Gunilla Cedrenius, frilansjournalist
Dynamik och idyll. Så kan Hiroshima och Nagasaki karakteriseras i dag om man historielöst närmar sig dessa två japanska städer. I år är det 60 år sedan de mer eller mindre utraderades av amerikanska stridsplan bestyckade med världens första atombomber. Hundratusentals människor dog, och för många av de överlevande återstod ett liv av stort lidande, grusade framtidsutsikter och socialt utanförskap.
Det har varit en lång väg tillbaka. Huvudansvaret har legat på de drabbade städerna och i viss mån regionerna vad gäller både sjukvård och uppbyggnad. Också den kollektiva skulden hos en besegrad nation har de fått bära, men kraftfullt förändrat till fredsbyggande, nedrustning och framför allt en kamp mot kärnvapen. ”Världsfreden börjar i Hiroshima”, respektive ”Freden börjar i Nagasaki” har varit parollerna sedan den första fredsfestivalen hölls 1947.
 |
|
Kopia av “Fat Man” på atombombsmuseet i Nagasaki. |
|
GUNILLA CEDRENIUS |
Fredsmuseum
Hiroshima Peace Memorial Museum grundades 1955. Det består i dag av en storslagen byggnad i Fredsparken som ligger i atombombens hypocentrum. Morgonen den 6 augusti 1945 klockan 08.15 exploderade den första i krig använda atombomben, som av amerikanerna raljant kallades ”Grabben” (Little Boy). Uppgifterna om antalet dödsoffer varierar beroende på att många skadade dog av strålningsskador under de efterföljande månaderna. Museet anger siffran 140 000 omkomna i december samma år i en stad med 280 000 invånare och 40 000 stationerade militärer.
Mycket har skrivits om varför USA valde att använda ett oprövat vapen som också skulle slå hårt mot civilbefolkningen. Som ett skäl har historikerna ofta angett viljan att snabbt avsluta ett världsomfattande krig. Men också att man strategiskt ville markera sin position inför Sovjetunionen som ett första steg i det kalla kriget och även lugna hemmaopinionen att de satsade miljarderna i det militära Manhattanprojektet var väl använda dollar.
För museerna i Hiroshima och Nagasaki är det inte stormaktspolitiken som fått stå i fokus utan det mänskliga lidandet och kampen för att detta inte får hända igen. Det nya vapnet inledde en ny fas i krigets historia. Atombombens historia berättas såväl i Hiroshimas museum som i Nagasaki Atomic Bomb Museum, historien om hur tyskarna började utveckla en ny teknik som övertogs av amerikanska forskare för att slutligen användas i krigets slutskede.
”Går det att lära av historien?” är min fråga till direktören Minoru Hataguchi vid Hiroshima Peace Memorial Museum. Han ler lite och hänvisar till att museet attraherar drygt en miljon besökare per år. En tredjedel av dessa är skolbarn. Museibesöket är en del av den fredsundervisning som ingår i de japanska skolornas läroplan enligt landets konstitution. I den hett omdiskuterade paragrafen 9 betonas inte bara fredens betydelse för den japanska staten utan där regleras också landets rätt att ha en krigsapparat, men endast som försvar.
En annan stor besöksgrupp är utländska turister som får ett föredömligt gott mottagande av guider och tolkar. Merparten av utställningstexterna är översatta till engelska. För den som vill uppleva museet på egen hand finns audioguider på 17 språk.
”Men går det att lära sig av äldre generationers misstag”, tjatar jag. Direktör Hataguchi svarar att det gäller att hålla fast vid sin målsättning, informera och använda nya medier som Internet, film och manga för att nå den yngre publiken.
– Vi uppmärksammar 60-årsdagen av krigsslutet med att förbättra vår information om andra världskrigets traumatiska händelser för vår stad genom att slutföra dokumentationen av hibakusha, dvs. de överlevande och deras minnen och berättelser. Tiden går och det blir färre och färre ögonvittnen kvar. Inte nog med att de fick genomlida svåra mentala och kroppsliga smärtor. De utsattes också för en social isolering eftersom många trodde att de strålskadade bar på en hittills okänd smitta. Många valde att flytta utomlands, och vi kommer att göra kompletterande intervjuer i bland annat Sydamerika och Korea. Museet har också producerat en vandringsutställning som visas i New York och Paris.
Minne och glömska
Det är ingen lätt uppgift att skildra samtidshistoria. Förhoppningsvis kommer Hiroshima Peace Memorial Museum att lyckas bättre än Smithsonian Institution med National Air and Space Museum i Washington D.C. i USA. I samband med 50-årsfirandet av krigsslutet, dvs. 1995, lanserade museichefen på National Air and Space Museum en idé till en utställning om atombombningarna i samband med att också B 29:an Enola Gay skulle visas offentligt för första gången. Utställningen skulle också ge en bild av de diskussioner och beslut som föregått bombningarna av Hiroshima och Nagasaki.
Detta förslag väckte enorm uppståndelse inte bara bland militärer och krigsveteraner utan också i kongressen med hot om nerskurna anslag. Det hela slutade med att National Air and Space Museum lade ner utställningsprojektet och kvar blev en tumme, visserligen en stor sådan, i form av det aktuella bombplanet, men utan texter som kunde sätta in det i sitt historiska sammanhang utifrån olika aktörers perspektiv.
Inte sällan har tiden en läkande kraft som gör att vi kan se även traumatiska händelser med andra ögon. Minnet och glömskan går hand i hand. För museerna gäller det att hålla styr på begreppen och fiska upp det som samtidsmänniskan behöver, har glömt eller helt enkelt inte vet.
I entrén till museet i Hiroshima står det ett golvur med en urtavla och två sifferdisplayer. Den översta visat antalet dagar som förflutit sedan 6 augusti 1945. På den andra anges antalet dagar sedan den senaste provsprängningen av kärnvapen genomfördes någonstans i världen.
Idyll
Nagaski Atomic Bomb Museum kan tyckas vara Hiroshimamuseets lillebror där det ligger i anslutning till sin minnespark och den symbolladdade Urakamikatedralen, som var Nagasakis ground zero. Världens andra atombombning ägde rum 9 augusti 1945 klockan 11.02. Fat Man - som bomben kallades - var dubbelt så kraftig som den som släpptes över Hiroshima tre dagar tidigare. 75 000 människor dödades av ”Tjockisen”.
Den materiella förödelsen blev inte lika stor som i Hiroshima eftersom Nagasaki är beläget i en dalgång. Precis som Hiroshima var Nagasaki en stad med industrier av betydelse för den japanska krigsmakten och av strategisk vikt.
Om dagens Hiroshima står för det dynamiska så charmar Nagasaki med sin skönhet och kultur. Känslan av utblickar mot andra kulturer finns fortfarande kvar. Här hämtade Puccini sin inspiration till operan Madame Butterfly (1906), och på den lilla ön Dejima vistades Linnélärjungen Carl Peter Thunberg under åren 1775–76 under cover som nederländsk läkare, eftersom Japan var stängt för alla andra utlänningar. Med list lyckades han få följa med den nederländske kaptenen till huvudstaden Yedo (Tokyo) och under resan lägga grunden till den första japanska floran.
Förutom atombombsmuseet med dess gripande samtidshistoria är den nyligen rekonstruerade utlänningskarantänen Dejima väl värd ett besök för den som tar sig till Nagasaki.
(Artikeln publicerad 2005-08-01)
Länk till NE.se
Extern länk
Krigsslutet: Hiroshima och Nagasaki
http://www.ne.se/rep/krigsslutet-hiroshima-och-nagasaki
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
