Opera:
Tiggarens opera
av Arne JärteliusNE-redaktör
Om det är av en ren tillfällighet eller tidsandens medvetna val är osäkert. Oavsett vilket finns det denna sommar en möjlighet att se John Gays samtidskritiska Tiggarens opera från 1728, som till hösten följs upp av Bertolt Brechts 200 år senare samtidsanpassade bearbetning Tolvskillingsoperan.
Slumpen (eller om det nu är tidens nyck) nöjer sig inte med det. Brecht får en svensk minirenässans genom att Dramaten i höst sätter upp Baal. Också den i den musikdramatiska genren och även den en bitande kommentar av det kapitalistiska systemet. Vad är det egentligen som styr utbudet på de svenska tiljorna?
 |
|
|
Slottsgemyt
Det är Läckö slott som får äran att sätta upp Gays balladopera med korruption som det allt genomsyrande temat. Läckö slott, denna intagande barockskapelse på Kållandsö i Vänern, har av framför allt det närliggande Lidköping kommit att saluföras som en turistattraktion med historiska temautställningar i år handlar de om Tessin och design och, sedan fem år tillbaka i Stiftelsen Läckö slotts regi, en årlig operauppsättning. Dessa har i tur och ordning varit Trohetens pris av Haydn (2001), Don Pasquale av Donizetti (2002), Mozarts Enleveringen ur seraljen (2003) och förra året Horoskopet av Emmanuel Chabrier.
John Gays den 29 januari 1728 på teatern Lincoln´s Inn i London premiärvisade The Beggar´s Opera blev en omedelbar succé och spelades i en första omgång i hela 62 föreställningar med Lavinia Fenton i rollen som Polly. En anledning till framgången var den kritik den s.k. operan framförde mot sin tids brittiska härskare med den svårt korrumperade premiärministern Robert Walpole i spetsen. En annan orsak var att The Beggar´s Opera representerade något nytt och eget som det skulle dröja minst 150 år innan det i någon mån återupprepades av operettskaparna Gilbert & Sullivan. Därefter klev Brecht på tåget, och i dag kallas genren musikal.
The Beggar´s Opera har gjorts som film några gånger, bl.a. av Peter Brook 1953 och Jonathan Miller 30 år senare, och i Sverige har Tiggarens opera satts upp tiotalet gånger sedan debuten på Operan 1945 då den regisserades av Naima Wifstrand och Per Lindberg och fram till Malmö Musikteaters uppsättning 1999 signerad Philip Zandén. Nu är det Läckö slotts tur att få sätta upp John Gay och man gör det i regi av Catarina Gnosspelius, som tidigare gjort fyra uppsättningar på slottet:
Jag blev första gången bekant med Tiggarens opera för drygt 15 år sedan. Det är en pjäs med en lyster och en humor som få från den här tiden. Pjäsens komik är den för mig ultimata på det sättet att det finns ett allvar bakom skratten. Det är definitivt ingen lättviktare men det är oerhört lättsam. Tiggarens opera är på samma gång mustig, dråplig, satirisk och den är fräck. Den är perfekt att sätta upp på Läckö slott och den passar särskilt väl den delen av publiken som inte är så van att se opera. Gays opera är verkligen gjord för folket.
Men eftersom spelplatsen är ett slott och ingen vanlig teater har regissören ändrat en del i Gays ursprungliga ramhandling till sin opera. Där det i originalet är ett teatersällskap som håller i operans ramhandling har Catarina Gnosspelius i stället låtit en slottsherre Läckös Magnus Gabriel De la Gardie hör till de misstänkta hålla i ramen. Det är lite grand som när drottning Kristina på sin tid spelade teater och alltid ville spela rollen som kammarjungfru. I uppsättningen på Läckö har det resulterat i att det är stalldrängen som får den manligaste och mest eftertraktade rollen, medan slottsherren söker sig nedåt i rangrullan.
Musikalpremiär
The Beggar´s Opera har beskrivits som den första musikalen i världen. John Gay skrev inga arior och liknande. Han var inte heller operakompositör; i själv verket avskydde han sin tids opera. Han var en författare som skrev en pjäs med nya texter till en redan befintlig musik (inklusive sådan av Händel och Purcell). Han var den som gick ut på gator och torg och tog vad han kunde komma åt av musik och texter (med undantag för den av den tyskfödde John Christopher Pepusch skrivna ouvertyren till Tiggarens opera). Ska vi söka efter en parallell i våra dagar är det förmodligen studentspexen som ligger närmast vad Gay en gång höll på med.
