Lantraser – levande kulturhistoria

Ragnhild Möller, frilansskribent

Vad är det för likhet mellan ryafåret, fjällkon (fjällras) och gotlandskaninen? Jo, alla tre är exempel på djur som räknas till lantraserna, dvs. husdjur som under lång tid har anpassat sig till den miljö de lever i. ”Felet” med lantraserna är att de inte når upp till de höga krav på produktivitet som finns i det moderna lantbruket. Därför har många lantraser dött ut och de som finns kvar hotas att gå samma öde till mötes.

Sverige har genom Riokonventionen åtagit sig ansvaret att bevara den biologiska mångfalden. Riokonventionen, eller konventionen om biologisk mångfald som den också kallas, har undertecknats av 168 stater och EU, vilket betyder att den är en av de mest vittomfattande internationella överenskommelserna någonsin. För Sveriges del omfattar detta åtagande också ett trettiotal husdjursraser som går under benämningen lantraser.

Fjällko

OLA JENNERSTEN/NATURFOTOGRAFERNA/IBL

Intensifierat avelsarbete

En lantras är en husdjursras som funnits så länge i ett område att den på olika sätt har anpassats till den lokala miljön. De är ofta härdiga och klarar både kalla vintrar och dålig fodertillgång. Många är dessutom resistenta mot områdets parasiter och sjukdomar. En genuin lantras har inte blivit präglad av avel och har ingen fastställd rasstandard, dvs. de behöver inte se ut på ett visst sätt eller ha en speciell egenskap. I dag finns det bara ett fåtal genuina lantraspopulationer kvar, bland andra väneko och göingeget. Därför använder man i dag det något vidare begreppet lantras och räknar även in raser som haft en viss inkorsning under de senaste 100 åren, till exempel gotlandsruss. De svenska lantraserna består i dag av 47 olika husdjursraser av häst, nöt, svin, får, get, fjäderfä, kanin, bi, hund, katt och ren.

I dagens högförädlade djurhållning avlar man djuren för att på så sätt lyfta fram de egenskaper man anser vara värdefulla. I de flesta fall innebär det att avla för att få så hög produktion som möjligt av till exempel kött eller mjölk. Det sker med hjälp av seminverksamhet, där sperma från ett fåtal handjur används för att befrukta ett stort antal hondjur. På så sätt kan man förstärka och sprida en viss önskvärd egenskap inom en djurpopulation. Samtidigt blir den genetiska variationen mindre och vissa egenskaper kan helt försvinna.

Genetisk och kulturhistorisk resurs

Lantraserna, däremot, har inte präglats av avel och har därför en större genetisk variation. Av denna anledning har man nu insett lantrasernas värde och vill försöka bevara den genetiska mångfald som finns hos våra lantraser, dels för att de utgör en viktig del av vårt kulturarv, dels också för att inte viktiga egenskaper hos djuren ska gå förlorade. I framtidens djurhållning kan man mycket väl behöva ta fram egenskaper som kanske går förlorade i dagens avelsarbete. Därför är det viktigt att bevara lantraserna som levande genbanker.

En levande genbank innebär att man har ett nätverk av djurbesättningar där varje individ är registrerad och noga kontrollerad med avseende på härstamning. Lantraserna kan användas till de högförädlade raserna, men inte tvärtom. De levande genbankerna kan också i viss mån kompletteras med frysta lager av sperma och embryon, men för närvarande finns inte tillräckliga ekonomiska resurser för detta. Lantraserna har dessutom genom åren präglat de beteslandskap som i dag hyser många hotade växter och djur och som man också strävar efter att bevara.

Aktionsplan

Jordbruksverket är den instans i Sverige som har ansvaret för att bevara den biologiska mångfalden bland annat inom husdjursområdet. För detta ändamål har man upprättat en aktionsplan med målsättningen att spara, dvs. bevara, genetiska resurser. Målet gäller för såväl dagens aktiva avelsraser som de hotade lantraserna. Jordbruksverket menar att det är lika viktigt att ha ett uthålligt och effektivt avelsprogram som att bevara lantraserna som en levande genbank för framtida behov eller av kulturhistoriskt värde.

Naturskyddsföreningen med flera organisationer tycker däremot att det är av yttersta värde att ta till vara våra gamla svenska lantraser och menar att det krävs ett större ekonomiskt stöd för lantrasernas överlevnad. Ekonomiskt sett är det fortfarande kärvt att föda upp lantraser, och EU:s produktionsstöd är inte anpassat för lantraserna som inte är lika snabbväxande och produktiva.

Jordbruksverkets målsättning är att inom tre år uppnå lägst 500 reproducerande djur av varje lantras. Djuren ska vara rasrena, registrerade och härstamningskontrollerade. För vissa lantraser är detta mål redan uppnått. Problemet är de raser som bara består av ett fåtal djur. I så små populationer får man ofta problem med inavelsdepression.

Ideella insatser

Att det överhuvudtaget finns lantraser kvar idag beror till största delen på ideella insatser. Intresseföreningar för de olika lantraserna har bildats, och Jordbruksverket samarbetar med dessa. Föreningarna arbetar aktivt med bl.a. information, djurförmedling och avelsrådgivning. Många av dem ansvarar i dag också för att upprätthålla de levande genbankerna. Förutom enskilda uppfödare finns det också ett flertal friluftsmuseer och djurparker som håller djur av gamla svenska lantraser eftersom man anser att dessa är minst lika värdefulla att visa upp ur kulturhistorisk synvinkel som gamla byggnader. En djurpark som är väl värt ett besök är Nordens Ark. Det är en djurpark enbart för utrotningshotade djur och här finns såväl gamla svenska lantraser som andra, både svenska och utländska, hotade arter.

Länk till NE.se

Samlingssida om biologisk mångfald

Webbplatser

(Artikeln publicerad 2002-08-26, uppdaterad 2010-08-04)

Lantraser – levande kulturhistoria
http://www.ne.se/rep/lantraser-levande-kulturhistoria
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse