Immi Lundin
J.K. Rowlings Harry Potter och de vises sten blev film, Liza Marklunds Sprängaren likaså, och i köerna ut från bio kunde den som ville lyssna med det örat höra åtskilliga kommentarer som – hör och häpna – var till själva bokens fördel.
Det kändes levande kring litteraturen 2001. Årets stora händelse på översättningsfronten var utan tvekan utgivningen av Cervantes Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha, över tusen sidor levande klassiker, mer levande än någonsin i Jens Nordenhöks nytolkande översättning.
Pocketutgivningen blomstrade. En bok för alla fick en ansiktslyftning. Läsrörelsen var i full verksamhet. För- och nackdelar med slopadet av bokmomsen diskuterades livligt, och mitt i flödet av TV-reklam dök inslag med garanterat icke-präktig framtoning upp, där kändisar berättade om sina bästa läsupplevelser. Kanske var det lite ytligt alltsammans och rent litterärt var 2001 inget sensationellt år i Sverige, men ändå var det ett år då det kändes som om litteraturen och läsningen vann terräng i det allmänna medvetandet.
Tvåhundraårig Bremer firad
Det var också – för att tillsynes gå över till något helt annat – det år då Fredrika Bremers tvåhundraåriga födelsedag firades. Men kanske var detta inte så annorlunda. Det var knappast någon dammig gammal dam som lyftes fram. Fredrika Bremers breda genreregister, hennes pionjärinsats för den realistiska romanen, hennes reseskildringar likaväl som – förstås – hennes livlighet och uppkäftiga inställning, hennes samhällsengagemang och opinionsbildande verksamhet, ja hela hennes iver att se, beskriva, förstå och förändra framstod som märkligt aktuellt.
I serien ”Litterära profiler” gav Ulrika Kärnborgs Fredrika Bremer en översiktlig och aktuell bild. I Mig törstar! Studier i Fredrika Bremers spår presenterade en lång rad Bremerkännare mer specifika infallsvinklar, och i Bremer: En biografi gav Carina Burman en 500 sidor lång – fotnoterna oräknade – tillgänglig och fascinerande life and letters-skildring av Fredrika Bremer i helfigur.
Flera äldre författarinnor blev under året uppmärksammade i intressanta biografier. Eva Helen Ulvros Sophie Elkan Hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf blev Augustprisnominerad, och Lisbeth Larsson gjorde i Sanning och konsekvens, med undertiteln ”Marika Stiernstedt, Ludvig Nordström och de biografiska berättelserna”, själva det biografiska projektet till föremål för en intressant undersökning genom att ställa Marika Stiernstedts sena självbiografi Kring ett äktenskap från 1953 mot andra skildringar av hennes och Ludvig Nordströms förhållande. Bild mot bild, ord mot ord. Lisbeth Larssons skildring av kampen om makten över beskrivningarna blir en fascinerande diskussion av subjektiviteten och det biografiska sanningsbegreppet.
Den individuella erfarenheten
Det var något i rörelse, inte bara runt det biografiska. Den subjektiva utgångspunkten är över huvud taget en notabel aspekt på utgivningen 2001. Nyss teoretiskt ifrågasatt som möjlig storhet framstod jaget och den individuella erfarenheten, biografiskt framförd, mer eller mindre fiktionaliserad, mer eller mindre problematiserad, som en utgångspunkt i många av årets böcker.
Ur arbetsprocesser av okänd längd – samtidigheten i skapande förlopp är inte på årsbasis, även om sammanfallande publicering kan ge en sådan bild – framträdde en rad personliga röster i verk av skiftande genrer. De egna upplevelserna, det enkla ”detta har jag varit med om, detta vill jag berätta om” framstod som ett slags basal och jordnära kunskapsteoretisk utgångspunkt, i en rad böcker som man kanske skulle kunna genrebestämma som ”tänka-tillsammans-med”-böcker.
Kanske kan man se fenomenen som tecken på en längtan efter en reducerad men möjlig utgångspunkt för orientering i en alltmer oöverskådlig omvärld. Det biografiska, det dokumentära, det subjektiva framstår, åtminstone i det nära perspektivet, som en kontrasterande möjlighet, en alternativ, personlig ansvarsbotten ett år när objektiviteten i myndighetsutövning och nyhetsförmedling ofta kom att ifrågasättas.
