Lars Norén: Människoforskaren

Namnlöst dokument

Lars Norén:

Människoforskaren

av Arne Järtelius
NE-redaktör

Lars Norén är tillbaka som dramatiker. Efter en två år lång skrivkrampsmotiverad paus har han 29 januari premiär på två av pjäserna i en totalt sju kortpjäser omfattande svit med titeln Terminal. Urpremiären för denna Riksteateruppsättning sker i Hallunda, och därifrån ska den med början i Eskilstuna resa land och rike kring under hela våren. För regin av uppsättningen står dramatikern själv.

Lars Norén har varit konstnärlig ledare för Riks Drama sedan 1999, och hans nuvarande förordnande går ut om två år. Innan dess ska han bland annat regissera Ibsen på Nationaltheatret i Oslo och en aktuell text på den belgiska nationalteatern i Bryssel. Om det därefter blir någon fortsättning på Riksteatern återstår att se. Oavsett vilket verkar Norén sedan ett antal år tillbaka vilja blanda skrivandet av egen dramatik med regisserandet av andras.


Lars Norén, Sveriges främste dramatiker för närvarande.

Avdramatisering

Repetitionsarbetet med Terminal inleddes i offentlighetens ljus i Sundsvall. Det brukar Lars Norén göra med sina uppsättningar, men det här var första gången det skedde utanför Riksteaterns bas i Stockholmsförorten Hallunda. Att publiken finns med från allra första början i en uppsättning ser Norén som en nyttig första prövning, som ett sätt för honom själv och ensemblen att skärpa sig. Till DN säger Norén i Sundsvall (2006-01-18): ”Jag blir så inspirerad när det sitter människor där i salongen, det öppnar fler kanaler. Jag blir som en bro mellan det som händer på scenen och det som händer i publiken. Jag vill avdramatisera lite av det konstiga som omger dem som står på scenen.”

Den avdramatiseringen kan kanske vara extra nödvändig när det gäller en så närgången dramatiker som Lars Norén. Det är ibland svårt att värja sig för de liv han visar upp på scen, och då kan det vara en fördel att han som regissör bistår publiken med att ta till sig det på ett så direkt sätt som möjligt. I de båda pjäser Norén nu sätter upp spelar döden en viktig roll. Den är ju ständigt närvarande i våra liv, men det är inte alltid vi är beredda att konfrontera den – allra minst då i ett teaterrum med en massa okända människor runtomkring oss. Norén säger: ”Döden är ju den fond mot vilket allt utspelas. Bara döden kan få oss att ställa krav på oss själva.” (DN)

I den första av de båda pjäserna i Terminal är det ett ungt par som ska få barn som gått fel. I stället för på BVC hamnar de i samma väntrum som ett par som ska identifiera sitt döda barn. Det visar sig att paret är detsamma men vid två olika tidpunkter med 20 år emellan. I den andra pjäsen får vi lära känna en cancersjuk mor och hennes dotter vid två olika tillfällen i livet. För Norén är det pjäser om vår livssorg, om oundvikliga avsked. ”Det som intresserar mig nu är hur en gest, ett liv upphör – hur den/det faller till sand, aska. Jag söker ett språk som är på väg mot sin upplösning, planar ut.” (SvD 2005-12-27)

Individ, familj och samhälle

Kärnan i Terminal är enligt Norén själv densamma som i Kaos är granne med Gud (1982), det vill säga hans eget liv, hans självbiografi. Men det är inte det avgörande. För Norén är det den teatrala situationen som intresserar. ”Det viktiga är att hitta den obarmhärtiga kärnan av sanning bortom alla utsmyckningar. Jag får inte väja, då blir det meningslöst. Hundar bryr sig inte om VEM som spyr, dom intresserar sig bara för spyan – som någon sagt.” (SvD)

Det var med sina pjäser under 1980-talet som Norén blev ett begrepp i många svenskars medvetande. Det var då vi började använda uttryck som ”rena Norén” och ”som i en Norénpjäs”. Det var också då vi fick lära känna det norénska familjehelvetet med pjäser som Natten är dagens mor (1982), Kaos är granne med Gud (1982), Hebriana (1987) och Höst och vinter (1987). Det var en period som brukar räkna sin början med Orestes (1979) och sitt slut med Och ge oss skuggorna (1991).

