Michael Tapper, filmkritiker och filmskribent
Den 15 maj 1897 stod pionjärfirman Lumières utsände man Alexandre Promio på plats med sin filmkamera. Allmänna konst- och industriutställningen på Djurgården i Stockholm invigdes av Oscar II, och Promio tog de första dokumentära filmbilderna någonsin på svensk mark.
Redan samma kväll, på sin kinematograf, visade Promio resultatet för kungen. Han påstås ha blivit förtjust och sett fram emot fler sådana självbespeglingar. På sommaren samma år skulle hovfotografen Ernest Florman bli Sveriges egen filmpionjär när han kinematograferade några spelfilmer men framför allt verklighetsbilder om kungahuset. Den första kungliga filmen gjordes med anledning av Oscar II:s mottagning av ett statsbesök 13 juli: Konungens af Siam landstigning vid Logårdstrappan.
 |
|
Greta Garbo i rollen som Drottning Kristina (1933). |
|
EVERETT COLLECTION/IBL |
Hemma hos hovet
Reklamvärdet av kungligheterna syntes när Biograf AB Victoria 1911 marknadsförde ”elitbiografen” Brunkebergsteatern med journalfilmsserien Våra kungligheter hemma hos sig. Det franska storbolaget Pathé följde strax efter och den inhemska marknadsledaren Svenska Bio svarade 1914 med sin Veckorevy, som 1920 blev SF-journalen i samband med att Svenska Bio blev Svensk Filmindustri.
Alla som gick på bio innan journalfilmavdelningen lades ned 1960 minns nog att huvudnumret ofta var något insmickrande hovreportage om konstnärsprinsen Eugen, sessorna på Haga, motorprinsen Bertil eller den ständigt tennisspelande Gustaf V, alias Mr G.
Därefter tog TV över med lika höviska reportage om Gustaf VI Adolfs arkeologiska äventyr och sommarvistelser på Sofiero. År 1973 följdes hans sista tid av TV-kameror på plats utanför Helsingborgs lasarett. Carl XVI Gustaf blev den första tronarvingen som installerades och gifte sig i direktsänd TV. Kungens jultal 25 december, liksom julfirandet från slottet med de alltid lika ihärdigt korvstoppande barnen, blev nu TV-tradition. För de rojalister som inte fick nog tillkom sändningar från nationaldagsfirandet på Skansen och från kronprinsessan Victorias födelsedagsyra på Öland 14 juli.
Kungen spelar hjälte
Men det fanns också en tid när kungarna lanserades som hjältar i spelfilmen. I Gustaf III och Bellman (1908) görs gestaltningen av de välkända aktörerna Carl ”Texas” Johannesson och Adolf Rangstedt. Filmen visar Gustav III och Bellman som ett slags tvillingsjälar och regenter inom sina respektive områden, politiken och konsten. Bellman anar den konspiration som kom att ända monarkens liv men förmår ändå inte ingripa. Motiven gick igen i 1925 års storproduktion, som då hette Två konungar.
När Svenska Bio 1910 vågade sig på en längre, mer påkostad och konstnärligt prestigeladdad produktion, var det inte oväntat en av de s.k. hjältekungarna som stod i centrum. Man anlitade Dramatenregissören Gustaf ”Muck” Linden att filmatisera en pjäs baserad på episoder om Gustav II Adolfs eskapader på slagfältet från Runebergs diktcykel Fänrik Ståls sägner. Den fick titeln Regina von Emmeritz och Konung Gustaf II Adolf. Operettsångerskan Gerda André gestaltade den fagra Regina von Emmeritz, och som kungen bekräftade den öltunneformade operasångaren Emile Stiebel att Gustav med tiden ”blev tämligen fet”.
Wendes artilleriregemente spelade med ca 80 man såväl den svenska armén som fienden under de actionfyllda stridsscenerna. Även om man inte kunde jämföra sig med samtida italienska spektakel som Trojas fall så var detta en monumentalfilm för svenska förhållanden. Hela 20 000 kronor dyr och 45 minuter lång. Mottagandet slog alla rekord. Filmen blev en nationell angelägenhet som till och med recenserades av de stora dagstidningarna. Detta, väl att märka, i en tid då biografen ansågs som det kulturellt tarvligaste av folknöjen.
Animerade planschverk
Än högre togs de chauvinistiska brösttonerna på 1920-talet. Då möttes regementsdöd och försvarsnedskärningar av en våldsam motreaktion från militären, den politiska högern och andra storhetstidsnostalgiker. Som mobiliseringspropaganda i försvarsfrågan finansierades historieeposet Karl XII (1925) i det nya bolaget Historisk Film. Modellen hämtades från det populära tyska planschverket Fridericus Rex (1923) och den svenska produktionen har samma prägel av övermänniskodyrkan, revanschism och bildcitat ur nationalromantiskt historiemåleri. Mottagandet gick isär vid de politiska skiljelinjerna. ”Mästerverk”, sade man förutsägbart i Svenska Dagbladet, medan Arbetaren dundrade mot ”denna skränfosterländska soppkokning… mumma för våra fläskborgare”.
Manuset skrevs av Hjalmar Bergman och regissören John W. Brunius skulle efter den första framgången (800 000 biobesökare) ta rojalistfilmen på entreprenad. Året därpå följde han upp med Fänrik Ståls sägner och 1928 med Gustaf Wasa. Samtliga tre filmer var uppdelade i två långfilmslånga delar och berättades i ett för samtiden extremt långsamt tempo. Ingen av de senare två upprepade emellertid förstlingsverkets succé.
