Inger Hammar, fil.dr och docent vid Lunds universitet
I snart hundra år har unionsforskningen försökt besvara frågan om hur freden mellan Sverige och Norge kunde bevaras 1905. Många rimliga teorier har framförts, men ingen har hittills gjort gällande att kvinnorna hade något inflytande över processen.
En djupdykning i brevsamlingar och pressarkiv arkiv ger dock fog för tanken att kvinnorna lade sordin på vapenskramlet under den heta sommaren 1905. Både bakom och framför kulisserna framförde de ett entydigt budskap till unionsbröderna: ”Inget krig med Norge!”
 |
|
En av de första gångerna som Ellen Key och Kata Dahlström avbildades tillsammans med manliga debattörer var i skämttidningen Puck (nr 6 1905). |
Sårig union
Föreställningen om kvinnan som ett fredligt väsen är urgammal i vårt västerländska samhälle. Men fram till 1800-talets mitt hade kvinnorna små möjligheter att verka för fred i mellanfolkliga konflikter. Enligt traditionen skulle hon uteslutande använda sin skapelsegivna fredlighet i den privata sfären och undvika att yttra sig i frågor som rörde samhällsangelägenheter. Och fred föregås ju i de flesta fall av krig, som i sin tur hänger samman med politiska förvecklingar, och sådana ärenden var av hävd ett manligt åliggande.
Det var dock inte alla som hörsammade denna maning. Fredrika Bremer dristade sig redan under Krimkriget att sända ut en fredsappell i brittiska Times, men hennes tilltag upplevdes som så stötande att kritiken dundrade mot henne. Fredrika Bremer fick emellertid efterföljare; många kvinnor kände en bjudande plikt att verka i fredens tjänst, och mot 1800-talets slut lät de sin röst ljuda i offentligheten.
En av de kvinnor som i den offentliga debatten talade högst och ljudligast om fred för hundra år sedan var Ellen Key. Den gången gällde det den såriga unionen mellan Sverige och Norge. I denna konflikt blev Ellen Key en outtröttlig förespråkare för bibehållen fred mellan brödrafolken.
Plåster på såren
I år är det ett sekel sedan den svensk-norska unionen upplöstes. Unionsupplösningen passerade inte obemärkt, den kom tvärtom att ge upphov till bittra känslor i båda länderna.
Den union mellan Norge och Sverige som hade stadfästs 1814 var ett barn av sin tids stormaktspolitik. Kejsar Napoleon hade försökt möblera om den europeiska kartan, och i efterdyningarna av denna era befann sig Sverige på segrarsidan. Det realpolitiska läget indikerade att 1809 års förlust av Finland var oåterkallelig. Sverige sörjde och sökte plåster för de blödande såren. I detta läge kom marskalk Bernadottes diplomatiska färdigheter till pass och Danmarks nederlag vändes till en svensk seger. Norge, som sedan århundraden varit en del av det danska riket, drevs mot sin vilja in i en union med Sverige.
1814 års dokument var emellertid luddiga och svårtolkade, vilket gav upphov till politiska förvecklingar. Unionsperioden igenom kämpade norrmännen emot varje försök från svensk sida att underminera Norges ställning som likvärdig unionspartner. Under 1890-talet ställdes saken på sin spets då den liberala falangen i Norge krävde eget konsulatväsende och ökat spelrum i utrikespolitiken. Tonen hårdnade och i Sverige fanns starka krafter som ville stävja Norges självständighetssträvanden. I det läget tog Ellen Key till orda och talade för villkorslös upplösning och fördrag i stället för hot och vedergällning, vilket retade upp den konservativa falangen – och delar av den liberala – så till den grad att följden blev en veritabel pressdebatt med hätska övertoner.
Grälsjukt
Brödrafolkens gräl blev emellertid allt bittrare, och den 7 juni 1905 brast bandet mellan de förenade konungarikena. Att kortfattat redogöra för alla turerna i avgörandets stund är omöjligt, men det skylldes på konsulatfrågan och hängde ytterst samman med Norges frihetslängtan.
Rent konkret avsatte Stortinget helt sonika Oscar II som kung under förevändning att han vägrat bilda ny regering i Norge efter konfrontationen i konsulatfrågan. Sverige råkade i ett chocktillstånd, nationalkänslorna flödade och sympatierna strömmade mot monarken och hans familj. I skämtpressen figurerade under sommaren den gråtande lilla ”Svea” med en tilltufsad svensk kungadocka i famnen, och inom den samhällsbevarande falangen ansåg man att norrmännen hade desavouerat kungadömet. Men det var inte bara sorg och tandagnisslan i Sverige, somliga skramlade med vapnen och talade om hämnd och repressalier.