Efter den familjeinriktade perioden i sitt dramatiska skapande gick Norén över till att skriva en sociologiskt orienterad dramatik och detta i ett mer internationellt perspektiv än tidigare. Det resulterade i pjäser om samhällets mest utsatta och utslagna olycksbarn. I en intervju i Expressen (1995-11-04) säger Norén: ”Det är de utsatta, de diskriminerade, som sitter inne med sanningens kärna. Det är de som definierar sanningen för oss.” En central pjäs från den tiden är Personkrets 3:1 (1998) och den häftigt debatterade och från olika håll ifrågasatta Sju tre (1999), som pekar ut en bortre gräns och början till ännu en nyorientering för Norén.

”Det var otroligt jobbigt efter Sju tre. Jag har rannsakat mig mycket efter det projektet. Det var kanske ett misstag att spela utanför fängelserna. Jag beklagar allt som kom att hända efter premiären och vi har under flera år arbetat med de anhöriga efter polismorden.”

Att placera in dagens Norénpjäser i en produktion som under mer än 30 år avsatt över 70 pjäser är för tidigt, om det ens är intressant. ”Jag är inte intresserad av teman och ämnen utan snarare om någon slags människoforskning”, som Norén sade i en av sina ganska sällsynta intervjuer (Gefle Dagblad 1990-04-02).

Moderskonflikt eller fadersuppror

Centrala teman i Lars Noréns dramatiska produktion sedan debuten med Fursteslickaren (1973) har varit sådant som interiörer från mentalsjukhus, miljöer med hemlösa och fångar, Orestes/Oidipus-temat, den borgerliga familjen och att världshändelser från tid till annan silat genom den privata sfären.

Inte helt oväntat har dramatikern Norén på olika sätt och sedan 20 år tillbaka intresserat litteraturforskare. Först ut bland dem var dansken Thomas Bredsdorff med sin avhandling om Noréns så kallade restaurangdramer. Efter honom har Christina Sjöholm, Mikael van Reiss, Lars Nylander och Patrik Mehréns visat på olika sätt att analysera och avtäcka Noréns verk mening. Senast ut, och detta på ett jämfört med flera av de tidigare vetenskapliga uttolkarna positivt sett avvikande sätt, är Björn Apelkvist som förra året utkom med Moderskonflikten i Lars Noréns åttiotalsdramatik.

Förvisso har inte heller Apelkvist avancerat bortom Noréns dramer från 1980-talet – från Orestes (1979) till Tiden är vårt hem (1992) – men vad han gör som få forskare tidigare och ingen så konsekvent är att undersöka modersrelationen (den har förvisso observerats tidigare, men då endast som ett bihang till vad som i stället uppfattats vara ett fadersuppror). Vad det handlar om är modersbindningen, den ofullständiga modersseparationen och den försenade eller uteblivna moderskonfrontationen i Noréns dramer. Den genomgången blir inte mindre spännande av att modersgestalten, utan att hela tiden vara närvarande i de dramer som analyseras, ändå lyckas hålla sin familj i ett stadigt grepp.

Frågeställningar som behandlas i avhandlingen är sådant som vilka drivkrafter, motiv och konflikter som påverkar modersgestalterna, vilken människan är bakom de ofta skräckinjagande modersporträtten och modersgestalternas egen relation till den förtryckande psykologiska övermakten. För att besvara de frågeställningarna har Björn Apelkvist tagit psykoanalytikern Rollo Mays teorier till hjälp, vilket gör läsningen av hans avhandling extra spännande.

Extern länk: Riksteaterns repertoar våren 2006

(Artikeln publicerad 2006-01-24)


Lars Norén: Människoforskaren
http://www.ne.se/rep/lars-noren-människoforskaren
Nationalencyklopedin, 2014-08-22 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Relaterade reportage

Relaterade ämnen

Nationalencyklopedin

Kontakt