om de är lagom sammansatta – varken för likformiga eller för splittrade. Det kreativa samhället speglas av stimulans från andra kulturer, tolerans för andra åsikter och ett samspel med andra skapande personer.
Inga sociala genier
Typiskt kreativa personer anses ofta vara individualistiska och inåtvända. Det är knappast bilden av något socialt geni man får, skriver Burton. Uppväxten har stor betydelse; ofta har de stora kreativa personerna fått ett kulturellt kapital under sin uppväxt i form av stimulans, förebilder och förbindelser.
I studier av underbarn verkar de flesta komma från välbärgade familjer, ofta med mycket böcker och föräldrar som engagerat sig i deras uppfostran – urtypen är en borgerlig, välutbildad förortsfamilj. Föräldrarnas kunskap och ambition är också en sorts näring för barnens kreativitet. Johann Wolfgang Goethes, Blaise Pascals och John Stuart Mills föräldrar var verkligen lärda, medan Einsteins far och farbror intresserade sig lika mycket för den tidens teknologi som för hans utbildning.
Inriktningen har ofta visat sig tidigt. Författaren Charles Dickens och fysikern Michael Faraday var exempelvis goda observatörer redan som barn, fast medan Dickens mest lade märke till mänskliga relationer intresserade sig Faraday för fysikaliska företeelser.
En schablonbild av skapande människor är att de är sorglösa bohemer. De beskrivs ofta som spontana, okonventionella och obundna av könsroller. Detta räcker dock inte – de är framför allt riktiga arbetsmyror. De är lika flitiga som omsorgsfulla och ställer lika höga krav på sig själva som på andra. Eftersom de anser sina idéer viktiga så vill de förverkliga dem, vilket psykologen Donald MacKinnon kallar för de kreativas portföljsyndrom.
Tid och koncentration
Viktiga drag hos en kreativ person är öppenhet och flexibilitet. Men ofta räcker det inte med det, påpekar Burton. En öppenhet utan kunskap och någon sorts riktning kan bli både ytlig och ryckig. Att idéerna flödar betyder inte heller att de förverkligas. För att utveckla idéerna behövs dessutom tid och koncentration.
Drivkraften för kreativa personer handlar ofta om en inre motivation, ett engagemang för sakens egen skull, därför att man personligen finner den intressant, spännande eller utmanande.
I en studie av framstående forskare visade det sig att de flesta var lyckliga då de arbetade, och enbart då de arbetade. Vissa framstående författare och forskare belönas med nobelpris, vilket dock inte alltid är en fördel för deras kreativitet. Författarna T.S. Eliot och Ernest Hemingway blev mer oroliga än glada över sina nobelprisbesked eftersom de ansåg att ingen lyckats åstadkomma något väsentligt sedan de fått priset.
Tidig träning, öppenhet, rutiner, hårt arbete under lång tid samt sammanhängande tid för tankeverksamhet är några förutsättningar för den kreativa process som Burton drar fram. Hon drar paralleller från tidigare århundraden till vår tid och konstaterar att en otålighet smugit sig in med nyhetshungern. Att skapa och tillgodogöra sig konst kräver tid, men de pauser som ger eftertanke och kontrast har rationaliserats bort. Vad detta får för effekt på kreativiteten får framtiden utvisa.
(Artikeln publicerad 2003-05-15)
Kreativitet: Hårt arbete eller inspiration?
http://www.ne.se/rep/kreativitet-hårt-arbete-eller-inspiration
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