Essäistiskt, journalistiskt, kåserande, bekännande. Tonlägena och siktdjupen skiftade när Hans Ruin i Tidsvändningar, Stig Claesson i Det lyckliga Europa, Theodor Kallifatides i Ett nytt land utanför mitt fönster, Bodil Malmsten i Priset på vatten i Finistère, Gunilla Linn Persson i Livstecken och Marianne Ahrne i Falköpings fångna leoparder gestaltade egna erfarenheter.
Sun Axelssons Evighetens stränder kallades roman men kritiker menade att dess styrka låg hitom det fiktiva, i den personliga brottningen med en stor förlust. Fyrtiotalisten Ragnar Thoursies Ditt ord är ljus, poetens första prosabok, var definitivt självbiografisk och prickade, trots sin anspråkslösa ton av personlig tillbakablick, in några av årets centrala teman: individen, väckelsen och fadersmakten. Den betydligt yngre Kerstin Norborg, också hon prosadebuterande lyriker, gestaltade i romanen Min faders hus sensibelt och precist liknande motivkretsar.
Årets idéroman
Per Olov Enquists Lewis resa blev årets stora samtidshistoriska idéroman på temat religiös hängivelse och faderlig maktutövning. En berättare, inte olik författaren själv, ärver ett liv, eller mer precist ett Lebenslauf, en herrnhutisk levnadsbeskrivning. Efraim Markström sägs ha varit en av uppgiftslämnarna till Musikanternas uttåg, Enquists roman från 1978 om den västerbottniska arbetarrörelsens framväxt. Nu är Efraim död; i romanens upptakt begravs han på Guds åker, kyrkogården i Christiansfeld, skänkt till herrnhutarna av Struensee, Christian VII:s livläkare, känd från Enquists förra roman. Via berättarens möte med denna miljö, via Efraims Lebenslauf, faller snett ljus in i Pingströrelsens fascinerande 1900-talshistoria, in i Lewi Pethrus och Sven Lidmans trollkrets. Konstruktionen är smidig och bärig. Det fiktiva, det essäistiska och det biografiska ryms, stilnivåerna kan växla och Enquist ökar rymden ytterligare genom referenserna till sina tidigare romaner.
Att bygga en katedral och få den att uppfattas som ett tillfälligt rest tält – för en tid lyckades Lewi Pethrus med det konststycket på Rörstrandsgatan i Stockholm. Enquist lyfter det konkreta och gestaltar också något mer generellt, gör drömmen om det ständiga uppbrottet, om icke-stagnation till en gäckande motbild till 1900-talets svenska samhällsbygge, en dold dröm vilande i alla sammansättningar med ordet ”rörelse”, som förlorat just den betydelsen.
Augustprisad vardagsrealism
Frågor kring hur avstannandet gick till, när det inträffade och vad det berodde på bearbetades också i mera traditionellt vardagsrealistiska verk 2001. Torbjörn Flygt hade stor framgång med sin 1970-talistiska Malmöskildring Underdog, vilken belönades med Augustpriset. Jonas Gardell behandlade samma tid i Ett ufo gör entré. Lars Åke Augustsson gjorde i Sveavägen Palmemordet till brännpunkt för en utveckling med start på 1970- talet medan Sven-Olof Lorentzen i Min kusin via återblickar spände över en längre period av individuellt speglad samhällsförvandling.
Detsamma kan sägas om Elsie Johanssons lyhört intensiva trilogi om TåPelles Nancy och hennes väg genom 1900-talets dramatiska sociala förändringar, som avslutades med Nancy. Som modern proletärroman platsar också David Ericssons Redlight. Jan Henrik Swahns Vandrarna avslutade en samtidstrilogi som också omfattar Pengarna och Tiggare. En utrangerad, närmast symbolisk buss spelar en sammanbindande roll i gestaltningen av de disparata, desperata rösternas kör, av de hemlösas eller snart hemlösas ambulerande tillvaro mitt i ett samhälle där de inte syns för att de inte ingår i den erkända bilden. En känslomässig snarare än politisk radikalitet, ett slags sekulär väckelse verkar söka sin form hos Swahn.
Vandrarna är en roman flätad av öden som endast slumpmässigt bryts samman i en bild. I detta liknar romanen den experimenterande kortprosa som numera verkar ha etablerat sin givna plats i utgivningen. Av fragment och intensiva verbala bilder skapar den vitala men definitionsmässigt undanglidande kortprosagenren helheter, som dementerar sina egna sammanhang, som för att använda en pingströrelsebild, mera liknar tältstäder än katedraler. Kortprosan hyllar ögonlicket, omedelbarheten snarare än organiseringen. Det är texter där den förmedlande berättaren ofta är djupt dold i texten, där den faderliga ordningsmakten lämnat scenen. En vardaglighet där kausaliteten ersatts med mystifikation är kortprosans ofta föredragna landskap.
