Charlina Erliksson, NE-medarbetare
Sapfisk, tribad, invert, homosexuell, lesbisk, flata – det har funnits många benämningar på homosexuella kvinnor. Men vad innebär egentligen ordet lesbisk, och hur har dess betydelse förändrats genom tiderna?
Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet och en av grundarna till partiet Feministiskt initiativ, berättar i sin bok L-ordet: Vart tog alla lesbiska vägen? (2006) om l-ordets historia. Enligt den traditionella förklaringen härstammar ordet lesbisk från den grekiska ön Lesbos där poeten Sapfo levde och verkade under 600-talet f.Kr. Utifrån bevarade dikter har forskare i alla tider spekulerat kring Sapfos sexuella läggning, därav ordet ”sapfisk”. Hennes påstådda homosexualitet stannar dock vid just spekulationer.
 |
|
Tiina Rosenberg |
|
MARK EARTHY/SCANPIX |
Vad betyder lesbisk?
I sitt arbete med L-ordet har Rosenberg intervjuat flera personer vilkas gemensamma nämnare är att de alla är aktivister inom den feministiska rörelsen. En av dem är Pia Laskar, forskare i idéhistoria och genusvetenskap vid Stockholms universitet. Enligt Laskar uttryckte ordet lesbisk från början endast en geografisk tillhörighet. Man talade om ”lesbisk linjal”, en uppfinning från Lesbos, och ”lesbiskt vin”, även detta från nämnda ö. Först 1870 använder en engelsman ordet för att beteckna samkönad kvinnlig sexualitet.
Vad betyder då lesbisk i dag? Teresa de Lauretis, språkvetare, författare, feminist och något av en auktoritet på området, menar i sin The Practice of Love: Lesbian Sexuality and Perverse Desire (1994) att termen förutsätter två kvinnor, inte bara en, och att den omfattar både begär och social praktik. I själva verket är begäret mer centralt än akten i sig.
Enligt Rosenberg saknar ordet lesbisk den politiska innebörd det hade för trettio–fyrtio år sedan. Under ”revolutionsåren” 1974–77 kämpade grupper som Lesbiska ligan och Lesbisk front i Sverige för de homosexuella kvinnornas rättigheter. Inspirationen kom till stor del från den amerikanska gruppen Radicalesbians manifest The Woman-Identified Woman (’Den kvinnoidentifierade kvinnan’, 1970). Denna text kritiserade heterosexualiteten som norm och menade att det av kvinnoförakt genomsyrade samhället fick kvinnor att hata sig själva. Frigörelsen från detta låg i att omformulera sin identitet: att bli ”kvinnoidentifierad” i stället för ”mansidentifierad”.
Lesbisk eller flata?
I dag uppfattas ordet lesbisk enligt Rosenberg av många som kliniskt, mossigt och trångt. Enligt grafikern och feministaktivisten Kerstin Nolin fyllde ordet förut en nödvändig funktion som distinktion mellan kvinnliga och manliga homosexuella då de lesbiska ville ha sin egen del i homorörelsen. Nu upplever hon det som ett fult ord, en blandning av ”läskigt” och ”läbbigt”: ”Kan man inte få kalla sig något vackert?” undrar hon och påpekar även skillnaden mellan ”lesbisk” och det allt vanligare ”flata”. ”Lesbisk” är bara ett adjektiv, ett beskrivande ord, medan ”flata” är ett subjekt och därmed ett drivande ord.
Mian Lodalen, journalist, krönikör och författare, ser också att lesbisk konkurreras ut av flata, ett ord som fortfarande får många människor att haja till. ”Flata var ett skällsord. Jag tänkte att om bögarna kunde erövra ordet bög så kunde ju vi erövra ordet flata”, säger Lodalen.
Kritiken av l-ordet fortsätter. Pia Lundahl, etnolog, menar att lesbisk inte är något enhetligt begrepp. I dag kan man kalla sig lesbisk utan att ha sex med kvinnor, eller ha sex med kvinnor utan att kalla sig lesbisk. Alex Grönqvist, läkarstuderande, har en liknande uppfattning: ”Flata är ett bredare ord, lite öppnare definierat som också kan inkludera bitjejer.”
Diskrimineringsfritt samhälle?
Över huvud taget verkar ord och definitioner vara viktiga. Rosenberg kritiserar i sin bok HBT-begreppet, som hon menar är en ”identitetspolitisk samordning mellan homosexuella, bisexuella och transpersoner” som saknar genusindelning och osynliggör skillnader dessa grupper emellan. Hon hänvisar till den anglosaxiska motsvarigheten lgbt (lesbian/gay/bisexual/transgender) där de lesbiska får synas mer.
När jag som NE.se:s utsände träffar Rosenberg på Bok & Bibliotek i Göteborg frågar jag henne om hennes motstånd till HBT-benämningen och varför det inte är bättre med ett öppet begrepp som kan inkludera fler, som i fallet med flata i stället för lesbisk. Hon svarar att genusdistinktionen är viktig för politiken. Så länge diskriminering existerar kan man inte prata om människor som enhet. Man kommer inte åt diskrimineringen utan att göra grupper. Hennes utopi är ett samhälle utan diskriminering. En dröm som säkerligen delas av många.
Kvinna = feminist?
