Immi Lundin
Det värsta som kan hända en författare är att få sitt verk utropat till en Stor Litterär Händelse. Det innebär att man blir dränkt i devot publicitet och får oengagerade, slentrianmässigt positiva recensioner i stället för jämbördig och förutsättningslös kritik.
Det menade den år 2002 återuppståndna litteraturtidskriften BLM:s redaktion och plussade på effekten genom att i protest avstå från att recensera Kerstin Ekmans Sista rompan och Torgny Lindgrens Pölsan. Synd med tanke på att dessa två romaner, trots mediebruset kring dem, var några av årets märkligare berättarprestationer, motsträviga nog att svara väl på seriös, kritisk läsning. Just sådan hantering alltså som BLM annars under året visade sig kunna vara ett forum för.
Sent genombrott
Stewe Claeson riskerar, efter all uppmärksamhet kring sitt intima porträtt av biskop Esaias Tegnér, möjligen att stötas ut i berömmelsens alienation, ut ur det etableringens mellanläge som – fortfarande enligt BLM – är det enda där en författare kan leva värdigt, nämligen det där kanoniseringen dröjer, stipendierna är tillgängliga och recensionerna ännu engagerade och intressanta.
Fick någon ett publikt genombrott under 2002 var det nog, nästan tjugo år efter debuten, den uthållige Claeson. Dock hamnade han inte, lika lite som Kerstin Ekman eller Torgny Lindgren, bland årets Augustprisnominerade skönlitterära vuxenförfattare.
Där återfanns i stället exempel på gott skapande i det BLM:ska mellanläget, såsom Lars Anderssons Berget, som tar ett stort grepp om åtskilliga kulturer när den fogar samman sextio- och sjuttiotalsnostalgi, förvecklingar kring svensk vapenexport, djupdykningar i judisk mentalitet och ett initierat reportage om indisk verklighet, och Elisabeth Rynells Till Mervas, en roman i den tradition av ödemarksskildring där det verkliga till synes motståndslöst glider över i det symboliska, just så som den övergivna gruvorten Mervas blir hemvist för existentiell övergivenhet.
Där fanns medtävlare som Lotta Lotass, med sin tredje bok Band II Från Gabbro till Löväng, där ödemarkstradition korsbefruktas med kortprosaexperiment, och Carl-Johan Vallgren med Den vidunderliga kärlekens historia, årets kanske tydligaste exempel på det gotiska berättandets renässans. Och så, som en dark horse, pseudonymen Tamara T. (sedermera avslöjad som Torkel Wächter) med Ciona: En självbiologi, om relationen mellan den asexuella Tamara och den perversa Gabriella, som kanske, kanske inte är samma kvinna.
Detta urval åstadkom ett intressant skrapljud från den litterära scenens maskineri. Från bokhandlarhåll antyddes att de nominerade kunde bli svårsålda, de var inte nog kända. Hur litteraturen än vänder sig har den marknaden tätt i hälarna.
Skrivkunniga debutanter
Kanske kunde man ändå, mot denna bakgrund, utropa 2002 till något av ett motståndets, risktagandenas och återväxtens år. Ett år när debutanterna var många och påfallande bra på att skriva. Som t.ex. lyrikdebutanten Leif Holmstrand. En formulering från hans diktsamling Stekelgång blixtrar till som perfekt beskrivning av den fascinerade avsmak för det kroppsliga som löper som en mörk underström genom många litterära verk: ”Alla kroppar är outhärdliga. / Allt kött är monotont.”
2002 var också ett år när många tidigare debutanter återkom med starka andraböcker. Jerker Virdborgs Svart krabba kallades en existentiell thriller och är ett bra exempel på årets livliga trafik mellan höga och låga genrer där gamle återvändaren Leif G.W. Persson blev hängande lite mitt emellan, dock väl placerad i mediebruset, med sin Mellan sommarens längtan och vinterns köld om ett statsministermord på 1980-talet.
Det var ett år när många etablerade men mindre uppmärksammade författare producerade verk som kunnat hålla för betydligt större uppmärksamhet. Det gäller lyriksamlingar som Arne Johnssons Del av detta och avskild som alla, Krister Gustavssons Bibel, prosalyrik som Marie Lundquists En enkel berättelse, en genrevägran som Anne-Marie Berglunds Dagen då jag tog ledigt från romanen men också romaner som Birgitta Lillpers Alla dessa liv och våder, Beate Grimsruds Vad är det som finns i skogen barn, Cilla Naumanns Dem oss skyldiga äro, Per Gunnar Evanders Plötsligt medan dimman lättar?, Anna-Karin Eurelius Björnen vaknar och Inger Alfvéns Någon kom i båten, den senare en nyorientering i författarskapet genom sin starkt symboliska laddning.
