Lotta Lewenhaupt, moderedaktör och författare
Sedan eviga tider är ledorden för kungliga klädedräkter status, identitet och makt. Även om maktbalansen fram till våra dagar har förskjutits är fenomenet synligt genom historien. Sällan underskattades klädselns symboliska värde – dräkten kunde lika väl stärka potentatens självbild som vara ett politiskt ställningstagande.
 |
|
Kronprinsessan Josefi na i hovdräkt och det kamédiadem hon ärvde av sin farmor, Joséphine de Beauharnais. Porträtt av Fredric Westin 1836. |
|
©KUNGL. HOVSTATERNA. FOTOGRAF HÅKAN LIND |
Överdådet och pråligheten hos västerlandets kejsare och kungar med hermelinbrämade mantlar och kronor eller huvudbonader besatta med ädelstenar markerade att de var något förmer – de höjde sig över mängden på mer än ett sätt. Men även uniformer och hovdräkter var en förlängning av hur rikt, betydelsefullt och mäktigt kejsarens eller kungens land var. Det var helheten som räknades.
Därtill kan läggas att ett och annat hov hade rollen som modeledande förebild. Det är faktiskt intressant hur mycket ”modets makt” har betytt för kunglig klädsel. Det kan enkelt och vidlyftigt exemplifieras: vid regerande hov som hos Henrik VIII, Elisabet I, Katarina den stora, Ludvig XIV, Ludvig XV och Napoleon I skapades stilar som kom att sätta väsentliga spår i modehistorien. Sverige är inget undantag. Den som bäst förstod modets makt var Gustav III; det är hela den gustavianska stilen bevis för. Den inbegrep även kläder, såsom den svenska dräkten skapad för att demo kratisera hovlivet.
Representativ och sparsmakad hovetikett
Det är också från Gustav III:s dagar vi har kvar en del traditioner runt hovlivet, och vad kunglig klädsel symboliserar. Med dagens vokabulär kan man snarare uttrycka det som ”representativt”: vi förväntar oss att de kungliga ska vara representativa i klädsel och uttryck. I det läggs också värderingen att de ska vara goda ambassadörer för sitt land, bl.a. genom att via klädseln påvisa landets glamourfaktor. Status och identitet spelar in främst i officiella sammanhang – givetvis vid statsbesök utomlands men egentligen även varje gång våra kungliga visar upp sig för allmänheten.
I sammanhanget ska sägas att det sedan 1860-talet har skett ett ”tronskifte” för kunglig klädsel. På den manliga sidan är det bara att konstatera att demokrati fungerar. De formella ”uniformer” som finns kvar fungerar utmärkt och är tidlösa om än även märkligt anonyma: militär uniform, hovuniform (en variant av Gustav III:s svenska dräkt från 1778, förenklad 1810 då Jean Baptiste Bernadotte blev den svenske kronprinsen Karl Johan), frack och smoking. Det är bara ordnarna och möjligen de militära uniformernas galoner som ger yttre glans. På det sätt den manliga dräktetiketten fungerar i dag skulle man bli förskräckt om kungen skulle bära färgad gördel eller vit smokingjacka. I mindre formella sammanhang får Carl XVI Gustaf som roligast bära ”kungarandigt”, dvs. kritstrecksrandig grafitgrå eller mörkblå kostym, för övrigt en stil som hans farfar Gustaf VI Adolf gjorde det bästa av.
På den kvinnliga sidan tillåts i stället individualismen ta plats – och har faktiskt så gjort sedan Karl XIV Johans drottning Desideria intog scenen. Det första egentliga mötet med henne är då hon som kronprinsessa poserar för ett porträtt, iklädd den svenska hovdräkten, en svart sammetsklänning med svartvita gallerärmar. Uppsydd av den franska hovskräddaren Louis Hippolyte Leroy är klänningen av senaste modesnitt, i empire stil. Desideria, som tyckte det var kallt och tråkigt i Sverige, flyttade tillbaka till Frankrike och stannade i tolv år. Trots detta satte hon ett viktigt avtryck i kunglig svensk klädhistoria då hon gjorde hovdräkten till obligatorisk ”tjänsteuniform”.
