Ted Bjarme, sportjournalist
I Sverige har kopplingen mellan idrott och kungahus varit stark. Många kungligheter – framför allt de manliga – har visat stort intresse för sport och idrott. De har dessutom haft ett stort reellt inflytande över svensk idrott som ledare för de högsta idrottsorganisationerna.
 |
|
Prins Gustaf Adolf var en framstående ryttare och deltog i bl.a. hästhoppning vid OS i Berlin 1936. Han tog även hem flera priser i hästkapplöpning. |
|
BERTIL NORBERG/BONNIERARKIVET/SCANPIX |
Kungligheterna har ofta framträtt som kunniga och engagerade åskådare när svenskar tävlat i OS och andra större sammanhang. Flera av dem har även haft egna framgångsrika idrottskarriärer. Från Gustaf V:s tennisspelande vid slutet av 1800-talet löper en röd tråd fram till prins Carl Philips framfart på racerbanorna 2009.
Engagemanget och intresset för idrotten har utan tvekan bidragit till kungahusets folkliga förankring. Tydligast ses det kanske hos prins Bertil, ”Idrottsprinsen”, som bl.a. tack vare sitt genuina och breda idrottsintresse blev vår kanske mest folkkära kunglighet under det gångna seklet. Den nuvarande kungafamiljen har också fått en folklig framtoning genom att finnas på plats och heja fram svenska elitidrottare. Omvänt har den kungliga närvaron bidragit till att ge elitidrotten en särskild glans och dess utövare status som nationalhjältar.
Mr G. tog tennisen till Sverige
Det kungliga engagemanget är i stort sett jämngammalt med den moderna idrottens framväxt och genombrott i Sverige vid slutet av 1800-talet. Den förste ur kungahuset som på allvar intresserade sig för idrott var dåvarande kronprins Gustaf (1858–1950; senare kung Gustaf V). När Sverige 1897 fick sin första riksorganisation för idrott, Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande (SCIF), valdes han till dess första ordförande.
Kronprinsen hade då redan gjort sig känd som introduktör och främjare av tennissporten. Hans intresse för tennis väcktes under en vistelse i Storbritannien 1879 då han var 21 år gammal. Spelet var då relativt nytt även på de brittiska öarna – infört 1873 av major Wingfield. Vid hemkomsten till Sverige blev kronprins Gustaf en av de ivrigaste förespråkarna för det nya spelet. År 1896 bildade han Kronprinsens Lawntennisklubb (senare Kungliga Lawntennisklubben; KLTK). Kronprinsen var även initiativtagare till byggandet av Tennispaviljongen (1896) och Kungliga Hallen (1943), båda i Stockholm. Han instiftade också tennispriser som King’s Cup och Kungens Kanna.
Som aktiv tävlingsspelare, ofta under pseudonymen Mr G., framträdde han under flera decennier på tävlingsbanorna. Han nådde en del framgångar och vann bl.a. internationella SM i dubbel inomhus 1906 (tillsammans med Gunnar Setterwall). Enligt samtida rapporter utmärkte han sig främst för sin välplacerade forehand och sina lobbar samt för sin taktiska förmåga, vilken kom väl till pass vid dubbelspel. Kungen fortsatte spela tennis ända in på 1940-talet, då han var över 80 år gammal. Den tennisspelande Mr G. – lång, trådsmal och med skarpskuren profil – var också ett av karikatyrtecknarnas favoritobjekt.
Kronprins Gustaf inledde kunglig ledartradition
Gustaf V:s äldste son, kronprins Gustaf Adolf (1882–1973; senare kung Gustaf VI Adolf), visade också tidigt intresse för tennis. Han ägnade sig dessutom åt andra idrotter som skidor, backhoppning och golf. Hans första hustru, prinsessan Margareta, var uppvuxen i England och delade makens idrottsintresse. Hon var bl.a. grundare av bandyklubben Kronprinsessans Hockeyklubb i Stockholm 1908. Kronprinsen var en av svensk idrotts främsta ledare under 1900-talets första decennier. Det var under hans ledning som tävlings idrotten konsoliderades och fick en allt fastare organisation med bildandet av Riksidrottsförbundet, en mängd underlydande specialförbund och Sveriges olympiska kommitté.
