Operakändis:
Vackra Miss Polly
av Arne Järtelius
NE-redaktör
Möt Miss Lavinia Fenton, också känd som Vinnie, och en av den moderna tidens första kändisar. Platsen är London närmare bestämt teatern på Lincoln´s Inn Fields och den pjäs som visas är John Gays The Beggar´s Opera (Tiggarens opera). Den har premiär den 29 januari 1728 och därefter är ingenting sig riktigt likt.
I alla fall inte för den 18-åriga Lavinia Fenton, som med rollen som den lika fräcka som vackra Polly Peachum får en vid denna tid sällan sedd stjärnstatus. Inte heller för den av samtida porträtt att döma barnsligt oskyldige John Gay, som med sin balladopera gjorde skandal i samtiden och som skapade embryot för en ny genre (musikalen) för framtiden.
 |
| |
Kändisskapande
Den som är intresserad av biografier har med Lisa Hiltons biografi över Lavinia Fenton (Mistress Peachum´s Pleasure, 2005) en inte minst språkligt helt underbar bok att se fram emot. Operahabituéer (och alla andra) har Läckö slotts uppsättning under juli av Tiggarens opera i regi av Catarina Gnosspelius att söka sig till. Den av kändisliv intresserade, slutligen, tar sig lämpligen till London för att på Tate Britain bese utställningen Joshua Reynolds: The Creation of Celebrity, som pågår där till mitten av september.
Beträffande utställningen på Tate Britain kan det diskuteras om det var först med Joshua Reynolds (172392) som kändisen, the celebrity, sådan vi även i vår egen tid känner honom och henne, skapades. I en recension i juninumret av tidskriften History Today av Tate Britains utställning anges tre skeenden i London vid övergången mellan 1600- och 1700-tal som viktiga för skapande av en modern kändiskultur: en begränsad monarki, frihet för vem som helst att sätta upp tryckpressar 1770 utkom enbart i London 60 tidningar och ett allmänt intresse när det gällde nya vägar att tänka både om andra människor och om sig själv. Lägg till det att det inte fanns någon lag som skyddade individen från det som skrevs om honom eller henne (kronan och regeringen givetvis undantagna).
Joshua Reynolds var specialiserad på porträtt samtidigt som han hade tillgång till sin tids berömdheter, men det gällde även för hans samtida William Hogarth (16971764). Det var nämligen Hogarth som med sina målningar, bl.a. flera scener ur The Beggar´s Opera, gjorde Lavinia Fenton odödlig. Men det som fick honom att måla henne var den enorma popularitet hon fick i rollen som Polly och som The Beggar´s Opera fick mycket tack vare just henne. Det är därför kanske inte för mycket sagt om man skulle göra Lavinia Fenton till den kanske första kändisen i modern historia. (Vän av ordning skulle här kunna invända att det engelska ordet för kändis, celebrity, enligt Oxford English Dictionary kom till användning först 1849 i Sverige är det ordets första användning 13 år yngre. Men, för att ordleka, fame preceeds name, berömdheten föregår namnet.)
Skapelseakter
Lavinia Fenton (171160) var dotter till innehavaren av en coffee
shop på Charing Cross Road i centrala London. I den affären
hade Lavinia säkert kunnat bli kvar, men hennes håg låg till
sången och hon lyckades övertala sin pappa att betala för sånglektioner.
Via dem gjorde hon 1726 professionell scendebut i rollen som Serina i Otways
The Orphan. Efter ytterligare några mindre roller fick Lavinia
en lite större roll i The Beaux Stratagem. Liksom Tiggarens
opera har den som sitt främsta tema den ökande kommersialiseringen
av det samtida samhället tillsammans med en allmän upplösning
av moralen. Steget från den förra till den senare pjäsen var
således kort, och eftersom Lavinias sångförmåga var långt
ifrån den tidens i London verksamma italienska operadivors med
Signora Cuzzoni och Signora Faustina som de största namnen passade
hon extra bra att sjunga de mycket engelska och från allehanda rännstenar
och bakgator hämtade balladerna i Tiggarens opera. Totalt innehåller
den 69 melodier (airs) och av dem var inte mindre än 41 tidstypiska ballader.
Det gör att man kan ställa sig frågande till om den tyskfödde
Johann Pepusch, musikalisk ledare vid Lincoln´s Inn, som ibland görs,
ska ges äran för att ha komponerat musiken till The Beggar´s
Opera.
John Gay (1685-1732) hade gått och funderat på och tillsammans med
vännen Jonathan Swift diskuterat det som skulle bli The Beggar´s
Opera ända sedan 1716. I början av 1720-talet skrev han några
stycken i balladform som han senare utvecklade till The Beggar´s Opera.