 |
|
Drottning Desideria i den svenska hovdräkten i svart sammet och med svartvita gallerärmar. Liknande ärmar förekom även i den samtida franska hovdräkten. Det röda sidenskärp som tillhörde den gustavianska hovdräkten har ersatts av ett tunt chiffongband. Oljemålning av François Gerard 1811. |
|
©KUNGL. HOVSTATERNA. FOTOGRAF ALEXIS DAFLOS |
Kreationen som sådan har sitt ursprung i sent 1700-tal, och skulle i sin nya form leva kvar till 1974. Det smarta med de gallerförsedda puffärmarna var att de var avtagbara, och alltså passade vilken moderätt svart eller vit aftonklänning som helst (vitt var brukligt vid stor gala). Mycket riktigt ärvdes också ärmarna i generation efter generation. Bland nödvändiga tillbehör märks de vita glacéhandskarna, långa nog att precis täcka armbågen. På gamla bilder, exempelvis från riksdagens öppnande, ser man att vissa hovdamer också bär spetskragar eller kantade urringningen med spets. Detta var inget krav utan bara en utsmyckning, men ofta med en sådan delikat förfining att det blev ”som glasyren på en chokladtårta”.
Den kvinnliga hovdräkten avskaffades 1974. Att behovet av en ”uniform tjänstedräkt” dock alltjämt fanns kvar uppmärksammades 1978, då drottning Silvia fick sitt personliga hov. Först 1988 enades man om en ”nydanande” hovdräkt, efter diverse om och men framtagen av ateljén Cissi och Ebba Dressmaker, dvs. Ebba Hermelin och Cissi Wachtmeister. Denna nya hovdräkt är absolut inspirerad av den gamla och utgörs av liv och kjol i mörkt blå sammet. Det finns både en rak ordinär kjol och en vidare för festligare sammanhang. Gallerärmarna är lite ymnigare i formen än sina föregångare, och har pärlor i gallerformationens kryss. Hovetiketten och traditionerna fortlever alltså, om än i ”demokratiserade” och alltmer lågmälda former.
Glamorösa gemåler med generösa brudgåvor
En viss förändring i dräktskicket vid kungliga bröllop kom 1840 då Victoria av England gifte sig med prins Albert. Hon var först att bära en brudklänning i vitt broderad med vita orangeblommor, i brudklädslar en symbol för oskuld och kärlek. Det är härefter vita brudklänningar blev vanliga även allmänt – och de kungliga brudarna bytte silver eller guld mot vitt. För männen blev nu reguljär uniform legio. Våra prinsar och kronprinsar klädde sig alltså i uniform, och deras brudar klädde sig i vitt och moderiktig stil – till dess att prins Gustaf (VI) Adolf gifte sig med sin andra hustru, Lady Louise Mountbatten. Denna bestämda, då 34-åriga, dam vägrade gifta sig i vitt. I stället syddes en modest men 20-talselegant klänning upp (i Paris) av ett silverskimrande sarityg hon fått i gåva av sin onkel. Vid höften fästes en s.k. lovers’ knot, ett tygband med inflätade orange blommor i.
 |
|
Prins Gustaf Adolf och Lady Louise Mountbatten vid bröllopet i London 1923. Den typiska 1920-talsklänningen är uppsydd av ett silverskimrande indiskt sarityg. |
|
©KUNGL. HOVSTATERNA/BERNADOTTEBIBLIOTEKET. FOTOGRAF SWAINE,ENGLAND |
Genom hela den kungliga klädhistorien är presentationen av den kungliga fästmön och bruden oerhört viktig: det är då hon ska visa sig från sin vackraste sida. Att det på sätt och vis också gäller att imponera på sitt nya hemlands undersåtar går tillbaka till den tid då den kungliga brudens hemgift räknades. Trots att kungliga personer i dag gifter sig av kärlek och inte ingår ett resonemangsparti kvarlever en oskriven regel om att den kungliga brudens klädsel och trousseau (brudkistan), dvs. hemgiften, ska vara ”av nationell karaktär”. Med det menas att den ska ha sitt ursprung i hemlandets modeindustri.
Ett nutida signifikativt exempel på detta är Lady Diana Spencers brudklänning från 1981. I ett TV-sänt bröllop med miljardpublik gifte hon sig med prins Charles av England i en klänning av de engels ka brudklänningsspecialisterna David och Elizabeth Emanuel. Så har det mycket riktigt även varit vad gäller de flesta av våra Bernadotteska gemåler: de har förlovat och gift sig i moderiktiga kreationer gjorda av de bästa skräddarna i sitt hemland. Det kanske bästa exemplet här är den engelska Margaret av Connaught, sedermera kronprinsessan Margareta, som 1905 gifte sig med Gustaf (VI) Adolf. Hela hennes trousseau syddes upp av Lucile, Lady Duff Gordon, som hade modehus i London. Som brudgåva fick prinsessan också en ansenlig mängd juveler, gjorda av R & S Garrard i London. Den sortens brudgåvor ger fortfarande kunglig glans åt våra kungliga damer.
