Anna Nordlund, fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet
Selma Lagerlöf föddes den 20 november 1858 på gården Mårbacka i Värmland. 150-årsjubileet av hennes födelse har under 2008 uppmärksammats med en rad utställningar och evenemang runtom i landet. Jublet och jubileet för Lagerlöf fortsätter under 2009, då det är 100 år sedan hon som första kvinna och första svensk fick nobelpriset i litteratur.
Selma Lagerlöf kröntes till drottning i litteraturens rike redan på 1890-talet. Men samtidigt övervakades och begränsades hennes dimensioner genom decennierna för att inte spränga gränserna för vad en kvinnlig författare förmodades förmå.
 |
| OLA KJELBYE/SVT |
| Selma Lagerlöf (Helena Bergström) omgiven av Valborg Olander (Ingela Olsson) och Sophie Elkan (Alexandra Rapaport) i TV-serien "Selma och Sophie" (2008). |
Naturmänskligt
Gösta Berlings saga (1891) kom väl till pass i lanseringen av tidens nya estetik. "Nittitalet" i Oscar Levertins och Verner von Heidenstams tappning var en bakåtblickande rörelse. Den återknöt till romantiken och uppfattningen om litteraturen som uttryck för folksjälens ursprunglighet. Med begreppet "saga" kunde dessa ideal sammanfattas i Lagerlöfs författarskap som högsta beröm för diktens förmåga att begripliggöra intuition och känslor.Samtidigt underströk begreppen "folkdikt" och "saga" att hennes diktande saknade medveten estetik. Det kom ur "naturmänniskans" ursprunglighet, och ställdes i motsats till "kulturmänniskans" - de manliga storstadsförfattarnas - bildning. Så kunde hon som "sagoförtäljerska" knytas till nittiotalismens litterära ideal och samtidigt förknippas med passivitet och naivitet, vilket ansågs utmärkande för kvinnors skapande.
Inför att hon fick nobelpriset 1909 började föreställningen om Selma Lagerlöf som sagoförtäljerska kombineras med bilden av henne som sedlighetsdanare och traditionalist. Det var det moraliska i hennes författarskap som lyftes fram i nomineringarna, och i nobelpristalet till hennes ära noterades särskilt "sedlig styrka och känslans religiösa djup". Det är över huvud taget det passiva skapandet i förbindelse med den goda svenska folksjälen som hedras i det mest prestigefyllda hyllningstal en kvinnlig svensk författare hittills har fått.
I förhållande till författarskapets stoff var Selma Lagerlöf vid detta lag befäst som Sagoförtäljerskan, från barndomens dagar mättad med legender, folksagor och bygdesägner, vilka hon som vuxen återberättar för sina läsare. I förhållande till författarskapets budskap blev hon Sedlighetsdanaren med förmåga att väcka religiösa känslodjup och därmed ha en föredömlig inverkan på kulturen. Och Sierskan fick förklara att författarskapets kreativa process bestod av en visionär förmåga att se bortom den omedelbara verkligheten och framlocka dolda budskap. Det var tre godmodiga kvinnoroller. Det aktiva konstnärliga skapandet förbundet med det intellektuella tänkandet och omskapandet av sin samtid rymdes inte i dessa föreställningar om nobelpristagaren Selma Lagerlöf .
Föreställningarna om Selma Lagerlöf som ursprunglig sagoförtäljerska, sedlighetsdanare och sierska fick länge svenska litteraturforskare att uppfatta författarskapet som enkelt och mindre intressant. Det var mot dessa föreställningar som de första akademiska Lagerlöfforskarna tog spjärn för att hävda Lagerlöfs modernitet och medvetenhet. Det skedde åren runt 100-årsjubileet för hennes födelse.
Verkningskraftig
Som en reaktion på den första akademiska Lagerlöfforskningen ställdes sedan frågan om huruvida Selma Lagerlöf inte fråntagits sin särart genom att göras medveten och modern. I sin bok Selma Lagerlöf och ursprungets roman (1984) ville Birgitta Holm knyta tillbaka till Oscar Levertins uppfattning om Selma Lagerlöf som ursprunglig. Det blev en nystart för Lagerlöfforskningen, som legat i stiltje sedan 1960-talet.Ursprunglig var för Levertin ett mycket positivt värdeord – en opåverkad och äkta verkningskraft att beröra och vidröra människolivets väsentligheter. Men det hade också använts för att betrakta Selma Lagerlöfs skapande som "kvinnligt" passivt och omedvetet.
