av Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet
Ingen kung, inget statsöverhuvud, ingen regent i svensk historia har haft lika mycket makt som Carl XVI Gustaf. Jo, ni läste rätt. Jag menar det. Ingen kung i svensk historia har haft lika mycket makt som den nuvarande monarken. Påståendet kan förvisso verka absurt, rent av sinnesrubbat, om vi med makt avser förmåga att kommendera arméer, förklara krig, tvinga igenom skattehöjningar, stifta lagar och spärra in meningsmotståndare i mörka fängelsehålor – sådant som enväldiga kungar plägade göra fordom.
Men makt är oändligt mycket mer än så. Makt är den mest svårgripbara, svårdefinierade termen i vårt samhällsvetenskapliga och humanistiska universum. Makt går ej att fånga och tygla eftersom vi alla dagligen medverkar till skapa och omskapa dess förutsättningar.
 |
En monark i tiden
Carl XVI Gustaf är personligen oskyldig till sin stora makt. Han har inte valt sin maktställning – även om han förvisso har rätten att abdikera från den, om han så skulle önska – utan har fått den serverad av lika delar födslorätt och samhällsutveckling. Det senare är viktigast. Om Carl XVI Gustaf hade regerat för femtio år sedan hade han sannolikt varit en ganska svag kung, men eftersom han lever i dag är han per definition stark och inflytelserik. Moderniteten har, demokratin till trots, varit en trogen allierad till monarkin.
Egentligen är den svenske kungens stärkta maktställning inte det minsta besynnerlig. Detsamma gäller flertalet statsöverhuvuden över hela jordklotet; problemet är bara att utvecklingen är så självklar för dagens människor att vi inte reflekterar över den. Om vi anlägger ett historiskt perspektiv blir det tydligare.
Påven, Vatikanstatens statschef, har således större makt över all världens katoliker i dag än han någonsin har haft tidigare. Sett till möjligheter att påverka folks sinnen och handlingar var Johannes Paulus II vida mäktigare än gamla krigarpåvar som Gregorius VII och Innocentius III.
Den franska republikens president har större inflytande över varje enskild fransman i början av 2000-talet än den enväldige Ludvig XIV i Versailles hade i slutet av 1600-talet. 1900-talet har varit ett gyllene sekel för alla våra statsöverhuvuden, och allt tyder på att 2000-talet blir ännu bättre. Eller värre, beroende på hur man ser det.
Tidernas monark
Jag minns Carl XVI Gustafs trontillträde som om det var i går. Det var på lågstadietiden och jag hade endast ett vagt begrepp om skillnaderna mellan republik och monarki. Det förra var, hade jag fått lära mig, en sorts lågstatuskungarike där kungen hette president och var vald – men det hade våra kungar också varit en gång i tiden, så varför man envisades med olika termer var obegripligt. Att vara kung var i vilket fall som helst finare än att vara president. Både vår lågstadiefröken och skolkamraterna var djupt imponerade av TV-bilderna på den unge monarken, eller "Tjabo", som några av de vuxna kallade honom, lite halvfamiljärt. Personligen fann jag ståhejet lite löjligt och framför allt långtråkigt. Det berodde på att jag redan då var historiefrälst och föredrog de gamla kungarna hos Grimberg. Hellre Stockholms blodbad än en riksdagsdebatt. Den där unge kungen i TV-rutan skulle aldrig ha haft en chans vid Brunkeberg eller Breitenfeld.
Min något naiva pojkanalys var helt korrekt. Med de extremt beskurna kungliga maktprivilegier som den nytillträdde Carl XVI Gustaf förfogade över hade han gjort en slät figur i forna tider. Högadeln, bondehövdingarna och hanseaterna skulle ha skrattat gott och tagit över landet; man hade inte ens behövt nyttja namnstämpel. Kungens makt var så svag att han själv i det närmaste var överflödig. Gamle kungen, mannen på det tidiga 1970-talets enkronor, hade åtminstone haft en osynlig gloria av ålderdomlig vishet kring sin hjässa och var därtill en lärd man med arkeologiska utgrävningar på meritlistan. Ynglingen i TV-rutan var inte ens gråhårig och såg sannerligen inte ut som en arkeolog.