Kungliga hovleverantörer
Dags för en viktig parentes: både som kronprinspar och som kungapar var Gustaf V och Victoria verkliga eleganter. Att han var något av klädsnobb är välkänt; han klädde sig väl även när han spelade tennis. Hennes stil var mer lågmäld men definitivt modemedveten. Victoria sydde sin garderob hos Augusta Lundin, den svenska ateljésömmerskan som genom sin finansiär, bankmannen Otto Bobergh, hade tillgång till toiler (inprovningsplagg) från modeskaparen Charles Frederick Worth i Paris. För övrigt var det från Augusta Lundins ateljé som Oscar II beställde julgåvor till kungahusets och hovets damer. När Gustaf (VI) Adolf gifte sig med prinsessan Margareta bar kronprinsessan Victoria en magnifik vit sidenklänning från Augusta Lundin. Dessutom hängde hon på sig en hel del ljuvligheter ur kungafamiljens privata juvelkollektion. Genom Augusta Lundins ateljé, som fanns fram till 1919, kunde de kungliga damerna verkligen gynna en inhemsk designer.
Senare fortsatte hovet att sy upp kläder hos Märthaskolan, ateljén startad 1927 i Stockholm med prinsessan Märtha (en av kung Gustav V:s bror, prins Carls tre döttrar) som beskyddare. När Märtha 1929 gifte sig med kronprins Olav av Norge blev Märthaskolan hovleverantör. Fram till 1975 sydde de sedan upp bl.a. aftonkläder åt kungahusets damer. Ett av ateljéns sista uppdrag var att sy prinsessan Christinas brudklänning.
Drottning Louise må ha varit hur moderätt som helst vid sitt bröllop, men hon var inte ett dugg road av att klä upp sig, och hon återanvände gärna sina aftonklänningar. Frack, dvs. lång klänning för damerna, påbjöds under Gustav VI Adolfs tid till middag såväl privat i kungafamiljen som när kungaparet själva var gäster. Drottning Louises välsignelse var uppenbarligen hovdräkten, som hon bar upp med all sin medfödda stil.
Drottning Louise skulle visa sig bli vår mest demokratiska drottning. En av de kungliga traditioner hon moderniserade var hovcouren, dvs. presentationen vid hovet av unga (adliga) kvinnor, vilken åtminstone klädmässigt ägde rum under festliga former. Fram till 1950 påbjöds hovdräkt. Fram till 1962 gick det bra att göra cour i aftonklänning, varefter drottning Louise ersatte hovcouren med ”demokratiska tebjudningar” på slottet. Där var de inbjudna framför allt yrkeskvinnor. Gästerna kom i sin bästa visitdräkt och hatt, som bäst var handskar och skor färgmatchade med handväskan.
Alldeles särskilt festligt ska det förstås vara vid nobelfestligheterna – och där glänser framför allt de kungliga damerna. Det gjorde de bra även under 1960- och 70-talen, då det inte var särskilt politiskt korrekt att klä sig kungligt eller festligt.
Sommaren 1976 blev det återigen dags att verkligen väcka liv i kunglig festivitas. Då klev drottning Silvia in i bilden som brud, iklädd klädsamt enkel sidenklänning från Dior. Därefter visade hon innebörden i att vara representativ och att ”en drottnings aftonkläder ska vara politiskt korrekta”. Med detta menas att drottningen inte ska framstå som ett modeoffer, men för all del kan klä sig moderätt. Här återkommer ett ledord: hon ska vara representativ för sin roll. Hur drottningen väljer festkläder ”med omsorg och ekonomiskt medvetet” skildras i en hel bok: Drottning Silvias festklänningar och de kungliga smyckena. Den utgavs 2006 i samband med en utställning på slottet bestående av alla de aftonklänningar som Silvia burit vid statsbesök och på nobelfesten under sina då 30 år som drottning.
För Sverige i tiden
I dag är det lyckosamt att det s.k. svenska modeundret finns. Återigen finns det svenska designer och klädskapare med egna ateljéer som syr upp måttsydda festplagg. Följaktligen har kronprinsessan Victoria och prinsessan Madeleine sytt upp fina galaklänningar inför bl.a. nobelfesten hos Göran Alfredsson på Thalia, Lars Wallin och Pär Engsheden. Det är alltså fullt tänkbart att kronprinsessan väljer att sy upp sin brudklänning ”av nationell karaktär” hos en svensk designer.
Kungligt klädd – med nationell karaktär
http://www.ne.se/rep/kungligt-klädd-med-nationell-karaktär
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
