av Lena BjörkNE-redaktionen
De olympiska spelen i Sydney 2000 är banbrytande. För första gången på flera decennier genomförs inte obligatoriska könstester av kvinnliga OS-deltagare. De senaste årens allt skarpare kritik mot testerna har till slut fått gehör.
I juni 1999 beslutade Internationella olympiska kommittén vid sitt styrelsemöte i Seoul, Sydkorea, att obligatoriska könstester inte skall göras vid OS i Sydney. Kommittén förbehåller sig dock rätten att vid behov kontrollera könstillhörighet hos enskilda deltagare om tvivel skulle uppstå. Arne Ljungqvist, ordförande i Riksidrottsförbundet samt ledamot av Internationella olympiska kommittén, har under många år drivit frågan om att slopa de obligatoriska könstesterna hos kvinnliga OS-deltagare. Han är mycket nöjd med beslutet i Seoul förra året.
– Eftersom det finns kvinnor som har Y-kromosomanlag kan genetiska könstester medföra att kvinnor falskeligen blir beskyllda för att inte vara kvinnor, säger Arne Ljungqvist till ne.se.
Lång tradition av könstest
Könstester av kvinnliga OS-deltagare har gjorts under lång tid. I takt med att kvinnors tävlande i sportsammanhang blev alltmer populärt väcktes frågan om kontroll av deltagarnas kön. Särskilt upptrappningen av kalla kriget efter andra världskriget bidrog till att man ibland ifrågasatte könet hos mycket framgångsrika kvinnliga atleter.
De tidiga försöken att kontrollera deltagarnas kön innebar knappast någon angenäm behandling – vid ett tillfälle genomfördes gynekologisk undersökning, och vid ett par andra tillfällen fick de kvinnliga deltagarna visa upp sig nakna inför en panel av kvinnliga läkare. Vid vinterspelen i Grenoble 1968 införde man istället en kontrollmetod som baserades på laboratorietest av könskromatin. Könskromatin är en mikroskopiskt liten struktur som normalt endast finns i cellkärnor hos kvinnor. Metoden permanentades vid sommarspelen i Mexico City samma år och har sedan varit ett obligatoriskt inslag i OS-sammanhang tills på 1990-talet.
Kvinnor underkändes
Redan i mitten av 1970-talet höjdes dock kritiska röster om att metoden var osäker. Kvinnor som otvetydigt var kvinnor underkändes i testet på grund av att de bar på exempelvis gonaddysgenesi, en medfödd utvecklingsrubbning i äggstockarna. Samtidigt konstaterade man det paradoxala i att vissa män teoretiskt sett skulle kunna bli godkända som kvinnor i samma test – om de bar på motsvarande utvecklingsrubbning i testiklarna. Ett sådant tillstånd hos män är exempelvis Klinefelters syndrom, som förekommer hos ungefär en av 700 manliga individer. Kritiken mot testet växte, och 1992 beslutade Internationella friidrottsförbundet att avstå från könstest av kvinnliga tävlande. Vid de olympiska vinterspelen i Albertville 1992 bytte Internationella olympiska kommittén istället ut könskromatintestet mot ett DNA-test som går ut på att avslöja eventuell förekomst av den manliga Y-kromosomen hos kvinnliga deltagare. Vid sommarspelen i Atlanta 1996 utvärderades DNA-testmetoden, och då konstaterades att även denna metod riskerar att felaktigt underkänna kvinnor.
Tajta kläder avslöjar
Därmed höjdes ytterligare röster för att könstester borde försvinna. Det faktum att OS-deltagarna numera tävlar i extremt figurnära kläder samt att alla deltagare måste lämna urinprov för dopningstest – i närvaro av kontrollant – blev argument för att genetiska könstester inte behövs. En man som skulle försöka nästla sig in som kvinnlig deltagare skulle ändå avslöjas, menade kritikerna. En lång rad amerikanska läkarsällskap ställde sig bakom kritiken mot könstester.
Om försöket att avstå från könstester i Sydney faller väl ut kan alltså jakten på könskromatin och Y-kromosomer hos kvinnliga atleter därmed vara ett avslutat kapitel i de olympiska spelens historia.
(Artikeln publicerad 2000-09-11)
Kvinnliga OS-deltagare slipper könstest
http://www.ne.se/rep/kvinnliga-os-deltagare-slipper-könstest
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