Bland dem fanns en pantomim betitlad Harlequin Sheppard (1725), och
steget från den till den två år senare färdigskrivna
Tiggarens opera var kort. Året innan hade Swift kommit med sin
Gullivers resor, och vad Gay, i en burlesk över den vid den här
tiden i England mycket populära italienska operans konventioner med Händel
som främsta måltavla, gjorde var att skruva Swifts satir över
den tidens brittiska polisstat och dess bourgeoisie ännu ett varv. Succén
lät inte vänta på sig. I en recension i Daily Journal 1 februari
står bl.a. att läsa: Ingen teaterföreställning på
många år har mötts med sådana applåder som denna.
Skämtsamma liv
Vad som hände med Lavinia Fentons karriär efter Tiggarens opera? Knappt hade hon gjort sitt sista framträdande som Polly Peachum på Lincoln´s Inn Fields så sade Lavinia ja till hertigen av Boltons frieri och med honom försvann hon till hans Bolton Hall i Yorkshire. Tillsammans med sin hertig fick hon tre söner Charles, Percy och Horatio Armand och när grevens första fru (äntligen) gick ur tiden 1751 gifte hon till sig titeln som hertiginna av Bolton. Lady Lavinia Duchess of Bolton hade flera boställen, men efter det att hon blivit änka 1754 efter sin 23 år äldre man föredrog hon att bo i sitt hus i Westcombe, Greenwich, och hon ligger begraven i St Alfege´s Church. Hon dog den 24 januari 1760, 49 år gammal.
Om Lavinias liv efter rollen som Polly Peachum handlar mycket i Lisa Hiltons biografi, men det ligger vid sidan av ämnet för den här artikeln. Därför kan det vara på sin plats att citera prologen till Lisa Hiltons biografi. Det görs i original för att samtidigt ge ett prov på hennes eminenta språk: To find Lavinias story is to discover a world, still present yet impossibly distant, a world which appears to surrender its secrecies with Georgian politeness and clarity, and yet which constantly shifts out of view, so sparkling, at times, in its brightness, that we believe, mistakenly, that we see also into its shadows.
John Gays fortsatta öden då? Succén med The Beggar´s Opera gjorde honom framför allt rik. Förutom de 62 föreställningar pjäsen spelades under sitt premiärvarv sålde den som bok i 45 tryckningar och 13 upplagor. Gay följde upp succén med att skriva en uppföljare. Den hette Polly, sålde också den bra men fick aldrig sättas upp eftersom den censurerades av den mycket enväldige premiärministern Robert Walpoles män.
John Gay dog den 4 december 1732 och ligger begravd i Westminster Abbey. På Gays monument, nu placerat i triforium i Westminster Abbey, står som epitafium de ord han bad sin gode vän poeten Alexander Pope att skriva dit: Life is a jest/And all things show it./I thought so once/But now I know it. (Livet är ett skämt/Allt tyder på det./Så tyckte jag en gång i tiden/Nu vet jag det.)
Tidsanpassningar
Teatern var under engelskt 1700-tal ett forum för att uttrycka såväl politiska som dramatiska lojaliteter. Politiskt har The Beggar´s Opera setts som en i satirens form framförd kritik både mot premiärminister Robert Walpoles hårdföra styre och mot de merkantilistiska tendenser som blev tydliga under den här tiden. De senare underblåste konsumtionen för profitens skull för att sedan skenheligt beklaga sig över vilka effekter det fick för landets moral.
The Beggar´s Opera är i dubbel mening allusorisk genom att antyda att tjuvarnas värld utgör en parallell till operan lika mycket som till hovet självt. Man har även velat läsa in ett förtingligande av språket hos karaktärerna i The Beggar´s Opera. Men, och här får Lisa Hilton ta ner senare tolkningar av Tiggarens opera på sin tids markplan, pjäsens popularitet berodde på glädje snarare än analys, och Lavinias berömdhet var mer en konsekvens av hennes personliga charm än hennes status som representant för ett aktuellt politiskt skämt.
Tiggarens opera togs med stor framgång upp på nytt 1920 i London. Det var via den uppsättningen som Bertolt Brecht genom sin trogna Elisabeth Hauptmanns översättning första gången kom i kontakt med verket. Snabbt som tanken gjorde han ganska precis 200 år senare med Tolvskillingsoperan (1928) en tidsanpassad remake (rip off enligt vissa) av den, och med Kurt Weills musik hör den till 1900-talets stora pjäser på samma sätt som Gays original var 1700-talets största brittiska pjäs.
Under juli månad finns Tiggarens opera att bese på Läckö slott. Det hade sin glansperiod under barocken, och det är till den tiden regissören Catarina Gnosspelius transponerat Gays 1700-talsskröna med Londons undre värld som spelplats. Undrar hur det kan bli?
(Artikeln publicerad 2005-06-30)
Länk till NE.se: Tiggarens opera på Läckö slott
Extern länk: Joshua Reynolds på Tate Britain
Läcköopera: Pretty Miss Polly
http://www.ne.se/rep/läcköopera-pretty-miss-polly
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
