av Peder Gravlund, frilansskribent
Hollywood har alltid haft en svaghet för att göra film av böcker. Av de sammanlagt åttio filmer som vunnit Oscar för bästa film har över hälften litterära förlagor. Det gäller de två senaste årens vinnare såväl som årets favorit, Benjamin Buttons otroliga liv, en filmatisering av F. Scott Fitzgeralds novell från 1921. Av årets filmer nominerade i kategorin bästa film är det endast en (Milk) som inte har en litterär förlaga.
Det är kanske inte så märkligt att drömfabriken Hollywood utnyttjar möjligheten att återvinna redan befintliga berättelser. Ofta har många inte ens läst förlagan och för de åskådare som gjort det ligger det alltid en lockelse i att få sin inre bild av ett litterärt verk prövad på filmduken. Inte minst filmatiseringen av Sagan om ringen, vars tredje del vann en Oscar för bästa film, är ett tydligt exempel på det.
 |
| MERRICK MORTON/WARNER BROS./SANDREW |
| Brad Pitt och Cate Blanchett i Benjamin Buttons otroliga liv |
Original och kopior
Men jämförelsen mellan bok och film är sällan till den senares fördel. Alfred Hitchcock beskrev en gång, i ett samtal med François Truffaut, en serie från tidskriften The New Yorker: två getter står och tuggar i sig en hög med filmrullar, och den ena säger till den andra: "Personligen tyckte jag bättre om boken."
Det är en träffande beskrivning på den vanligaste prövningen av filmatiseringar: hur trogen är den sitt litterära ursprung? Åskådarna kan förstås inte låta bli att jämföra med sin egen tolkning. Inte heller mediernas filmkritiker brukar missa ett tillfälle att väga filmen mot boken. Det är som att gestaltningens närhet till originalet är den avgörande faktorn, att filmen för alltid skulle vara underkastad bokens version.
Även inom den akademiska filmteorin har jämförelsen varit det dominerande perspektivet. Frågor om hur man överför en berättelse från ett medium till ett annat har stått i förgrunden. Ska man följa den yttre historiens form? Eller kanske hellre försöka fånga bokens allmänna känsla? Grundtanken har hur som helst varit att förverkliga förlagan på ett eller annat sätt.
En invändning, som under senare tid fått starkare fäste, påpekar däremot att denna inställning är begränsande. Olika filosofiska strömningar har undergrävt tanken på ett original och en kopia till förmån för tankar om att alla texter är påverkade av andra förlagor på något sätt. Filmen bör då i stället betraktas som ett självständigt uttryck som måste bedömas efter sina egna förutsättningar.
Men det är knappast något de genomsnittliga åskådarna funderar över. Och eftersom det är för dem filmkritikerna i första hand skriver så bryr inte heller de sig särskilt mycket om filosofiska spörsmål. Vi fortsätter glatt att jämföra och, om vi har läst boken, ofta avfärda kopian. Samtidigt slutar vi inte att besöka biograferna för att se dessa filmer med böcker som förlaga. Det är som om det finns en särskild njutning i jämförelsen.
Gammalt och nytt
Men tillbaka till frågan om antalet Oscarsutmärkelser till filmatiserade böcker. En förklaring är förstås att det finns ett så stort antal filmatiseringar. Men knappast så många att det väger upp dominansen. Ett rimligare svar är att det är Hollywood som både producerar och bedömer filmerna i fråga. Och det handlar ofta om storfilmer som har kostat massor av pengar. Men för att komma åt den grundläggande frågan om filmatiseringarnas ställning måste man kanske först se till både Hollywoods och filmens historia.
Filmen är en ung konstart och det är förstås naturligt att den i början låg nära redan befintliga berättandeformer som skönlitteratur och dramatik. Många av 1800-talets stora författare – Emiliy Brontë, Charles Dickens, Joseph Conrad, Gustave Flaubert och Henry James – ansågs ha en filmisk kvalitet i sina böcker som bara väntade på att bli förverkligad. Samtidigt påverkades också författarna av den nya formen, vilket märks hos exempelvis Virginia Woolf, vars böcker är flitigt omarbetade för filmduken.
Hollywood förstod tidigt att utnyttja denna relation mellan det nya och det gamla. Litteraturens kulturellt respekterade uttryck reproducerades för att förankra filmens status hos den bildade medelklassens konsumenter. Filmindustrin var omättlig i sin törst efter litteratur att omarbeta. Efter talfilmens genombrott anlitades dessutom många av de största amerikanska författarna och dramatikerna. För storheter som Eugene O'Neill, F. Scott Fitzgerald och William Faulkner gav arbetet för Hollywood en betydande del av deras inkomster.