Till det ska läggas att Gay hade ett hatobjekt inom den dåvarande operakonsten framför alla andra. Det var tysken Georg Friedrich Händel som intagit London och med sina italienskspråkiga operor låtit sina italienska sångare (bland dem några kastrater) ställa de inhemska operasångarna i kulisserna. På det svarade Gay med att skriva sin opera på engelska och den noblesse som regerade i Händels fiktiva värld ersatte Gay med gatans folk. Vid den här tiden fanns det i London, för att ge ett exempel från gatunivån hämtat från boken Sex in Georgian England (2001), enbart längs gatan Drury Lane 107 bordeller (1796 arbetade 25 000 kvinnor i London, en åttondel av stadens kvinnliga befolkning, som prostituerade).
Vad Gay gjorde med Tiggarens opera, säger Catarina Gnosspelius vidare, var att ta sin egen situation, den politiska och ekonomiska situationen i landet, läget för kulturen i framför allt London och POFF! hade han skapat ett stycke dynamit. Jag tycker att det är så intressant med en sådan konst som är både lekfull och kreativ och samtidigt hämtad ur den livs levande verkligheten. Min idé om konst är att det får vara ett mått av eskapism så länge vi inte försvinner från oss själva. På den punkten har Tiggarens opera lyckats fullt ut.
Det var precis vad Brecht gjorde med sin Tolvskillingsoperan 200 år senare med Gay som förlaga (till en början ville Brecht inte ge Gay något erkännande; något han blev hårt ansatt för i sin samtid). Catarina Gnosspelius har med tanke på spelplatsen valt att förlägga ramhandlingen till ett levande slott under dess blomstringstid. Lite smått får det en att fundera över vilka händelser som bäst skulle lämpa sig att tolka in i en tiggares opera anno 2005. Rikta i så fall tänket mot diverse korruptionshärvor varvid kanske företag och organisationer som Systembolaget, Ericsson, ABB och, för att knyta an till dagens tiggare och hemlösa, Stadsmissionen skulle kunna bli föremål för diverse bitska satirer.
Jag tycker att John Gays opera är ett fantastiskt exempel på hans tid men även på vår egen tid. Jag tycker som regissör att det är så skönt att få jobba med humor och satir och hela tiden få förhålla sig till det som framförs. Det ger upphov till skratt fyllda av eftertanke. Det är pajkastning med intelligens. Det som också gör det roligt med Gay är att jag, liksom han, inte känner mig bunden av en massa konventioner. Gay tog vad han kom åt och det gör jag också ganska mycket.
Från sagoslottet till sagan om Iggesund
Tiggarens opera har premiär på Läckö slott 9 juli och spelas fram till och med 30 juli med totalt 13 föreställningar. Men vägen till den färdiga föreställningen började redan före jul 2004 med allehanda genomläsningar av ett bearbetat manus, med mycket musikaliskt letande och arrangerande samt med rollbesättande. I början av juni satte repetitionerna med solisterna igång i Stockholm och knappt två veckor före premiären intog hela ensemblen Lidköping och Läckö slott för att bli klara i tid till premiären.
Eftersom det hela tiden pågår en intensiv aktivitet på slottet varje dag fram till klockan 18 gäller det för ensemblen att, när vi väl får komma till på plats, vara så väl förberedd som över huvud taget möjligt. Därför sker mycket av repetitionerna inne i Linköping så att alla vet vad som förväntas av dem när vi väl är på plats på slottsgården. Det är som att sätta ihop en möbel från IKEA. Där vet varje del vad som förväntas av den. Det gäller sedan bara att skruva ihop de olika delarna rätt och hoppas att det inte saknas någon skruv eller mutter.
Efter den lättsinniga Tiggarens opera på Läckö slott med sin 17 personer starka barockorkester spelande på tidstrogna instrument ska Catarina Gnosspelius till Iggesunds nedlagda järnverk för att där sätta upp Carl Orffs mörka och inte helt lättillgängliga Carmina Burana med Loa Falkman i huvudrollen, 65 personer i orkestern och en stor kör.
Det är snabba kast. Jag ser det nästan som en revolutionär handling att gå in där i järnverket med en operauppsättning. Jag hoppas verkligen att det ska få olika avtryck i tiden.
Det senare kan väl även hoppas att Tiggarens opera får. Korruptionsskandaler verkar definitivt ligga i tiden för tillfället.
(Artikeln publicerad 2005-06-29)
Extern länk: Läckö slott
http://www.lackoslott.se/default.asp
Läckö slott: Tiggarens opera
http://www.ne.se/rep/läckö-slott-tiggarens-opera
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