”Alla kvinnor är inte feminister och alla feminister är inte kvinnor”, säger Rosenberg under seminariet Normernas oändliga föränderlighet på Bok & Bibliotek. Hon tror dock att de flesta kvinnor har idéer om jämställdhet och frigörelse oavsett om de vill kännas vid ordet feminist eller inte.
Det är allmänt känt att med etiketten feminist tillkommer mycket mer än bara den feministiska ideologins ursprungliga innebörd. Det finns flera feministiska teorier och liksom fallet är med de flesta andra ideologier så är det de mest radikala och fundamentalistiska grupperna som syns mest i medierna. Feminismens grundbudskap har uttryckts på olika sätt, men en av dess tidiga förespråkare i slutet av 1700-talet, Mary Wollstonecraft, menade att det inte handlade om att kvinnorna skulle ta makten över männen, utan över sina egna liv. Denna kamp för jämställdhet fortgår än i dag.
Feminism har ofta jämförts med queerteori. Queer (’konstig’, ’annorlunda’) är ett anglosaxiskt ord som länge använts som ett skällsord för homosexuella men som ”återerövrats” på samma sätt som flata. Queerteori är ett samlingsbegrepp för olika perspektiv som analyserar sexualitet och bland annat förespråkar att människor själva ska organisera sina sexuella liv och identiteter utanför den rådande heteronormativiteten.
Meningarna om ordet queer går isär. Pia Lundahl, etnolog, menar att aktivister bara bytt namn på den traditionella homopolitiken och att det har blivit ”lite hippt att kalla kön-/genusforskning i allmänhet för queer”. Andra är mer positiva. Ulrika Dahl, kulturantropolog och genusvetare vid Södertörns högskola, tycker att det viktigaste som queer åstadkommit i Sverige är etablerandet av begreppet heteronormativitet. Mian Lodalen talar om skillnaderna mellan orden lesbisk och queer: ”Queer känns mycket mer befriande, något som man kan hoppa in i och vara hur man vill i. Lesbisk är statiskt och queer är något rörligare, helt klart roligare.”
En nyutkommen studie i ämnet att rekommendera är Malena Gustavsons vid Linköpings universitet framlagda Blandade känslor: Bisexuella kvinnors praktik & politik. Den är inte minst intressant för den som vill ha klara och tydliga definitioner i ämnet.
Samarbete över gränserna
År 1950 bildades RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande. Efter en tid ökade missnöjet med förbundet mer och mer bland de homosexuella kvinnorna som upplevde samma förtryck inom RFSL som i det övriga samhället och som ansåg att de i stället hade mer gemensamt med kvinnorörelsen. Erfarenheterna av samarbetet mellan heterosexuella och icke heterosexuella kvinnor är dock blandade. Många av Rosenbergs intervjupersoner har känt att allt ska ske på de heterosexuella kvinnornas villkor, andra har upplevt ett givande samarbete.
Stina Sundberg, styrelseledamot i Feministiskt initiativ, menar att den lesbiska rörelsen, som hon varit aktiv inom sedan 1976, alltid sett sig som en del av kvinnorörelsen. Om samarbetet säger hon dock: ”Finns det? Jodå, men på vems villkor kan vi alltid diskutera. Den lesbiska rörelsens möjligheter att samarbeta med de heterofila kvinnorna har ju bestått i att vi fått foga oss i olika saker, och när vi inte fogat oss så har kvinnorörelsen spruckit och då har det inte blivit något samarbete.” Ulrika Dahl instämmer: ”Flatorna är trötta på att föra heterofeministernas kamp.”
Även inom den feministiska rörelsen har splittring uppstått. Alex Grönqvist, som nyligen omdefinierat sig från flata till transkille, det vill säga en man som fötts i en kvinnokropp, känner sig besviken på de reaktioner han fått inom den feministiska rörelsen. Han har inte mött någon förståelse utan i stället setts som en svikare. ”Det är tråkigt att stora delar av den feministiska rörelsen jobbar mot varandra”, säger han. ”Vi skulle vinna mycket mer på att samarbeta och lära oss av varandra. Transrörelsen och feminismen borde befrukta varandra.”
Att värna sitt rum
Tiina Rosenbergs uppfattning om samarbete inom kvinnorörelsen är att det måste till, men att det har varit och fortfarande är besvärligt. Hon tycker det är viktigt att människor möts och ger varandra utrymme och att man fokuserar på likheter i stället för skillnader. Detta håller Kerstin Nolin med om: ”Det är viktigt att träffas, att kommunicera och att göra saker ihop. Det har varit en ledstjärna för många lesbiska.” Men hon varnar också: ”Det är bra med samarbete, men de andra får inte ta över. För oftast är flatorna i minoritet – var man än är – de heterosexuella kvinnorna eller bögarna är fler. Man måste värna sitt rum.”
Det är alltså villkoren för samarbetet som måste förändras, då samarbetet i sig ofta varit givande. Så har även Mian Lodalen upplevt det: ”Jag har alltid samarbetat därför att jag är feminist och lever med heterosexuella kvinnor i en heteronormativ värld. Det har inte känts som ett tvång eller något jag lidit mig genom.”
(Artikeln publicerad 2006-10-18)
L-ordet: Vad betyder egentligen lesbisk?
http://www.ne.se/rep/l-ordet-vad-betyder-egentligen-lesbisk
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