Jämlikhet och samförstånd
Med folkhemmets jämlikhetsideal ersattes kungen som actionhjälte och landsfader från 1930-talet av myndiga män ur folkdjupet. I dagspolitiska dramer som Karl Fredrik regerar (1934) reste sig Sigurd Walléns arbetare och tog den nationellt försonande ledningen över ett land splittrat politiskt mellan höger och vänster. På landet – helst Söder om landsvägen (1936) – härskade Edvard Perssons fryntlige bonde över smörgåsbordets gemenskap. Det svenska stålet personifierades av Adolf Jahr i Errol Flynn-imiterande filmer som Adolf Armstarke (1937).
Ibland stöttes den nya demokratin mot den gamla kungamakten, som i Mot nya tider (1939). Där står Oscar II:s storsvenska vägran mot Norges unionsbrytning i kontrast till Per Albin Hanssons stöd för broderfolkets demokratiska rätt till självstyre.
Samförstånd var annars det övergripande temat. Med folket för fosterlandet (1938) illustrerar detta med sin berättelse om den socialistiska arbetarfamiljen Karlsson som genom strejker, rösträtt och sociala reformer 1907–38 har porträtt av såväl Hjalmar Branting som kungafamiljen hängande bredvid varandra på finrumsväggen.
Kungahuset i marginalen
En samtida kunglighet gästspelade emellertid regelbundet på biograferna, prins Wilhelm. Fast då handlade det om dokumentärer eller kortfilmer. Under 1920-talet for han på äventyrliga ”expeditioner” med svenska filmteam i sällskap; hans eget namn blev dragplåster: Prins Wilhelms expedition till Central-Amerika (1921) och Med prins Wilhelm på afrikanska stigar (1922). Från ljudfilmens genombrott 1930 fram till 1949 gjorde han kulturhistoriska skolfilmer och ett tjugotal korta förspel till bioföreställningar där han läser någon betraktelse eller lyrisk stämningsbild.
I övrigt är monarkin marginaliserad inom såväl den politiska offentligheten som filmen efter 1920-talet. Gästspelen i biodukens fiktionsvärld är få och möter inget publikt gensvar. Institutionen utsätts inte heller för någon kritisk granskning, varken i dokumentären eller i spelfilmen. Den (national)romantiska Prins Gustaf (1944), om ”Sångarprinsens” kärlekshistoria med borgarflickan Anna Maria Wastenius i mitten av 1800-talet, mottogs svalt trots att huvudrollerna gestaltades av det populära filmparet Alf Kjellin och Mai Zetterling.
Lika omärkligt förbi – i alla fall i Sverige – gick den svensk-brittiska Ett kungligt äventyr (1956), i vilken en prinsessa flyr Buckingham Palace och Londons skandalpress bara för att finna kärleken hos en prins i det sommarfagra Stockholm. Den enda historiska kungaskildringen mellan 1944 och 1981 var talande nog republikanen Alf Sjöbergs filmatisering av republikanen August Strindbergs pjäs Erik XIV med titeln Karin Månsdotter (1954).
En sopa, en kalabalik och så Arn
Faktiskt återupplivades monarkin till filmen tack vare en annan republikan: Tage Danielsson. I SOPOR (1981) leder kronprinsessan Victoria en barnprotest mot förmyndarsamhället. Under tiden ger sig pappa Carl XVI Gustaf och statsminister Olof Palme ut inkognito för att undersöka verkligheten. Det går inget vidare. Utan kvalifikationer får de bara diskjobb, och till och med det misslyckas de med.
I samma pilsnerfilmsanda regisserade Mats Arehn den påkostade historiefarsen Kalabaliken i Bender (1983) efter manus av Rolf Börjlind. Gösta Ekman den yngre parodierade där farfar Gösta Ekman den äldres heroiska poser i 1925 års Karl XII, men resultatet blev lika katastrofalt som den verklige krigarkungens härjningar. Filmen sjönk som en sten på bio och drog i fallet med sig produktionsbolaget Europa Film.
Först med den internationella storproduktionen Arn – Tempelriddaren (2007), följd av Arn – Riket vid vägens slut (2008), återkom den storsvenska historiefresken på svenska biodukar. Monarkin hade dock åter en biroll. Denna gång som två brutalt kämpande kungaklaner i berättelsens bakgrund: Sverkerska ätten och Folkungaätten. Likt Romeo och Julia är förstås det trånsjuka paret på var sin sida om konflikten.
Mellan saga och dass
Ska man hitta kungligheter i spelfilmen är det nog lättare att göra det i sagans värld, en Prins Hatt under jorden (1963 och 1980) eller den saknade drömpappan Konungen i Landet i fjärran som titelpersonen önskar fram i Mio min Mio (1987). Inte heller i samtidsfiktionen blir kungligheter annat än symboliska gestalter.
Ett exempel är Lars Molins TV-film Kunglig toilette (1986), där Eriksgatan passerar en småstad i Mellansverige till den republikanska socialdemokraten och snickaren Egon Karlssons förtret. Ortens industri ser förstås chansen till ett reklamjippo för sina japanska kunder och lyckas få löfte om besök. Men först måste ett separat kungadass byggas efter hovets instruktioner.
Till Egons ännu större förtret är det han som får uppdraget. På den stora dagen får dock kungaparet punka på limousinen, och vi skymtar dem bara på avstånd – som en hägring – innan motorkaravanen drar vidare. Egon kan nöjd vända dem ryggen, gå in på dasset och göra sina kungliga behov till tonerna av Internationalen.
Kungahuset i filmspegeln
http://www.ne.se/rep/kungahuset-i-filmspegeln
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
