Staffan Bergsten , docent i litteraturvetenskap
Som ett svar på debatten 2006 om en litterär kanon skulle man kunna tolka Texter från Sapfo till Strindberg – om det inte vore för rent fysiska hinder. En bok i stort format med 1 475 dubbelspaltiga sidor praktiskt taget utan marginaler och med en så liten stilgrad att man nästan får ta till förstoringsglas: något sådant åstadkoms inte i en handvändning.
Det är ett projekt som kräver många års redaktionella mödor, och man kan inte annat än beundra den omsorg som lagts ner av herrarna Dick Claésson, Lars Fyhr och Gunnar D. Hansson, de båda senare knutna till Göteborgs universitet.
Bildningsbehovsfyllnad
Vad är då syftet med denna groteskt stora och tunga lunta? Enligt efterskriften har redaktörerna närmast haft litteraturvetenskapliga studenter i tankarna. Denna enda volym täcker flera terminers behov. Men det vore fel att begränsa publiken till pliktläsare. Vad man än må ha för uppfattning om västerlandets litterära kanon så hittar man det mesta här, och antologin fyller därmed ett allmänt bildningsbehov.
Även ett storverk som detta har dock sina ofrånkomliga begränsningar. Romanlitteraturen t.ex. faller utanför, av rena utrymmesskäl. Noveller och andra kortare berättelseformer får kompensera frånvaron av de stora klassiska romanerna. Dickens, Tolstoj med många flera finns i allmänhet i lätt tillgängliga billighetsutgåvor eller på våra vanliga bibliotek.
Värre är det med dramatiken, som kan vara svåråtkomlig. Shakespeare går väl an, där finns det gott om färska översättningar. Men de antika tragöderna, Aischylos, Sofokles och Euripides, och franskklassicister som Molière och Racine hittar man mest bara i antologier som försvunnit ur handeln. I det avseendet kommer Texter till korta vid jämförelse med det verk som det uppenbarligen är tänkt att ersätta: den av Lennart Breitholtz redigerade serien Litteraturens klassiker i urval och översättning i drygt 20 små band som började ges ut 1964. I dem är dramatiken fylligt representerad. Å andra sidan hamnar lyriken där mer i skymundan.
Kvinnostuk
Bristerna i Texter uppvägs av alla goda nyheter som bjuds. Förlaget och redaktörerna har gjort ett utomordentligt arbete med att få rättigheter till moderna översättningar, inte minst Ingvar Björkesons som får såväl grekiska och latinska som italienska och franska klassiker att låta helt moderna i felfritt versifierad svensk version. När inga goda översättningar funnits att tillgå har man enkom för den nya antologin gjort beställningar, och en av redaktörerna, Gunnar D. Hansson, står själv för flera.
Han har tolkat bland annat den fornnordiska Solsången och från anglosaxiska översatt "Caedmons sång", författad av okänd hand någon gång i slutet av 600-talet. Den börjar storslaget: "Nu skall vi hylla / himmelrikets väktare / den mäktige skaparen, / hans sinnes storhet, / härlighetsfaderns verk..."
En glädjande nyhet är de kvinnliga författare som letats fram i äldre litteratur. Från antiken finns inte mer att hämta än Sapfo, som också fått äran att ingå i antologins titel, men fram på medeltiden börjar kvinnorna göra sig bemärkta, främst inom den tyskspråkiga religiösa litteraturen: Hildegard av Bingen och Mechthild av Magdeburg har båda kommit med. Går vi några hundra år framåt utmärker sig ett par spanska nunnor, Teresa av Ávila och Juana Inéz de la Cruz. Den senare skrev bl.a. sonetter och fogar därmed en intressant pusselbit till den vältäckande kartan över sonettens historia som antologin tecknar. Genrens upphovsman, sicilianaren Giacomo da Lentini från 1200-talets förra hälft, är representerad med flera nummer.
