Anders Hansson, frilansjournalist
Krig är något som i första hand män ägnat sig åt. Männen har styrt världens länder och har därmed varit de som beslutat om krig. Soldaterna som dött på slagfälten har också varit unga män. Kvinnornas roll har varit att ta hand om sårade, sörja sina makar och söner och på olika sätt försöka begränsa krigets konsekvenser på hemmaplan.
Kvinnor har arbetat mot krig och för fred genom hela mänsklighetens historia. Från Lysistrate i Aristofanes komedi från 411 f.Kr., där kvinnorna framgångsrikt protesterar mot det peloponnesiska kriget genom en sexstrejk, fram till den amerikanska fredsaktivisten Cindy Sheehan. Det var hon som under sommaren 2005 parkerade sig utanför president Bushs farm i Texas i en protest mot kriget i Irak som tog hennes sons liv. Det är dock få av alla kvinnliga fredsförespråkare som givits plats i historieböckerna.
![]() |
|
Jody Williams, Shirin Ebadi och Wangari Maathai. |
|
SIMON MAINA/AFP/PRESSENS BILD |
Fredsmödrarna
Man kan kanske tycka att det är lite ironiskt att Nobels fredspris detta år gick till FN:s atomenergiorgan, IAEA och dess chef Mohamed ElBaradei. Ironiskt på det sättet att USA rättfärdigade sitt angrepp på Irak med påståenden om landets innehav av massförstörelsevapen, trots att IAEA:s inspektörer, med förre chefen Hans Blix i spetsen, betvivlade att sådana fanns i Irak. Därmed inte sagt att IAEA och ElBaradei är ovärdiga pristagare. Däremot är de historiskt sett väldigt typiska.
Av alla Nobels fredspris som delats ut sedan 1901 har nämligen endast tolv av pristagarna varit kvinnor. Under det förra seklets första femtio år – med sina två världskrig och ett otal andra blodiga konflikter – befanns endast tre kvinnor vara värdiga utmärkelsen. Den första kvinnliga pristagaren var den österrikiska friherrinnan och författaren Bertha von Suttner, som stod Alfred Nobel nära och lär ha influerat honom att instifta priset. Hon fick priset 1905.
De två följande kvinnliga fredspristagarna var bägge amerikanska kvinnor som var engagerade i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet. Jane Addams, ”Fredsmodern” kallad, arbetade med att hjälpa fattiga invandrare och kämpade för kvinnlig rösträtt i USA. Hon fick priset 1931. Året efter andra världskrigets slut, 1946, tilldelades sociologen, ekonomen och pacifisten Emily Greene Balch priset för sina insatser för fred. Redan 1918 tvingades Greene Balch lämna sin tjänst som professor vid Wellesley College i Massachusetts på grund av sina protester mot det amerikanska inträdet i första världskriget.
Därefter dröjde det trettio långa år till nästa kvinnliga fredspristagare. I augusti 1976 blev Mairéad Corrigan-Maguire och Betty Williams vittne till hur en bil med en flyende IRA-man besköts av brittiska soldater. Bilen for av vägen och dödade tre av Corrigans syskonbarn. Katoliken Corrigan-Maguire grundade tillsammans med protestanten Williams fredsrörelsen Community of the Peace People i syftet att få ett slut på våldsamheterna i Nordirland. De fick Nobels fredspris 1976. Mairéad Corrigan-Maguire är fortfarande verksam både i den egna organisationen och i den globala fredsrörelsen. Så sent som i mars 2003 greps hon utanför Vita huset i Washington där hon deltog i en fredlig böneprotest mot kriget i Irak.
Mod och självuppoffring
Nunnan Moder Teresa blev känd över hela världen för sitt arbete bland de fattigaste av fattiga i den indiska storstaden Calcuttas slumområden. Född i turkiska Albanien, nuvarande Makedonien, som Agnes Gonxha Bojaxhiu kom hon 1929 till Indien, där hon sedermera grundade den katolska nunneorden Missionaries of Charity. Genom sin hängivenhet och osjälviskhet representerade hon i mångas ögon godheten i människan. 1979 fick hon Nobels fredspris och vid sin död 1997 hedrades hon med statsbegravning i Indien. Moder Teresa saligförklarades av påven Johannes Paulus II år 2003.
Sverige har gott rykte internationellt för sitt arbete för fred och solidaritet. Ändå är det faktiskt fler svenskar som fått Nobels litteraturpris än fredspriset. Innan Alva Myrdal erhöll priset 1982 hade fyra svenska män fått den äran: publicisten Klas Pontus Arnoldson, statsministern Hjalmar Branting, ärkebiskopen Nathan Söderblom och FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Även Alva Myrdal var mycket engagerad inom FN och var bland annat svensk chefsdelegat vid nedrustningskonferensen i Genève 1962–73.