Romaner och kortprosa från debutanter
Årets intressantaste försök i genren stod några debutanter för. Alejandro Leiva Wenger demonstrerade i Till vår ära ett språkarbete som i täta textsjok tänjer begripligheten mot ännu inte inbegripna svenska verkligheter. Maria Zennström omsätter i Katarinas sovjetiska upplevelser erfarenheter från studenttiden vid filmhögskolan i Moskva under 1980- och 90-talen till verbala bilder på gränsen mellan neorealism och surrealism. Hon ställer sensualism mot kyla och kaotiska strukturer i sammanbrott, visar skrovliga känslomässiga ytor under uppluckring. Innerligt och förfärande ter sig livet på dessa villkor.
Vad gäller temperament och djärvhet påminner Katarinas sovjetiska upplevelser om en annan just-före-sammanbrottet-skildring, Maja Lundgrens Pompeji. Väl påläst, drastiskt anakronistisk i sin berättarton och med ett slags ögonblicksestetik i skildringen av det grovglada pompejanska livet skapar Maja Lundgren en alldeles levande trovärdighet åt det vi vant oss vid att se abstrakt, som historia.
Något liknande kan sägas om Ellen Mattsons Snö, som genom djärvt beskurna situationer återgivna med effektfullt stoffmåleri frammanar närhet till den kalla vintervärld där Karl XII just blivit skjuten och där borgarna i en liten kuststad bävar inför den annalkande truppreträtten. Och inför framtiden i stort.
Gränserna mellan romaner och kortprosa kändes i många fall flytande; ett ögonblicksglimtande, bildbaserat berättande som zappar fram förloppen och lämnar åt läsaren att skapa sammanhangen var vanligt i båda genrerna. Många romaner var tunnare än kortprosavolymerna. Så t.ex. Sofia Broomés och Anna-Karin Selbergs debutromaner Egentligen älskar jag en annan och Vit. De skildrar, liksom Astrid Trotzigs Ibland undrar jag om jag minns rätt och Margareta Lindholms Etel och människorna, förluster, av närstående och av verklighetskontakt, genom ett på en gång intensivt och flyktigt ögonblicksbaserat berättande.
Dessa romaner kändes till formen mer i släkt med kortprosavolymer som Birgit Häggkvists Försöksråtta, Hans Gunnarssons En kväll som den här och Mats Kempes Saknar dig sällan så mycket som nu, eller för den delen med debuterande författare som Jerker Virdborgs Landhöjning två centimeter per natt och Mats Kolmisoppis Jag menar nu än med t.ex. Marie Hermansons Ett oskrivet blad, en psykologiskt realistisk relationsroman som också skildrar liv där verkligheten tycks undanglidande och obegripliggjord.
Litterär befrielse
Hermansson placerade sig närmare den genomskrivna spänningshistorien och blev ett exempel på att också gränsen mot kriminallitteraturen kunde te sig flytande. Åke Smedberg gick över den med obygdsskildringen Försvinnanden och Eva-Marie Liffner vann både Polonipriset och den nyinstiftade Flintyxan med debutromanen Camera, som förlaget inte ville kalla kriminalroman.
Gåtan i Camera, förlagd till spiritistiska kretsar i London runt förra sekelskiftet, är dold i fotografiska bilder av ett stelnat patriarkat i sönderfall. Att tyda dem innebär att se dem som dokument från en ödslig värld av utnyttjande, den värld 1900-talets folkliga befrielserörelser tog sina avstamp i, Lewi Pethrus och alla de andras.
Den litterära befrielserörelsen 2001 gällde kanske främst genrernas tyranni. Vad kan man annars säga om ett år – för att konkretisera med lyriska exempel – när en diktsamling kunde framstå som en bilderbok för vuxna ledsna barn, som Anna Höglunds debut Damen med de gula kalsongerna? Eller som en bön i självbiografisk form, som Kristian Lundbergs Om det är osynligt så fånga det med händerna. Eller en hypnotisk besvärjelse i direktsändning likt Bruno K. Öijers Dimman av allt. Eller för den delen, som Lenke Rothmans Stygn, som en ännu inte formaterad, fritt flödande ordström med mottot hämtat från Osip Mandelstam: ”Litteraturen är ett vilddjur”.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2001
Litteraturåret 2001: Litterärt befrielseår
http://www.ne.se/rep/litteraturåret-2001-litterärt-befrielseår
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