En av de kvinnliga renässansdiktare som i Petrarcas efterföljd skrev sonetter heter Gaspara Stampa och hon var allt annat än nunna utan höll litterär salong och diktade i genrens huvudfåra: kärlekslyrik. Så här börjar en av hennes sonetter i tolkning av Greta von Frenckell-Thesleff:
O dessa suckar, dessa heta tårar
som bittert brännande mitt öga gjuter
de kunde blidka havets barska kårar
då vredast efter byte stormen tjuter.
Går vi framåt i tiden möter vi bland svenska kvinnliga författare Tegnérs högt bildade och spirituella väninna Martina von Schwerin som representeras med bl.a. ett brev till honom där hon kritiskt granskar Lord Byrons då så populära poesi.
Ett vidgat litteraturbegrepp
Titeln Texter är avsiktligt neutral och omfattande. Redaktionen menar att ett vidgat litteraturbegrepp håller på att vinna terräng. Det är inte bara den "sköna" litteraturen som räknas utan även essäistik och olika typer av sakprosa. I det avseendet kunde de pekat på en föregångare, visserligen i första hand avsedd för gymnasiet men mycket innehållsrik: den av Gunnar Tideström och Bernhard Tarschys redigerade Dikt och Tanke genom sekler, som i tre delar utkommit i flera upplagor från 1950-talet och framåt.
Som exempel på vad Texter bjuder i detta avseende kan nämnas de gamla grekerna Thukydides och Plotinos, den förre historieskrivare och den senare filosof, romarna Livius, Tacitus och Suetonius, alla historiker. Ett väl valt exempel på tidig pedagogisk litteratur kommer från den under 1600-talet så inflytelserike Comenius. Här ett utdrag ur hans Stora undervisningslära:
"Vem vill betvivla, att mindrevetande behöva undervisning för att motarbeta sin naturliga slöhet? Men de begåvade behöva undervisning i ännu högre grad, ty ett gott huvud, som icke tages i anspråk av nyttiga sysselsättningar, kommer att befatta sig med det, som är gagnlöst, sällsamt, fördärvligt. Ty ju fruktbarare en åker är, dess mer törne och tistel bär den. Så också en utomordentlig begåvning full av de sällsammaste funderingar, om icke vishetens och dygdens frön inplantas i densamma."
Något för dagens skolpolitiker att begrunda? Och för föräldrar till barn som hänger dygnet runt över datorspel?
Sapfo och Goethe tolkas
Lyriken utgör alltid det stora problemet i översättningsantologier av det enkla skälet att lyrik är notoriskt svår att överföra till ett annat språk. För att demonstrera dessa svårigheter och hur olika översättare försökt bemästra dem har antologiredaktörerna valt ut två av världslitteraturens mest berömda kortdikter och ställt samman alla tillgängliga tolkningar. Den ena är Sapfos "Gudars like syns mig den mannen vara" som föreligger i tio olika versioner, från Zilliacus och Gullbergs formfulländade och metriskt trogna till Vasilis Papgeorgious och Magnus William-Olssons mer prosaiska från 1999.
Den andra dikten är Goethes "Wanderers Nachtlied", av vilken inte mindre än tolv olika tolkningar redovisas. Den äldsta är av V.E. Ödman och daterad 1857 och den senaste, helt orimmade, av Augustin Mannerheim från 2006. Många är mycket lyckade, t.ex. Anders Österlings från 1943, men ingen når upp till originalets förening av största enkelhet i uttrycket och underliggande logisk struktur.
Så kan man bläddra i den rika luntan Texter och både möta gamla bekanta och göra överraskande nya fynd. Något man saknar är register, författarnotiser samt uppgifter varifrån alla översättningarna är hämtade, men redaktionen ställer i utsikt "en kommentardel på nätet". Mer än så får man tydligen inte begära i vår datoriserade tid.
Reportage på NE:se
(Artikeln publicerad 2007-04-25)
Litterär kanon: Tungt vägande antologi
http://www.ne.se/rep/litterär-kanon-tungt-vägande-antologi
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