Men det var för tre decennier sedan. I dag gör Carl XVI Gustaf alls ingen slät figur. Offentlighetens expansion, kommunikationsteknologins offensiver och mediesamhällets triumf har skänkt oss en ny typ av maktutövning. Inte bara kungen har påverkats. Ingen journalist på 1700- och 1800-talen, oavsett hur intelligent och flitig, hade samma makt över folkens själar som de samvetslösa spjuvrar som i dag snickrar ihop Aftonbladets löpsedlar. Ingen statsminister av anno dazumal, oavsett hur många som röstade på hans parti, når lika många öron och irriterar lika många meningsmotståndare som vår nuvarande.
Den moderna människan har upplevt en samhällsomvandling som, historiskt sett, är så omfattande och dessutom så snabb att vi inte har några färdiga recept och metoder för hur vi ska hantera följdverkningarna. Resultatet är en kung som, utan egen skuld, har fått mer inflytande över opinionsbildning och allmänhetens tänkande än de flesta tidigare monarker i svensk historia har åtnjutit.
Föregångsmän
Det började med drottningarna. Fram till början av 1600-talet hade våra kungliga gemåler en hel del att säga till om. De hade makt, konkret makt. Något annat hade varit otänkbart eftersom staten var outvecklad och kungafamiljen måste utnyttja varje tillstymmelse till resurs. Om drottningen var intelligent och driftig måste hennes kapacitet tas till vara. Därför finner vi våra medeltidsdrottningar inte sällan i roller som godsmagnater, militära befälhavare och ledare för riksråd. När sedan den svenska institutions- och ämbetsmannastaten utvecklades på 1600- och 1700-talen behövdes inte längre drottningen. Hon miste allt faktiskt inflytande och blev endast en symbolfigur, en first lady. I gengäld blev hon nationens mest beundrade kvinna, en filantropisk och helgonlik maka och mor. Under 1800- och 1900-talen har vi sett flera exempel på drottningar och kronprinsessor som gjort allt de kunnat för att leva upp till dessa krav, samt ett mindre antal damer som har försökt men misslyckats. Genom sitt filantropiska och representativa agerande är alltså drottning Silvia ett gott exempel på historisk kontinuitet.
Under 1900-talet gled våra svenska kungar omärkligt över till samma sfär som drottningarna. De har kompenserat sig med moraliskt kapital som ersättning för sin förlorade politiska maktställning. Moraliska resurser är sannerligen inte att leka med. Att vara nationens förebild förpliktar. Det försvårar måhända i privatlivet, men det ger också kungen och drottningen ett vida större ideologiskt inflytande än någon annan svensk och svenska för närvarande besitter.
Folkhemskung
Paradoxalt nog ägde denna moraliska expansion för kungahuset rum samtidigt som socialdemokraterna etablerade sina jämlikhetsideal. Den moraliska monarkin är jämngammal med folkhemmet. Sett i den historiska backspegeln är det svårt att tänka sig det senaste halvseklets Sverige utan dem båda. Tage Erlanders och Gustaf VI Adolfs bilder sitter på var sin sida av det moderna myntet. När vi återser gamla svartvita nyhetsfilmer ser vi dem samtidigt, gamle kungen och gamle statsministern, i lika gråsvarta rockar och i samma gråsvarta 1950-talsstockholm. Hur går detta ihop? Inget kan vara mer ojämlikt än en kung. Man får inte ens säga du till kungen. Har monarkin måhända fungerat som en konservativ säkerhetsventil för den lilla del i varje gråsosse som innerst inne tycker att det var bättre förr?
