Staffan Bergsten, docent i litteraturhistoria
Rimmet är ett kulturelement som vandrat över världen på samma sätt som många andra. Den kultur som hållit på längst med att rimma är förmodligen den arabiska. I Europa var det tidigast en del fornkristna latinska hymndiktare som på 300-talet införde ett slutrim i sina verser.
Själva ordet rim är av osäkert ursprung. Man antar att det kommer från samma rot som ordet rytm. Säkert är att det har en rytmisk funktion: att hålla samman grupper av ord i ett fast mönster.
Forngermanskt ursprung
Rim och reson rimmar, liksom rimma och glimma, reson och fason. Hur går det ihop? Jo, i det första paret börjar orden på samma bokstav och kallas därför bokstavsrim eller, med en finare term, allitteration. Ändrim kallas det när två (eller flera) ord slutar på samma sätt: -imma respektive -son i de senare ordparen.
Varifrån bokstavsrimmet härstammar vet vi. Det förekommer överallt i forngermansk diktning. ”Garm skäller gräsligt/ framför Gnipahålan;/ fjättern skall brista/ och fri blir ulven.” Så står det i den dikt som inleder den gamla isländska Eddan. Bokstäverna i fetstil anger rimmen. Ska man vara exakt finns det två slags allitteration, dels med samma konsonant i de betonade ordens början som i exemplet med Garm, dels med olika vokal: ”En ask vet jag stånda/ den Yggdrasil heter,/ ett väldigt träd överöst/ av vita sanden.”
Ändrimmet, som är det utan jämförelse vanligaste i alla moderna europeiska språk, har ett dunklare ursprung. I klassisk grekisk och romersk poesi saknas det och dyker upp först i medeltidens latinska kyrkohymner, men kanske lånades det in dit från folklig keltisk diktning, ovisst när och var.
Gammalt svenskt versmått
Andra sätt än ändrim och bokstavsrim att skapa poetisk rytm består i den regelbundna växlingen mellan betonade och obetonade stavelser – en metod som ofta kombineras med rim. Det kan man se exempelvis i Viktor Rydbergs Tomten (1882):
Midvinternattens köld är hård,stjärnorna gnistra och glimma.Alla sova i enslig gårddjupt under midnattstimma.
Fet bokstav utmärker betonad stavelse, kursiv ändrim. Fyra rader sammanhållna på detta sätt med fyra betonade stavelser i raderna 1 och 3 och tre i raderna 2 och 4 samt ändrim utgör en förfinad variant av det allra äldsta svenska versmåttet. Folkvise- eller balladstrof kallas det och kom söderifrån till vårt land på 1200-talet.
Till en början var det lite si och så med både stavelseantal och rim. I balladen om Ebbe Skammelsson t.ex. rimmar säng med länge och hästar med gäster. När ljudlikheten bara är ungefärlig och inte omfattar hela den betonade delen av orden kallas rimmen för assonans. Det räcker då med att ett par språkljud i orden sammanfaller. Den sortens rim förekommer också i senare, tekniskt fulländad vers som en extra prydnad inne i raderna: ”gnistra och glimma” i andra raden i Tomten.
Kongenialt
Från medeltiden och ett gott stycke in på 1900-talet var så gott som all svensk vers rimmad, och poeterna blev efter hand allt skickligare i att hantera konsten. Höjdpunkten nåddes omkring förra sekelskiftet med mästare som Fröding och Karlfeldt. Ett överdådigt exempel är denna översättning av en dikt av lord Byron där Fröding överglänser originalet.
Fick kärlek följasitt lopp och sköljasom stormfri böljamot livets strand,den högsta lycka ett liv kan smycka ej skulle tryckasom ok och band;men den fick varabevingad bara– så låt den farasin flykt i frid,och tänk därvid blott:en liten tid blottdet var, men tiden var vårens tid.
Barnsligt svårt
Det är inte bara erotik och andra ämnen för vuxna som rimmad vers kan handla om. Barnkammarramsor har nog alltid funnits och nådde även de en höjdpunkt för hundra år sedan. Elsa Beskow skrev hela böcker för barn på rimmad vers, som Tomtebobarnen (1910):
Nu börjar snön att falla, och skogen blir så vitatt knappt man ser av mossan en enda liten bit.Ack, himlen är så mulen och kylan är så storoch barnen samlas frusna i stugan omkring mor.
Det låter barnsligt enkelt men i själva verket följer författaren ett gammalt fint versmått som heter nibelungenstrof, där inte bara rimmen utan också antalet versfötter per rad och pausernas placering är noga föreskrivna.
Modernister och pekoralister
Efter första världskriget då modernismen gjorde sitt intåg i svensk litteratur trängdes den rimmade poesin efter hand undan av den fria versen. Den siste store mästaren av den gamla skolan var Hjalmar Gullberg, men han tillät sig ofta både ironiska och vanvördiga rim, som rang/lavemang och Pilatus, tjo/status quo. Det verkar som om man inte längre kan skriva rimmad vers på fullt allvar utan att bli pekoralist, som den skaldande hovkonditorn och ryktbare pekoralisten Erik Ofvandahl (1848–1949).
I skämtsamma eller avsiktligt uppstyltade sammanhang rimmas det fortfarande friskt: födelsedagshyllningar och tidningarnas dagsverser hör dit liksom julklapps- och grötrim.
Men en och annan modernist, såsom Lars Forssell, har åtminstone tillfälligt återvänt till den allvarligt rimmade poesin. Och vem kan undgå att än i dag fyllas av beundran inför rimkonstens stora mästare, till vilka räknas – förutom de redan nämnda – Bellman, Tegnér, Stagnelius och Runeberg.
Rimpunkten
Att förena formfulländade rim med ett klart och naturligt språk är en svår konst, som alla amatörpoeter och festtalare vet av egen erfarenhet. Den tycks vara medfödd hos somliga. Enligt vissa neurologer har rimfunktionen sin särskilda plats i hjärnan och kan vara mer eller mindre välutvecklad hos olika individer. Det berättas om en kirurg som under en operation i diagnostiskt syfte stimulerade olika punkter i patientens hjärna med en elektrod och bad denne, som var vid fullt medvetande, att tala om hur det kändes. På ett bestämt ställe gick det trögt: patienten kunde helt enkelt inte formulera de enklaste fraser utan att rimma, hur krystat det än lät. Benådade poeter har kanske intuitiv tillgång till denna punkt.
För de som är sämre utrustade av naturen att rimma går det att öva upp förmågan. Hjälpmedel finns exempelvis i form av handböcker. Om rimmens plats i versläran kan man läsa i Kristian Wåhlins Allmän och svensk metrik (1995). Och när man sitter där vid skrivbordet och ska knåpa ihop några verser kan man ha god nytta av Einar Odhners stora Svenskt rimlexikon (3:e uppl. 1995). Om dessa böcker gäller vad Alf Henrikson säger i en av sina många smådikter, vilken för övrigt ingår i hans bok med samma titel som denna artikel, Rim & reson (1995):
Att ta reda på faktagår saktamen se saker i stortgår fort.
"Allmänna genvägen" heter dikten, och den vägen bör undvikas av varje sann poet.
Om du vill ha hjälp med att rimmai denna sena timma,så ska du seatt den finns i en rimhjälp på NE.se
(Artikeln publicerad 2002-12-18)
Lättrimmat: Rim & reson
http://www.ne.se/rep/lättrimmat-rim-reson
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