Kronprins Gustaf Adolf övertog 1907 sin fars ordförandeskap i SCIF, en organisation som vid det laget hade tappat i betydelse. Han var då redan ordförande i Riksidrottsförbundet (RF), som blev Sveriges första riktiga paraplyorganisation för idrott: vid RF:s bildande 1903 utsågs den unge kronprinsen till dess första ordförande. Tio år senare blev han också ordförande i den nybildade Sveriges olympiska kommitté (SOK).
Därmed hade Gustaf Adolf etablerat en tradition som kom att hålla i sig under drygt 80 år: både RF och SOK hade kungligheter som ordförande i obruten följd ända in på 1990-talet.
Kronprinsen styrde svensk idrotts båda topporganisationer fram till 1933 då ordförandeskapet åter ”gick i arv”, den här gången till hans äldste son prins Gustaf Adolf.
Prinsen blev mästerfäktare och OS-ryttare
Prins Gustaf Adolf (1906–47; far till kung Carl XVI Gustaf) är den svenska kunglighet som nått störst framgångar som aktiv idrottare. Han tävlade på elitnivå i såväl fäktning som hästhoppning och hästkapplöpning.
I sabelfäktning tillhörde Gustaf Adolf landets allra främsta, med tre SM-guld på meritlistan (1936, 1937 och 1940). Samtida rapportörer beskriver honom som en snabb offensivfäktare. I hästhoppning tog han plats i det svenska laget vid Berlin-OS 1936 och blev därmed Sveriges hittills enda kungliga OS-deltagare. Tyvärr blev det ingen olympisk framgång för prinsen, som tvingades bryta tävlingen med hästen Aida. I hästkapplöpning tog han hem flera segrar i storlopp, däribland Jockeyklubbens stora pris 1930 på hästen Zoya.
Som ledare tog Gustaf Adolf 1933 över faderns uppdrag som ordförande i RF och SOK och höll dem fram till sin förtidiga död i en flygolycka 1947. De båda ledaruppdragen övergick då till hans bror prins Bertil.
Idrottsprinsen tävlade i smyg
Prins Bertil (1912–97), Gustaf Adolfs yngre bror, är utan tvekan den kunglighet som närmast kommit att förknippas med idrotten. ”Idrottsprinsen” utmärkte sig som en talangfull idrottare redan som skolpojke. Han blev senare distriktsmästare i skridsko (personrekord 48,7 sekunder på 500 meter) och nådde goda resultat även i friidrott. Favoritgrenarna var stående höjdhopp (personrekord 1,53 meter) och stående längdhopp (3,13 meter), där han hörde till den svenska eliten.
Prinsen hade också ett stort intresse för motordrivna fordon, framför allt snabba bilar, och körde en mängd racertävlingar på kontinenten under 1930- och 40-talen. Eftersom han förbjudits att tävla av sin farfar kung Gustaf V deltog han oftast i smyg under pseudonymen Monsieur Adrian. Favoritbilen var den egna Bugattin, som han fått i present av vännen Jean Bugatti (son till sportbilstillverkarens grundare Ettore Bugatti). Motorintresset utvecklade prins Bertil under en praktikperiod som mekaniker på Thulinverken i Landskrona.
”Motorprinsen” – som han också kallades – var ordförande i Svenska bilsportförbundet 1945–61 och i Kungliga Automobil Klubben (KAK) 1947–93.
Prins Bertil öppnade dörren för boule
Prins Bertil blev med åren en passionerad boulespelare och var med om att introducera spelet i Sverige. När Svenska bouleförbundet 1987 valdes in i Riksidrottsförbundet var det med prins Bertil som ”dörröppnare”. Han tog också initiativ till byggandet av Sveriges första boulehall, invigd 1989, bara ett par hundra meter från sin privatbostad Villa Solbacken på Djurgården.
Passionen för boule väcktes under prinsens vistelser på franska Rivieran. Tillsammans med prinsessan Lilian tillbringade han mycket tid i deras Villa Mirage i den lilla staden Sainte-Maxime. Här syntes han sommartid ofta inblandad i matcher med gubbarna på bytorget.
Omtyckt ambassadör och engagerad åskådare
Som RF-ordförande och SOK-ordförande under nästan 50 år utmärkte sig prins Bertil som en god förhandlare med förmåga att ena motstridiga parter. Han hade en omvittnad talang för att obesvärat tala med folk på olika nivåer och från olika samhällsskikt och rörde sig lika vant i omklädningsrum som bland idrottspampar och toppolitiker. Som svensk idrotts högsta representant var han en avslappnad och omtyckt ambassadör.
Prins Bertil var också en engagerad och spontan åskådare. När Ragnar ”Ragge” Lundberg tog OS-brons i stavhopp 1952 hoppade prinsen ned från hederstribunen på Helsingfors Olympiastadion och sprang in på planen för att gratulera den nyblivna medaljören. Med prins Bertil avslutades den drygt 80 år långa epok då Sveriges idrottsliga topporganisationer, RF och SOK, leddes av representanter för kungahuset. Han lämnade posten som RF-ordförande 1991 men behöll ordförandeskapet i SOK ända till sin död 1997.
Idrottsintresset lever i kungafamiljen
Den nuvarande kungafamiljen har visat sitt intresse för idrott främst från publikplats, inte minst i olympiska sammanhang. Kung Carl XVI Gustaf träffade ju också sin Silvia i samband med OS i München 1972, där hon arbetade som värdinna. Vid vinter-OS i Vancouver 2010 fanns kungaparet och prins Carl Philip på plats och hejade fram svenskarna till guld i bl.a. curling och skidstafett.
Kungen talar ofta om bilar, sport och friluftsliv som sina stora intressen. Som aktiv motionär har han främst uppmärksammats för sina tre genomförda Vasalopp (1977, 1987 och 1997). Intresset för bilar och bilsport har även gått i arv till prins Carl Philip, som sedan 2008 tävlar i den svenska racingserien Porsche Carrera Cup.
 |
|
Prins Carl Philip verkar ha ärvt motorintresset från sin far kung Carl XVI Gustaf och ”gammelfarbror” prins Bertil. Här ses han i samband med en tävling i Porsche Carrera Cup på Vålerbanan i Norge 2008. |
|
SARA JOHANNESSEN/SCANPIX |
Även kronprinsessan Victoria, som gärna ägnar sig åt skidåkning, och prinsessan Madeleine, vars intresse är ridsport, anger idrott bland sina främsta intressen. Idrotten verkar annars ha varit en affär för de manliga kungligheterna. Det är åtminstone delvis en spegling av hur idrotten såg ut under större delen av 1900-talet – en i stort sett renodlad mansvärld. För drottningar och prinsessor, liksom för kvinnor i övrigt, ansågs idrotten inte vara ett passande intresse.
Kungens äldre syster prinsessan Birgitta är en av få kvinnor i den kungliga sfären som utmärkt sig inom idrott. Hon ägnade sig liksom sin far, prins Gustaf Adolf, åt fäktning i Stockholmsklubben FFF (Föreningen för Fäktkonstens Främjande), med vilken hon 1960 blev svensk lagmästare i florett. Birgitta utbildade sig även till gymnastikdirektör på GCI och blev senare en passionerad golfspelare.
Folkekongen tog OS-guld
Även inom andra europeiska kungahus har det funnits en stark koppling till idrotten. Det gäller kanske allra främst i Norge, där kung Olav V:s idrottsintresse bidrog till epitetet ”Folkekongen”. Olav V (1903–91) fanns alltid på plats när det var dags för de årliga skidtävlingarna i Holmenkollen. I unga år var han dessutom själv en skicklig idrottsutövare. Han var med i den norska besättning som tog OS-guld i segling 1928 och erövrade senare flera tunga seglingspokaler som skeppare. Han var också aktiv i sporter som skidåkning, backhoppning, rodd, fotboll, skridsko och fäktning. Sonen Harald (V) deltog som seglare i tre OS 1964–72 och har bl.a. tagit VM-guld för entonnare (1987). Som ledare var han delaktig i organiserandet av vinter-OS i Lillehammer 1994.
Norge delar kungafamiljen årligen ut de prestigefyllda ”kongepokalerna” till idrottare som utmärker sig under norska mästerskapen i olika idrotter. Den första kongepokalen sattes upp av den svenske unionskungen Oscar II redan 1879.
Kungligheter + idrott = sant
http://www.ne.se/rep/kungligheter-idrott-sant
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
