Helena Åsbrink, NE-medarbetare
Vi befinner oss i efterkrigstidens Sverige, funktionalismens glansdagar. Dåtidens vision, kallad funkis, talade för enkelhet och rena linjer inom såväl arkitektur som formgivning av möbler och bruksföremål. Ut med dekorationer och krusiduller, in med funktionell formgivning. Den nya tidsandan manifesterades på utställningen H55 i Helsingborg efter att redan 1930 ha introducerats på Stockholmsutställningen. Det nya idealet bröt djärvt med det gamla och banade väg för framtidstro och folkhemstankar.
Året är 1956 när möbelformgivaren Yngve Ekström lanserar sin Lamino. Det är en fåtölj med stomme av skiktlimmat björkträ, klädd med gotländskt fårskinn. Inför millennieskiftet, nära 50 år efter Laminos lansering, röstas plötsligt Ekströms livsverk fram till århundradets svenska möbel av tidningen Sköna Hems läsare. Vilstolen har blivit en folkkär klassiker. Men vad vet vi egentligen om stolens upphovsman? Och hur kom egentligen Laminon till?
 |
|
Yngve Ekström och Laminon. |
|
Jonas sällber och bruno ekström/arena förlag |
Försvunna upphovspersoner
Liksom flertalet formgivare, arkitekter och designers har Yngve Ekströms egen person förblivit relativt anonym. Kanske kopplar vi samman hans namn med ovan nämnda Lamino. Möjligen kommer vi att tänka på den populära pinnstolen Pinnockio, tevagnen Thea eller trädgårdsstolen Desirée, tidstypiskt tillverkad av plastad metalltråd. Ekström finns också representerad på museer som Nationalmuseum i Stockholm och Stedelijk i Amsterdam.
Ekströms dotter Brita-Lena Ekström har i boken På spaning efter Lamino: Om möbelformgivaren Yngve Ekström (2007) omsorgsfullt tecknat ett porträtt av sin far. Som dotter har hon förstås en unik möjlighet att göra det. Det var också utgångspunkten när Brita-Lena Ekström, till vardags ekonomijournalist, greppade pennan. Men något hände under den tid då boken tog form. Fram växte bilden av en man som visserligen var författarinnans far, men som också var en del av den småländska möbelindustrin. Ekström utgjorde också en viktig del av det fenomen som skulle komma att kallas Swedish Modern, eller Scandinavian Modern. ”Min pappa försvann när jag hittade hans plats i sin tid”, har författarinnan själv beskrivit processen.
På samma sätt försvinner även författarinnan under läsningen av boken. Fokus ligger inte på far-dotter-relationen, inte heller på familjens privata angelägenheter. Den som väntar sig närgångna familjebeskrivningar går alltså bet. Vi får reda på att familjens eget möblemang mestadels bestod av testmöbler och förvånansvärt nog inte en enda Lamino. Fadern beskrivs visserligen som en temperamentsfull sökare, otålig och känslig, men karaktärsdragen kopplas konsekvent till hans arbete. Samtidigt växer bilden av en noggrann, envis och kompromisslös man fram.
Modernt made in Scandinavia
Yngve Ekström föddes 1913 och växte upp i småländska Vaggeryd, i dag en kommun med knappt 13 000 invånare. Även om Ekström skulle komma att göra sig ett namn i bygden var möbeltillverkning i området inget nytt. Vaggeryds första fabriker byggdes redan i början av 1900-talet, och en bit in på 1920-talet skapades så kallade arbetarägda fabriker. Pionjär i det hänseendet blev företaget Vega, bildat av ett tiotal möbelarbetare som fördelade uppgifter och ansvarsområden efter karaktär och kompetens. 1930-talets lågkonjunktur till trots gick Vega snart med vinst, och inom loppet av några få år hade flera efterföljare bildats.
Efterkrigstidens blomstrande möbelindustri var inte unik för Småland. Nej, under 1940- och 1950-talet skapades här många av Sveriges moderna möbelklassiker. 1952 kom Nils Strinning med stringhyllan, vars gavlar av plastad metalltråd och flyttbara hyllplan blev en stor framgång. Sigvard Bernadotte designade populära bruksföremål, och inte minst det gråvita mönstret Virrvarr till den klassiska Perstorpsplattan av laminat. De småländska familjeföretagen var dock inte sämre. I Värnamo skulle Bruno Mathsson utarbeta sin vilstol Pernilla, och mycket annat, endast ett par mil från Yngve Ekströms Vaggeryd. I Älmhult lade Ingvar Kamprad 1943 grunden till det som skulle bli en internationell gigant: IKEA.
Som namnet avslöjar utgjorde även våra skandinaviska grannländer en del av Scandinavian Modern. I Danmark designade Arne Jacobsen möbler som stolarna Myran och Sjuan. Poul Kjærholm såg till att möbler som stolen PK 22 såg dagens ljus. Här fanns förstås flera andra stora namn, såsom Piet Hein, vars samarbete med Bruno Mathsson resulterade i matbordet Superellips. Alla tillverkade de lika tidsenliga möbler. I Finland steg bland annat arkitektparet Alvar och Aino Aalto fram, liksom Eero Saarinen, skapare av bordet och stolarna Tulip. Norge höll en något lägre profil, liksom Island, vars isolerade läge gjorde en storskalig produktion och distribution problematisk.
