Staffan Bergsten, docent i litteraturhistoria och NE-medarbetare
Att skapa historia, det är vad hjältar och stora statsmän gör, de som formar folkens öden, för att använda en storvulen fras. Men man kan med lika stor rätt hävda att historien skapas av dem som skriver om de stora männen – och kvinnorna.
Ty skeendet i sig, antingen det består av krig eller stora uppfinningar och konstverk, för att inte tala om vardagslivets alla små händelser runtom i världen, kan liknas vid en bred ström där allt forsar fram i en enda blind röra. Historia är historieskrivarnas försök att inordna kaos i någon sorts struktur.
 |
|
Selma Lagerlöf |
|
SCANPIX |
Selmas tid
Detsamma gäller vad man skulle kunna kalla underavdelningar i det stora skeendet, t.ex. litteraturens historia. Alla de epoker och strömningar som handböckerna namnger och beskriver är huvudsakligen efterhandskonstruktioner. Hur går det då till när dessa konstruktioner byggs upp? Denna intressanta fråga utgör ämnet för en doktorsavhandling som med titeln Selma Lagerlöfs underbara resa genom den svenska litteraturhistorien 1891–1996 försvarades i Uppsala i slutet av maj i år av Anna Nordlund.
Det är ett imponerande verk såväl till omfånget som till den bakomliggande arbetsinsatsen. Nordlund har gått igenom alla viktigare recensioner av Selma Lagerlöfs verk allteftersom de gavs ut med början 1891, då hon debuterade med Gösta Berlings saga, till och med Mårbackasviten vars sista del kom 1932. Av någon anledning utesluts Löwensköldska ringen och dess två fortsättningsdelar som kom 1925–28.
Till detta nog så stora källmaterial kommer referat av alla svenskspråkiga avhandlingar och andra böcker av betydelse om författarinnan och hennes produktion samt slutligen en granskning av hur hon behandlats i alla större litteraturhistoriska översiktsverk från Schück–Warburgs Illustrerad svensk litteraturhistoria i början av 1900-talet till Lönnroth–Delblancs Den svenska litteraturen mot slutet av samma sekel.
Avhandlingen är alltså något av en katalog eller en kommenterad bibliografi och ställer därmed läsarens tålamod på svåra prov. Utförligheten och detaljrikedomen kan bli tröttande, men ur massan av citat, referat och personkarakteristiker framträder efter hand en struktur med framåtriktad energi. Man får följa utvecklingstendenserna inom svensk litteraturvetenskap och litteraturkritik under de drygt hundra år undersökningen omspänner, från nittitalisternas betoning av inspiration och fantasi till det nya seklets krav på realism och moraliskt engagemang. Samtidigt presenteras skedets litterära etablissemang och läsaren får bekanta sig med dess mest inflytelserika aktörer.
Lärdomsprov
Till stora delar består avhandlingen således av referat, vilket låter ganska enkelt och mekaniskt. I själva verket krävs det både kringsyn och uppövad urskillningsförmåga för att på ett par sidor, ibland bara några rader, sammanfatta ett sjok recensioner, ett handboksavsnitt eller ett helt vetenskapligt verk – eller att med några få ord karakterisera en kritikers eller forskares profil och plats i offentligheten. Nordlund lyckas överlag mycket väl med uppgiften tack vare en klar och egaliserad stil som undviker både falska vetenskapliga pretentioner och essäistiskt självsvåld.
Hur mycket av det Nordlund lägger fram är då nytt? Mycket lite, om man ser till de stora dragen. Där bekräftar hon snarast det vi redan vet, men underbygger den gängse litteraturvetenskapliga historieskrivningen med en osedvanligt solid bas av fakta. En doktorsavhandling ska bland annat vara ett lärdomsprov, och i det avseendet uppfyller hon högt ställda krav.
Selmas källflöden
En intressant fråga som genomgående aktualiseras i avhandlingen är den lagerlöfska berättarkonstens källflöden. Bör de sökas i hennes ursprungsmiljö och privata livsöde, så som den för hundra år sedan dominerande vetenskapliga skolan menade? Är det med andra ord den låghalta, ogifta värmländska herrgårdsdottern som förklarar allt eller är hennes skapande ett utslag av den gudabenådade diktarens fria fantasiflykt? Eller är det rentav så att Selma Lagerlöf var en högst medveten berättare som behärskade, men ofta dolde, sin arsenal av narratologiska verktyg? Frågan är långt ifrån avgjord.
En avhandling författad anno 2005 av en kvinna om en kvinna kan inte anständigtvis försumma de feministiska aspekterna på ämnet. Men säga vad man vill, Selma Lagerlöf kan inte kallas osynliggjord vare sig i sin samtid eller senare. Bara det att 18 år efter debuten tilldelas nobelpriset är sensationellt nog. Men Nordlund nöjer sig inte med det utan hävdar att Lagerlöfs berömmelse vilar på litteraturvetenskapligt könsdiskriminerande grunder genom att lovorden ofta gällt de förment kvinnliga dragen i hennes konst, varigenom hon placerats vid sidan av den litteraturhistoriska huvudfåran. Hon är inte representativ utan ett ”unikum”, menar de manliga forskarna.
Selmas ställning i kanon
Talet om representativitet väcker frågan om Lagerlöfs ställning i det som kallas den litterära kanonen, dvs. listan över diktverk som allmänt anses vara av bestående värde, som ges ut i ständigt nya upplagor och som tas in i uppslagsverk och handböcker. Det är en aspekt av det inledningsvis nämnda strukturskapande som historieskrivarna ägnar sig åt men inte riktigt samma sak. En plats i kanon uppnås ibland på mer sammansatta, ofta irrationella grunder.
Selma Lagerlöfs plats i såväl den nationellt svenska som den internationella kanonen är sedan länge säkrad. Därmed allt väl, kunde man kanske tycka, men Anna Nordlund låter sig alltså inte nöja. Hon finner de irrationella grunderna inte bara otillräckliga utan ser dem som uttryck för en ingrodd patriarkal ordning som hon och hennes genusmedvetna meningsfränder vill ändra på. Men i sin gedigna avhandling framträder hon mer som revisionist än som revolutionär.
(Artikeln publicerad 2005-08-16)
Lagerlöf: Selma den stora
http://www.ne.se/rep/lagerlöf-selma-den-stora
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