Regi och förlaga
Efter hand utvecklades emellertid en alternativ strömning inom filmen som började söka efter ett eget uttryck. Det var något som skulle utveckla filmens egenart och skilja den från böckernas och pjäsernas konventioner. Men industrin i Hollywood fortsatte hellre sin jakt på kulturellt kapital och färdiga berättelser. Den var ute efter att tjäna pengar, inte att etablera en bas för modernistiska experiment för att lyfta filmen ur litteraturens skugga.
Ett sådant initiativ kom i stället från Frankrike under 1950- och 60-talen. En samling unga regissörer – Truffaut, Jean-Luc Godard, Agnes Varda med flera – vilkas verk brukar gå under beteckningen "nya vågen", vände sig mot traditionen att filmatisera respektabla, litterära verk. De betraktade i stället sig själva som en sorts författare, auteur. Filmen liknades vid ett språk som uttrycktes med kameralinsen i stället för med pennan. Visserligen använde sig också de av litterära förlagor, men av mer blygsamt slag. Samtidigt betonade de regissörens betydelse framför berättelsens genom att framhäva den visuella formens företräde i relation till innehållet. Med andra ord: hur något uttrycktes blev viktigare än vad som berättades.
Denna inställning fick efterhand genomslag också i Hollywood. Under det sena 1960- och större delen av 70-talet strävade regissörer som Francis Ford Coppola, Sam Peckinpah och Roman Polanski efter en mer genuin syn på filmen som eget uttryck. Det innebar dock inte att filmatiseringar baserade på böcker slutade vinna Oscarsstatyetter. Coppola vann exempelvis två stycken för sina filmatiseringar av Mario Puzos Gudfadern (I & II). Det som emellertid hade hänt på vägen var att det inte längre endast handlade om klassiska, litterära verk som skulle skänka filmen status. Samtidigt växte det fram en tradition av manusförfattare som skrev direkt för filmen med namn som Billy Wilder, Paul Schrader, Woody Allen och, på senare tid, Charlie Kaufman.
Produktplacerade stjärnor
Filmen har således vidgat sin relation till litteraturen, men knappast skurit av banden. Och vad gäller Hollywood så handlar det fortfarande om att i största möjliga mån sälja in sig hos tittarna. Även om de litterära förlagorna inte längre syftar till att skänka filmen kulturell dignitet, så är de fortfarande en tacksam källa till väletablerade berättelser som bevisligen fungerar hos allmänheten. Fokus har följaktligen flyttats till filmatiseringar av uppmärksammade och bästsäljande böcker, parallellt med klassiker som kan tala till samtiden, som exempelvis Jane Austens böcker. Det är helt enkelt lättare att köpa en färdig idé och omarbeta den än att driva ett osäkert projekt från grunden. För de stora bolagen framstår det dessutom som en säkrare investering. Därför kan också filmatiseringarna ha större förutsättningar att få en generös budget. Hollywood – och för övrigt den samtida svenska filmindustrin – överger inte en bra affärsidé i första taget! Det senaste svenska exemplet på det är filmatiseringen av Stieg Larssons böcker.
Men hur var det då med antalet vunna Oscarsutmärkelser? Utöver de incitament som redan presenterats finns en antydan att många av de filmatiserade Hollywoodproduktionerna anammat en annorlunda version av det franska avantgardets avfärdande förhållningssätt till innehållet. Det som i stället förefaller viktigt är skapa utrymme för skådespelarnas storartade rolltolkningar. Filmatiseringar erbjuder då tacksamma kulisser eftersom de omarbetade berättelserna ofta innehåller starka, tydliga karaktärer. Berättelsens egen inneboende kraft och dynamik blir mindre intressant och får kliva åt sidan för att maximera fixstjärnornas lyskraft. Det är på denna utstrålning, idolernas dragningskraft, som Hollywoods framgångar vilar.
Filmatiseringar är alltså säkra kort för produktplacering av vinstbringande filmstjärnor i påkostade miljöer. Kanske är det åtminstone en del av svaret på frågan om filmatiseringarnas framgångar på Oscarsgalan. Att det handlar om pengar står hur som helst klart.
(Artikeln publicerad 2009-02-19)
Litterära Oscarsvinnare
http://www.ne.se/rep/litterära-oscarsvinnare
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