Swedese tar form
I denna tid växte Yngve Ekström och hans bror Jerker upp. I början av 1945 valde även de att följa i fabriken Vegas fotspår och de lämnade in en ansökan om att ”idka tillverkning av vil- och kompletteringsmöbler”. Firman fick namnet ESE-möbler. Hantverkskunskaper rådde det ingen brist på. Yngve och Jerker hade närmare tjugo års erfarenhet som bland annat snickare, polerare och bildhuggare. De var långt ifrån lika bevandrade inom marknadsföring, allehanda strategier och distribution. ”Vi sätter igång och ser hur det går”, har Yngve Ekström själv kommenterat beslutet att starta eget.
Riktigt så lättvindigt var det förstås inte. I början fungerade ESE-möbler, sedan 1960 Swedese, som något av en experimentverkstad där bröderna laborerade med idéer. Försörjningen kom från parallellarbete. Yngve fortsatte som bildhuggare, och tillverkade även skålar. Affärerna gick knackigt i början. Bröderna fick dessutom se sina två första stolar, Anders och Per, kopieras av en konkurrent.
I ett försök att vända den nedåtgående trenden åkte Yngve Ekström till Stockholm 1953. Med sig hade han den nydesignade, monterbara stolen Thema. En inredningsarkitekt på det inflytelserika NK-Bo, Lena Larsson, trodde på den lilla stolen. Mötet ledde till en separatutställning på samma ställe under hösten. Under sommarens möbelmässa samma år fick Yngve Ekströms möbler stor uppmärksamhet, och ungefär samtidigt prisades Ekström även för sin kunskap i träslöjd. Flera värdefulla kontakter knöts under denna tid, och Swedese närmade sig sitt genombrott.
Entré Lamino
Även om Thema var något av ett startskott för Ekströms långa karriär så var det Lamino-stolen som skulle bli hans signum. Vilstolens ursprung finns i de stolar som tidigare plagierats: Anders och Per. De var enkla fåtöljer tillverkade av svarvat björkträ av pinnstolsmodell. Sitsen var en enkel sadelgjordsflätning. Experiment med formpressning av trä möjliggjorde snart en annan typ av stomme och genom detta framsteg utvecklades stolen Anders till Laminos föregångare Kurva. Den var klädd i spänt läder och fårskinn och blev en omedelbar försäljningssuccé. Kurva fick även en systerstol i form av Båge, som var något lägre i ryggen.
Ekström skulle fortsätta att laborera med stolen Kurva, bland annat genom att ändra ryggens och sitsens bredd. Den böjda stolsrygg som skulle komma att karakterisera Lamino var redan utvecklad. En del som däremot skulle försvinna var Kurvas typiska armbricka, en separat del monterad på varje armstöd. Laminos armstöd är i stället gjorda i ett enda stycke. Laminon stod färdig till möbelmässan i Göteborg 1956, då klädd i uppseendeväckande sadelskinn. Att den var monterbar gjorde priset överkomligt och efterfrågan tog fart.
Efter mässdebuten 1953 hade Ekström haft flera designuppdrag åt andra möbeltillverkare, men han trivdes bäst i mindre skala. 1958 startade därför Swedese ett omfattande samarbete med fyra andra fabriker: Källemo i Vaggeryd, Stolab i Smålandsstenar, Broby i Sunne och Bjästa i Örnsköldsvik. Tillsammans gick de under namnet YE-gruppen. Senare skulle de kallas ”de fem fabrikerna”. Genom effektiv samordning kunde gruppen erbjuda i princip ett helt möblemang.
Sedan lanseringen har Lamino sålt i över 250 000 exemplar och den tillverkas än i dag. Den klassiska kombinationen av en stomme av ek eller bok klädd med ett grått fårskinn dominerar försäljningen.
Arvet efter Swedese
Kanske är Ekströms kompromisslöshet och helhetstänkande ett av skälen till att Swedese aldrig tvingades lägga ner som många andra möbeltillverkare. Helhetstänkandet återspeglas i företagets hela historia. Yngve Ekström ville själv ha kontroll över både produktion och distribution och han var noga med att bibehålla kontakten med såväl fabrikörer som kunder. Reklamannonser, kataloger och broschyrer illustrerades av honom själv. Yngve stod ofta för både foto och illustrationer. Annonserna kompletterades med underfundiga eller tänkvärda texter, ett grepp som fick Swedese (och de övriga fyra fabrikerna) att sticka ut ur mängden. Genom åren kom Yngve Ekström att formge inte mindre än 150 möbler.
Efter några års funderande hit och dit bestämde bröderna Ekström sig slutligen för att sälja Swedese. Varken Brita-Lena eller hennes bror var intresserade av att ta över företaget, och Jerker hade inga egna barn. Kring årsskiftet 1974–75 såldes företaget till investmentbolaget Asken. Vid försäljningen låg Swedese på topp med runt 60 anställda och en omsättning på 30 miljoner kronor. 1988 avled Yngve Ekström. Brodern Jerker gick bort 2006.
Möjligen lämnar bröderna Ekström mer än ett arv av möbelformgivning efter sig. För kanske är det så att Yngve och Jerkers arbete ligger bakom både sexkantsnyckeln och de platta paketen, något som i dag förknippas med IKEA. Dessa funderingar tas upp i På spaning efter Lamino, där flera parter gör anspråk på uppfinningarna och idéerna. Den geografiska närheten mellan fabrikörerna och formgivarna gör det svårt att utse definitiva upphovsmän. Men oavsett hur det ligger till med det lyckades bröderna Ekström visa att entreprenörskap, formgivning och hantverkskunskap kan vara tillräckligt för att ett varumärke ska leva vidare genom generationer.
(Artikeln publicerad 2007-06-04)
Lamino: Århundradets svenska möbel
http://www.ne.se/rep/lamino-århundradets-svenska-möbel
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
