Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet
I denna andra artikel om den svenska kungamaktens utveckling ska tiden från envälde till symbolmakt belysas. Vilka stadier har den genomgått och hur har den utvecklats över tiden?
Dåtidens och dagens regentroller är olika, men vilken av de svenska regenterna kan i ett jämförande perspektiv sägas vara mäktigast? De en gång enväldiga och diktatoriska kungarna på Sveriges tron eller dagens formellt svaga men som allmän kommunikatör starka regent?
 |
|
Vilken roll spelade Gustaf V:s borggårdstal för kungamaktens ställning i Sverige? |
|
PRESSENS BILD |
Svängningar i kungamakten
Nästa stora steg i den svenska kungamaktens utveckling förknippas med namn som Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna och vad som brukar kallas den tidigmoderna statsmaktens successiva framväxt på 1500- och 1600-talen. Den ”tidigmoderna staten” var ett allmäneuropeiskt fenomen. Dess bärande element var integreringen av tidigare fristående företeelser inom ramen för statsapparaten.
Det mest kända exemplet på det är kyrkan. I ett medeltida kungarike var kyrkan självstyrande under biskopar, abbotar, ärkebiskopar och påvar. Om kungen tog sig för att tillsätta kyrkliga ämbetsmän eller konfiskera kyrkojordar fick han problem. Det kunde resultera i alltifrån bannlysning, kyrkligt sanktionerade uppror, korståg mot det egna landet, och så vidare. I den tidigmoderna staten kom emellertid kyrkan att underordnas staten. I Nordeuropa sammanföll detta med reformationen, något som furstarna inte var sena att utnyttja. I Sverige inleddes den processen av Gustav Vasa under ett möte i Västerås 1527 och avslutades genom beslut i Uppsala 1593. Sverige hade fått en luthersk statskyrka. Därmed fick den svenske kungen en tidigare oanad ideologisk maktposition. I varje sockenkyrka kunde prästerna fungera som kungens språkrör, förmedlande nyheter och spridande propaganda.
Centralmakt
Statskyrkan var emellertid bara ett av flera element som kraftigt gynnade centralmakten. Den ekonomiska förvaltningen effektiviserades även den. Skatterna höjdes och gav större inkomster. Genom att riksdagen började fungera som ständigt organ för adel, präster, borgare och bönder fick kungamakten en stabil institution att samarbeta med. Domstolsväsendet – med hovrätter – och utbildningsväsendet – med universitet – stärkte också centralmakten, liksom arméreformerna, med indelningsverket i slutet av 1600-talet som kulmen.
Höjdpunkten på denna utveckling nåddes när Karl XI i början av 1680-talet samlade all makt i sina egna händer. Aldrig har den svenske kungen tillerkänts samma inflytande som under ”det karolinska enväldets” tid mellan 1680 och 1718. Karl XI och Karl XII härskade över en militärdiktatur som ingen undersåte vågade utmana. Trots de omänskliga krav som ställdes på svenskarna under krigsåren i början av 1700-talet förekom inga uppror.
Efter Karl XII:s död följde emellertid en rekyl – en backlash – som i historieböckerna kallas ”frihetstiden” (1718–72). Riksdagen tog under den över huvuddelen av den makt som kungen hade utövat för egen del. Därmed inte sagt att de frihetstida kungarna var maktlösa marionetter. Utåt sett representerade de fortfarande riket, och det saknades inte försök att vrida klockan tillbaka. När Gustav III genomförde sin statskupp 1772 svängde pendeln åter kraftigt till kungamaktens favör, och efter 1789 års ”förenings- och säkerhetsakt” var Sverige i mångt och mycket åter ett envälde.
Från envälde till symbolmakt
Från 1500-talet till 1700-talet böljade inflytandet fram och tillbaka mellan kungen och ständerna, men framför allt medförde epoken ett markant stärkande av centralmakten som sådan. Sverige blev ett topp- och centralstyrt land med Stockholm som huvudstad ovanpå ett nätverk av myndigheter. Men på längre sikt var det omöjligt för en enda människa att kontrollera den expanderande statsapparaten. När Sverige på 1800-talet reformerades i grunden – när landet blev en modern nationalstat – var kungens personliga makt dömd att reduceras. Kungarollen förändrades ännu en gång på ett avgörande vis. Den processen var inte lika blodig som 1200-talets och inte lika konstitutionellt genomgripande som 1500- och 1600-talen, men den ägde icke desto mindre rum med en osviklig, brutal logik mellan 1809 och 1970-talet. Från att ha varit enväldig blev kungen maktlös.
I den regeringsform som skrevs efter statskuppen mot Gustav IV Adolf år 1809 var riksdagen vinnare, men kungen hade fortfarande en hel del att säga till om. Det fanns utrymme för personlig maktutövning, förutsatt att monarken var skicklig nog. De två första bernadotterna, Karl XIV Johan och Oscar I, tog väl till vara på detta utrymme, men sedan gick det utför. Karl XV, Oscar II och Gustaf V gav sig visserligen in i politiken, men de fick långt ifrån alltid sin vilja igenom. Svensken i gemen började uppfatta kungens politiska inflytande som en anakronism.
När Gustaf V höll sitt ”borggårdstal” 1914, i vilket han öppet tog avstånd från den sittande regeringens försvarspolitik, uppfattades det som en oerhörd händelse. Regeringen avgick och Sverige var nära att kastas in i en konstitutionell kris som i förlängningen mycket väl kunde ha kullkastat monarkin. Nu blev det inte så – första världskriget kom emellan – men kungen aktade sig för att göra liknande utspel under påföljande decennier.
Under andra hälften av 1900-talet har kungen mist all formell makt och övergått till att enbart symbolisera nationen. Den tid då monarken ägde rätt att besluta om krig och fred, bromsa lagförslag och höja skatterna är svunnen. Emellertid – och nu riskerar denna artikel att bli aningen kontroversiell – är det min bestämda uppfattning att kungamakten på sistone icke desto mindre har stärkts på ett sätt som våra politiker inte haft makt att stoppa.
Informell kungamakt
Jämför Carl XVI Gustaf med Magnus Henriksson för snart 900 år sedan. Vem är mäktigast? Magnus makt var kortlivad, men den var en blodig realitet. Folk hade skäl att frukta honom. Makten var påtaglig – men hur många brydde sig egentligen om den? Svar: blott de personligen drabbade. Flertalet svenskar hörde aldrig talas om Magnus Henriksson. Även mer långlivade monarker hade föga inflytande ute i socknarna. Till och med Karl XI och Karl XII hade, sett ur nutidsperspektiv, svårt att nå ut till gård och stuga. De saknade den nödvändiga kommunikationsteknologin för att göra politiken verkningsfull och begriplig.
I dag är det tvärtom. Carl XVI Gustaf skulle aldrig kunna göra vad Magnus gjorde. Han kommer inte i närheten av Karl XI:s maktbefogenheter. I gengäld får emellertid allt kungen säger och gör ett fenomenalt genomslag i medierna. Varje tal och varje mening analyseras. När kungen i samband med flodvågskatastrofen vid årsskiftet 2004–05 agerade retoriskt skicklig landsfader resulterade det i en offentlig debatt om monarkins samhällsroll. Varför? Därför att mediesamhället har tilldelat kungen ett informellt inflytande som saknar konstitutionellt stöd, ett inflytande som det inte ens är möjligt att inrama av lagar och regler. I egenskap av moralisk opinionsbildare och allmän kommunikatör har statschefen i dag större inflytande över svenska folkets tänkande än någon hittillsvarande monark har haft i vår historia.
Historien tar aldrig slut. Den som trodde att kungamakten hade nått vägs ände i de demokratiska regeringsformernas tidevarv bör tänka om. Enda sättet att avsluta kungamaktens historia är att utropa republik, något som i praktiken är omöjligt eftersom en överväldigande stor del av svenskarna är monarkister. Monarkin, en odemokratisk institution med rötterna i järnåldern, hålls alltså vid liv av demokratins egna spelregler.
Väl att märka medverkar vi numera själva i allra högsta grad i utformandet av monarkins samhällsroll. Det är vi som läser tidningar, skvallrar om och diskuterar vad kungen har sagt, vad han får respektive vad han inte borde få säga. Det är därmed vi själva som sanktionerar den typ av kungamakt som Carl XVI Gustaf, vare sig han vill eller inte, har kommit att utöva.
(Artikeln publicerad 2006-01-18)
Kungamakt: Från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf
http://www.ne.se/rep/kungamakt-från-gustav-vasa-till-carl-xvi-gustaf
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