Litterära kostymlekar
Det pastischartade, historiskt utstofferade, genremässigt förklädda var intressant. 2002 var ett år när det blev tydligt att E.T.A. Hoffmann och Edgar Allan Poe inte skrivit förgäves, ett det historiska mörkrets, gotikens och gåtfullhetens år. Men också ett år när intresset för historien avsatte sensuella miljöskildringar kring kända personer, ett slags litterära kostymlekar med biografiska förutsättningar. Som Ernst Brunners nästan 500 sidor mäktiga Fukta din aska, där Bellmans Stockholm från 1740 och framåt målas upp. Som undertiteln ”C.M. Bellmans liv från början till slut” anger skildras Bellman, från födelseögonblick till begravningsritual, originellt nog i jagberättelsens form.
I Monica Braws Främling: Roman om en svensk i fjärran land står Linnélärjungen Carl Peter Thunberg i centrum. En dagbok skildrar hur han i mitten av 1770-talet lyckas ta sig in i det då för västerlänningar slutna Japan, en erfarenhet som spelar mot berättarens nutida Japanupplevelser. I Goyas tecken gör Torbjörn Säfve den spanske 1700-talsmålaren till fokus i sin fortsatta undersökning av skapandets villkor, inledd i böcker om Aguéli och Majakovskij.
Stewe Claeson håller sig i Rönndruvan glöder närmare hemmavid. I Växjö plågas biskop Tegnér 1834 svårt av både förälskelse och gallbesvär. Tidens omfångsrika sociala ätande och dess kroppsliga konsekvenser ägnas detaljerad uppmärksamhet, nästan större än Tegnérs berömda förälskelse i unga Emili Selldén. Kärleken prövar själen, men kanske än mer fysiken. Sällan har manligt kroppsmedvetande gestaltats så påtagligt, så skavande plågsamt som biskopens hos Claeson.
En mer cerebral kroppslighet möter i Aris Fioretos Sanningen om Sascha Knisch, andra delen av en ”biologisk” trilogi inledd med Stockholm noir, en ”kriminalhistoria om hjärnan”. Hos Fioretos finns det pastischartade lika mycket i leken med genren som med tids- och miljöskildringen från 1920-talets Berlin.
Starka känslor och skräckromantik
Hos många något yngre författare som med en påtaglig fascination följer ensamma vandrare genom skräckromantiska, gotiska eller på annat sätt dramatiskt mysteriösa världar genljöd ofta en återklang av 1700- och 1800-tal. Någon menade att i vår ironiska tid är sådana kulisser enda möjligheten för en författare att skildra starka känslor. I litteraturhistorien brukar melodramatiska utbrott sättas i samband med perioder av sekulariserat meningssökande.
Kanske var det ett tidens tecken att Carl-Johan Vallgren blev årets vinnare av Augustpriset. Starka känslor rör det sig utan tvekan om i hans Den vidunderliga kärlekens historia. En snöstormsnatt 1813 föds i Königsberg två barn på en bordell. Mellan dem – flickan lika vacker som pojken missbildad – uppstår en oövervinnlig känsla, som prövas i livslopp som ger författaren tillfälle att dramatiskt och detaljrikt måla upp miljöer med kittlande potential: efter bordellen fattighuset, klostret och den påvliga maktens labyrinter. Ambitionsnivån är hög, tempot uppdrivet, uthålligheten i detaljarbetet med det morbida, groteska och grymma avsevärd.
Gabriella Håkansson arbetar i sin andra roman, Fallet Sandemann, också i det stora formatet. Hos henne är vandringstemat mer samtida och klätt i agentromanens form. Unga Anabel Shank jagar den mystiske Sandemann genom urbant europeiska miljöer ut i afrikanska ökentrakter. Leken med genrer och andra formande konstruktioner är fylld av lust.
Mare Kandres Xavier är i kortare format. Nutidsmarkeringar ger expressionistisk tidlöshet åt Xaviers sökande efter en kvinna han blivit förhäxad av på gatan. I den oöverskådliga byggnad som den okända försvunnit in i möter han kvinnor och män stiliserade som ett slags emblem. Självmördaren, horan, den födande uppträder i de aparta, tablåartade hemmiljöer Xavier rusar in i och ut ur. Där Håkansson raljerar med konstruktionen av kvinnligt och manligt blir de tilldelade attributen för Kandre snarare ett slags allegorisk backup.
I Torbjörn Elenskys Döda vinklar spelar också mystiska försvinnanden, oöverskådlig arkitektur och typifierade gestalter en viktig roll. I ett romerskt palats är tid och rum i upplösning, romanens egensinnigt rubricerade kapitel bryter sig ur den berättelse de ändå skapar tillsammans. Karl Johan Nilsson, debutant 2000 med Kvicksilver, en kortroman i 1700-talsmiljö om vetenskap och läkekonst, återkom med Korsakovs syndrom. I tre berättelser på temat lögn och glömska växer de minnesluckor som titeln syftar på till en medicinsk metafor för kortprosans fragmentariserade estetik och verklighetssyn.