De kvinnliga fredsvännerna var oroade och planerade för motåtgärder. Som vanligt förlitade man sig på Ellen Key, och redan den 19 juni stod den ryktbara författarinnan i talarstolen vid arbetarnas fredsdemonstration i Göteborg. Sveriges socialister hade omedelbart förklarat att de ställde sig solidariska med 7 juni-beslutet, och i Göteborg uppmanades kvinnorna att även sälla sig till demonstrationen för Norges frihet. Anledningen var närmast att ”ett krigs ohyggligheter” skulle kännas bittrast för hemmen och kvinnorna, skrev arbetarpartiets ledning i ett pressmeddelande.
Ellen Key riktade sig också vid detta tillfälle direkt till kvinnorna. De nordiska systrarna skulle gemensamt föra fram budskapet att ett krig mellan broderfolken var att betrakta som ett brott. Ellen Key var också primus motor bakom den fredsmanifestation som sommaren 1905 kom att initieras av samhällets liberala falang. Tillsammans med två andra kvinnor och ett antal frisinnade män satte Ellen Key i gång en aktion där i slutänden närmare 200 personer proklamerade att man i likhet med kung och regering ville avveckla unionen i sämja.
Mullvadsarbete
När det gällde Oscar II så hade han visserligen efter unionsbrottet riktat skarpa förebråelser mot Norge, men han tog samtidigt avstånd från allt tal om militära repressalier. Enligt hörsägen hade han i denna sak låtit sig påverkas av sin gemål. Drottning Sofia hade alltsedan 1880-talet markerat sin vilja att upprätthålla freden inom de förenade konungarikena och somrarna hade hon många år tillbringat i Norge. År 1905 fick drottning Sofia stanna i Stockholm, och ryktet förmälde att hon lågmält men envetet höll krigshetsen borta från hovet.
Men krigsryktena florerade ymnigt, och många fruktade för utgången av konflikten. Selma Lagerlöf som sedan länge förordat en upplösning av unionen följde oroligt utvecklingen från London. Samtidigt skrev hon på sitt nationalepos, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Med sitt fosterländska patos skulle den boken tjäna som tröst för de många svenskar som kände nationens ära hotad den gång unionsbanden hade kapats för gott.
Rädslan för krig var stor hos den kvinnliga befolkningen både i Sverige och i Norge, och deras politiska utanförskap gjorde att de fick agera via nätverk och mullvadsarbete. Fredsvännerna försökte lägga sordin på krigshetsen genom uttalanden och insändare i pressen. De hade ingen lätt uppgift eftersom det svenska samhället var djupt splittrat i den norska frågan: de konservativa ville sätta hårt mot hårt, de liberala var ambivalenta, medan socialisterna enhälligt ställde sig bakom Norges frihetskrav. För det svenska kvinnokollektivet blev unionskrisen en källa till splittring, eftersom de i norska frågan lät sig styras av partipolitiken. Inom den etablerade kvinnorörelsen hade den konservativa fraktionen alltjämt tolkningsföreträde, och här såg man med oblida ögon på de svenska kvinnor som tog ställning för Norge i den pågående debatten.
Krigsdårskap
Själva avvecklingen av unionen kom till stånd i Karlstad under några hetsiga septemberdagar 1905. För en period ven krigsryktena som piskor i luften, och breven från denna tid visar att många kvinnor torterades av rädsla för militära förvecklingar. Kata Dalström, en av den socialistiska falangens brandtalare, befann sig under september månad på agitationsresa i Värmland. Hon var en varm fredsvän och hade långt tidigare uppmanat Hjalmar Branting att verka för samförstånd mellan brödrafolkens proletariat. Vid tiden för Karlstadsförhandlingarna uppehöll hon sig i närheten av norska gränsen och rapporterade i pressen att ”krigsdårarna” slog på larmtrumman, medan stämningen bland folket var för fred med Norge.
Och faktiskt var det så att de flesta – åtminstone inom det stora kvinnokollektivet – ivrade för en fredlig utgång av konflikten. Indignationen över norrmännens sätt att säga upp unionen var förvisso stor, i synnerhet bland kvinnor i det konservativa lägret, men även kvinnor som offentligt uttryckte ogillande mot Norges handlingssätt förordade en fredlig unionsavveckling.
Kvinnorna ansåg att freden var hotad och kanske hade de rätt – krigsutbrott ter sig ofta slumpmässiga. En förflugen gevärskula över Kölen eller en oförsiktig manöver bland de flotteskadrar som patrullerade svenska och norska farvatten och brödrafolkens gräl hade kunnat urarta till ett krig. Det var åtminstone föreställningen bland kvinnorna, och därför framförde de både bakom och framför kulisserna sitt entydiga budskap: ”Inget krig med Norge!”
Den här artikeln bygger på Inger Hammars studie För freden och rösträtten. Kvinnorna och den svensk-norska unionens sista dagar (2004). Den är utgiven inom Prosjekt 1905: Svensk-norska relationer i 200 år.
(Artikeln publicerad 2005-05-13)
Kvinnor på barrikaderna
http://www.ne.se/rep/kvinnor-på-barrikaderna
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