En stor del av svaret på den paradoxens gåta ligger sannolikt i det faktum att socialdemokratin och kungahuset har kommit att anamma samma plikt- och skötsamhetsideal. Man ska komma i tid, vara välklädd, heja på Sverige och göra sitt jobb. Man ska veta sin plats och göra sin plikt. Man ska inte förhäva sig. Man ska inte komma här och tro att man är något. Man ska inte agera som om man inbillade sig att man är förmer än andra. Ja, ni vet.
Eftersom både Gustaf VI Adolf och Carl XVI Gustaf har levt upp till arbetarrörelsens plikt- och skötsamhetsideal har de kommit att uppfattas som lika naturliga delar av folkhemmet som semester, folkpension, sjukförsäkring, dagis, kommunala musikskolor och folkparker. Om det svenska kungahusets medlemmar i stället hade betett sig som 1900-talets motsvarigheter till Karl XV, exempelvis Faruq av Egypten eller prinsarna och prinsessorna i Monaco, hade vi kanske haft republik i dag. Men Sverige är inget monegaskiskt furstendöme. Sverige är en folkhemsk monarki.
Moraliskt regentskap
Inget av detta togs med i beräkningen när Carl XVI Gustafs samhällsroll definierades i början av 1970-talet. De politiker som utformade ramarna för kungens agerande blickade bakåt, mot hur tidigare kungar hade gjort och hur samhället hade sett ut på 1950- och 60-talen. Vad framtiden bar i sitt sköte hade de ingen aning om. Dessa politiker levde i fördatoriserad värld med blott två TV-kanaler, en traditionell dags- och kvällspress och en radio utan reklam. Ingen kunde föreställa sig den typ av indirekt makt som kungen i dag utövar genom kombinationen av moralisk överhöghet och tillgång till mediekanaler.
Oavsett hur samhället ser ut i övrigt påverkar individen omgivningen genom sitt personliga agerande. Kungen är mer än bara statschef; han är en tänkande och handlande person. Makten har alltid varit, och är, i viss utsträckning personlig. Detta strider förvisso mot flertalet konstitutionella principer genom tiderna, men det är icke desto mindre sant.
Även Carl XVI Gustaf är en självständigt agerande individ. Vare sig han vill det eller inte har han genom sitt moraliska regentskap och mediernas intresse kommit att utöva en personlig makt som sticker mången republikan i ögonen men som är oundviklig så länge han sitter där han sitter. Det moderna mediesamhället har på ett formidabelt vis accentuerat individens betydelse gentemot kollektivet.
Kändiskung
Kungens personliga betydelse är som gjord för Kändissveriges individualisering av samhället: vi vill läsa om Carl XVI Gustaf, se Carl XVI Gustaf, höra Carl XVI Gustaf och inspireras av Carl XVI Gustaf. Samtidigt inser vi att ett dylikt kungligt inflytande är oförenligt med demokrati. Karln har ju inte ens sökt sitt välbetalda jobb; han föddes till det. Varför ska vi då läsa om, se, höra och låta oss inspireras?
Aldrig har så många svenskar lagt så stor vikt vid kungens personlighet som vi i dag lägger vid allt Carl XVI Gustaf gör och säger. Vill vi ha det så? Få skulle gå så långt som till att hävda att kungen gör ett dåligt arbete, men många skulle sätta ett stort frågetecken framför den situation han har lyckats hamna i.
Den svenska monarkins framtid hänger på hur väl Carl XVI Gustaf och hans arvtagare förmår hantera den historiskt sett helt nya maktsituationen, som bygger på det faktum att hela hans agerande tillerkänns makt i samma ögonblick som agerandet exponeras i medierna.
(Artikeln är en komprimerad version av Dick Harrisons bidrag till den av Bokförlaget DN 2006 utgivna antologin För Sverige nuförtiden: En antologi om Carl XVI Gustaf.)
Länkar till NE.se: Kungamakt och Mer kungamakt
(Artikeln ursprungligen publicerad 2006-04-25)
Kunglig svensk paradox
http://www.ne.se/rep/kunglig-svensk-paradox
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