Återkomster
Stefan Lindbergs Min terapi är också en stark återkomst. Debuten 1999, kortprosasamlingen Tusen nålar, spelade mitt i vardagsrealismen med mystifierande drag. Den nya romanen, en jagberättelse i korta avsnitt, är en sjukdomshistoria som gör om tricket, som knyter an både till den skräckromantiska trenden och till den samtidsobservans som ofta förbinds med senare års kortprosavåg, som dödförklarad i ett nummer av tidskriften 00TAL bredde ut sig i utgivningen.
Cecilia Davidsson och Ninni Holmqvist som med sina debuter var med och skapade uppmärksamhet kring de korta prosatexternas renässans i mitten av 1990-talet återkom i genren med Vänta på vind respektive Biroller. Jonas Alert, med två diktsamlingar bakom sig, gav ut Den stora lättnaden, sensibelt avlyssnade texter, fyllda av talande tystnader och med karakteristiskt öppna slut.
Debutanterna Daniel Sjölin och Johannes Sjögren drev sina barndomsskildringar Oron Bror och Backabo mot en än mer laddad reduktion, medan Malte Persson odlade en närmast manisk litteraritet i Livet på den här planeten, 18 metafiktionella kortprosakapitel som gjorde allt för att inte bli en illusionsroman.
Schweiziskfödda Claudia Marcks debuterade på svenska med Kusaks val. Latent våld och stark känslokontroll präglade de tio fristående berättelserna så till den grad att de, trots de öppna sluten, blev en uppvisning av hotfull, klaustrofobisk slutenhet.
Sara Villius iscensatte i Nej det är en snöklump ännu kortare laddade situationsbilder och Helena Ljungström reducerade i Kring en trädgård framställningen mot det prosalyriska i sin skildring av ett älskande kvinnligt subjekt. Hos Åsa Ericsdotter är formen närmast kongenial med den anorektiska position som skildras. Kräklek presenterades som en diktsamling, men kan läsas som en ytterligt nedbantad roman på ett tragiskt, självdestruktivt tema som i realistiskt återgivande prosa återkom hos flera av årets kvinnliga debutanter, t.ex. Anna Johansson med Vissa föddes perfekta och andra är som jag och Anna Jörgensdotters Pappa Pralin. Malin Hedin använde sig i Fjäril utan vingar av ett traditionellt vardagsrealistiskt berättande i en roman som stod det dokumenterande ungdomsreportaget nära.
Samtidskänsla
Maria Küchen, etablerad som såväl lyriker, vuxensom ungdomsförfattare, behandlade samma utsatta livsperiod i gränslandet mellan tonår och vuxenhet med stark samtidskänsla både i vuxenromanen De behövande och i ungdomsboken Jag ser mig själv i en stulen spegel. Realism kryddad med absurditet och tillit till kärlekens kraft serverade Cannie Möller till en yngre tonårspublik i Grattis ha ett bra liv. Tilliten till kärleken är bärande också i en av årets intressantare debutromaner, Pauline Wolffs Bilder av Malin. Wolff arbetar med två tidsplan och ett lovande mod till komplikation. Maktspelet i kärleken betonas starkt, samtidigt som just förmågan att älska framställs som bärande i den unga kvinnliga huvudpersonens sökande efter sin väg in i vuxenheten.
I ett par manliga debutanters romaner, Oscar Danielsons Siljans kafé och Henrik Kullanders Elfenbenssvart, framställdes intressant nog samma tidiga vuxenperiod, som ur kvinnligt perspektiv framstår som så problematisk, som en tillbakadragen avvaktan, som en nästan sömngångaraktigt förlängd, närmast idyllisk adolescens, som visst kan innehålla dramatik, men som ändå erbjuder en, måhända taktisk, pojkaktig undanmanöver från vuxenlivets krav. En liknande stämning fanns i Arne Sundelin i Sova räv och faktiskt också i Peter Mosskins Är du lönsam lille vän, där 68-generationen kunde återuppleva sextio- och sjuttiotalsminnen i tidens biografiska rakt-på-sak-stil, pastisch eller gammal vana var det svårt att avgöra.
”En förtjusande ung man” är den skyddsidentitet i vilken konstnären Claes Bäckström, född i slutet av 20-talet, länge dolde sin homosexualitet. Hans självbiografiska skildring var, illustrerad av honom själv, inte bara en av årets verkligt vackra böcker utan också en av de mest drabbande på temat identitet och genuskonstruktion. Med konstens, med litteraturens, inte minst med Marcel Prousts hjälp, övergår livet för honom från att vara en mörk, sluten och skambelagd vandring genom förakt, andras och eget, mot en möjlighet till acceptans. En försiktig bild av befrielse ur en självlevd, mörk och sluten, labyrintisk tillvaro, faktiskt inte så olik de som många yngre författare med sådan fascination konstruerade i sina romaner.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2002
Litteraturåret 2002: Pastischer och starka debutanter
http://www.ne.se/rep/litteraturåret-2002-pastischer-och-starka-debutanter
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