Verkningskraften – det som man blir så starkt känslomässigt berörd av i Lagerlöfs författarskap – hade tidigare forskare också snuddat vid. Men Birgitta Holm gjorde verkningskraften till det centrala att undersöka med olika textanalytiska medel. Hur gör Selma Lagerlöf för att uppnå sin verkningskraft? Frågan fortsätter att besvaras med hjälp av både historieforskning och textanalys i de hittills utkomna av 2000-talets doktorsavhandlingar om Selma Lagerlöf.
Myten om Selma Lagerlöf som den oförargliga sagotanten är i dag definitivt vederlagd. Sven Delblancs notoriska framställning av Selma Lagerlöf i Den svenska litteraturen (1999) vore omöjlig att skriva i dag. Där är hon en relikt av värmländskt muntligt berättande. Delblanc sammanfattar Lagerlöfs insatser för svensk litteratur i ett antal negationer: "Hon har inte förnyat vårt språk, ej vår människokunskap, ej heller har hon lyckats använda dikten som instrument för idédebatt."
I litteraturhistoriska översiktsverk framställdes Lagerlöfs författarskap länge som isolerat och beroende av andra faktorer än de idé- och lärdomshistoriska sammanhang som den traditionella litteraturhistorieskrivningen premierat. Göran Häggs utgångspunkt är en annan än föregångarnas i handbokstraditionen när han i sin Den svenska litteraturhistorien (1996) omedelbart slår fast att Lagerlöf är den största svenskspråkiga författaren över huvud taget och tillsammans med Strindberg den enda svenska klassiker som tillhör världslitteraturen.
Nationalutgåva
Internationellt var Lagerlöf länge den mest spridda och översatta svenska författaren. Men efter hennes död 1940 minskade stadigt intresset utomlands. I dag är det nog tyvärr så att vad allmänheten utanför Skandinavien känner till är i bästa fall Nils Holgerssons underbara resa som tecknad film. De amerikaner som läser vad som brukar kallas skandinaviska studier finner snart att dessa kretsar mest kring tre män: Henrik Ibsen, August Strindberg och Ingmar Bergman. Selma Lagerlöf har i jämförelse kommit att betraktas som en ålderdomlig provinsialist. Det är möjligen också en effekt av att de som skrivit svenska litteraturhistorier före Göran Hägg överlag har tenderat att överdriva Strindbergs betydelse för litteraturens utveckling i Sverige och internationellt och inte velat acceptera Lagerlöf som en förnyande och komplex författare.Ett viktigt medel för att nu befästa Selma Lagerlöfs position också i en internationell kanon av inflytelserika och betydelsefulla författarskap är en vetenskaplig utgåva av hennes samlade verk. Den vetenskapliga nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk i 72 volymer har under många år fått statliga medel för att färdigställas. Av Selma Lagerlöfs verk finns fortfarande ingen fullständig utgåva. Men med Kungliga biblioteket som huvudman och finansierat av Riksbankens jubileumsfond förbereddes under 2006 och 2007 en utgivning genom inventering av material och upprättandet av en databas. Förberedelserna fortsätter under 2008 och 2009 med bl.a. en pilotutgåva av Körkarlen (1912) och ansökningar om anslag för att driva utgivningsprojektet vidare.
Förhoppningen är att också Selma Lagerlöf ska föräras en nationalutgåva av samlade verk, som samtidigt blir ett digitalt arkiv över författarskapet och den stora Lagerlöfsamlingen i Kungliga biblioteket. Inte minst skulle det underlätta utländsk forskning och nödvändiga nyöversättningar av hennes verk. Det kan visa att Selma Lagerlöf lever vidare som den största svenskspråkiga författaren över huvud taget. Vad jubileumsåren 2008 och 2009 kan komma att betyda i det avseendet återstår att se.
(Artikeln publicerad 2008-12-17)
Leve Selma! Lever Selma?
http://www.ne.se/rep/leve-selma-lever-selma
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