Aung San Suu Kyi vann med sitt parti NLD 1990 parlamentsvalet i sitt hemland Burma med överlägsen majoritet. Men i stället för att lämna över makten till landets framröstade regeringschef satte ledarna för militärdiktaturen henne i husarrest. Påverkad av Gandhis lära om ickevåld vägrar hon enträget att lämna Burma, eller Myanmar som militärjuntan nu vill kalla landet. Hennes kamp för demokrati gav henne Nobels fredspris 1991. Suu Kyi är dotter till nationalhjälten Aung San, som mördades under sin tid som Burmas premiärminister.
Moderna tider
1990-talet kan sägas ha inneburit en trendförändring när det gäller vem som kan komma i fråga för Nobels fredspris. Redan året efter Aung San Suu Kyis utmärkelse fick en annan kvinnlig frihetskämpe motta priset. Denna gång handlade det om den guatemalanska medborgarrättsledaren Rigoberta Menchú. Liksom Aung San Suu Kyi tvingades Menchú uppleva hur hennes far blev mördad, varefter dottern fortsatte faderns kamp för ursprungsbefolkningens och de fattiga böndernas rättigheter. Även hennes moder och en yngre bror har fallit offer för militärregimen.
1997 blev Jody Williams den tredje amerikanska kvinnan att tilldelas fredspriset. Organisationen International Campaign to Ban Landmines (ICBL), som Williams var med och grundade och som hon varit huvudstrateg och språkrör för, har sedan 1992 arbetat för ett förbud mot landminor. För denna insats mot ett vapen som dagligen skördar offer även i områden där det inte krigats på åratal hedrades ICBL tillsammans med Williams av den norska fredspriskommittén.
De två senaste fredsprisen gick bägge till kvinnor. 2003 fick juristen Shirin Ebadi priset för sin kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i det islamistiska Iran. Efter att ha tvingats lämna jobbet som chef för domstolen i Teheran efter revolutionen 1979 har Ebadi arbetat som advokat och förespråkat en tolkning av islamisk lag som inbegriper mänskliga rättigheter som religionsfrihet och yttrandefrihet, med särskild tyngdpunkt på kvinnors och barns rätt i samhället. Detta har gjort henne obekväm för den religiösa regimen, och Ebadi har flera gånger fängslats för sitt i engagemang i kontroversiella frågor.
Tusen kvinnor
Precis som det mesta i nobelprissfären, såväl som i världen i övrigt, är listan över fredspristagare helt dominerad av Europa och USA. Men även i detta avseende ser man en förändring de senaste åren. Faktum är att den geografiska spridningen kommit längre än fördelningen mellan könen. Exempelvis har ett antal afrikaner fått priset sedan den sydafrikanske medborgarrättskämpen Albert Luthuli blev den förste 1960. Däremot dröjde det till förra året innan den första afrikanska kvinnan hedrades.
Att valet 2004 föll på kenyanskan Wangari Maathai innebar en nyorientering på mer än ett sätt. Frånsett att hon var den första svarta kvinnan att få priset befrämjar Maathais arbete fred på ett mer indirekt sätt. Hon startade 1977 organisationen Green Belt Movement, som bekämpar miljöförstörelse genom nyplantering av skog. Genom utnämningen av Maathai kan Nobelpriskommittén sägas ha utvidgat ramarna för vad som betraktas som fredsbefrämjande arbete. Även Maathai har tidvis förföljts av sitt lands regering och fängslades flera gånger för sina protester mot förre presidenten Daniel arap Moi. Sedan 2002 är hon emellertid medlem av president Mwai Kibakis regering.
Ett försök att uppmärksamma det fredsarbete som äger rum utanför de politiska scenerna och på samma gång rikta strålkastarljuset mot världens kvinnliga fredsaktivister har gjorts genom kampanjen A Thousand Women for the Nobel Peace Prize. Initiativtagare var den schweiziska antropologen och parlamentsledamoten Gaby Vermot-Mangold. Deras arbete har bland annat resulterat i boken 1000 Peacewomen Across the Globe, till vilken även en utställning producerats.
Länk till NE.se
Extern länk
(Artikeln publicerad 2005-12-07)
Kvinnor kan
http://www.ne.se/rep/kvinnor-kan
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse











