Immi Lundin
Litteraturåret 2003 var bland mycket annat de många starka debutanternas år. Som lyriker och novellister, som realistiska, psykologiska, historiska romanförfattare, som underhållare, invandrarförfattare och familjeskildrare, ja, i alla genrer och med de mest olikartade ämnen, ambitioner och infallsvinklar fanns debutanternas verk där, vitala, övertygande och ofta överraskande tekniskt rutinerade.
Deras verk förtjänade väl den uppmärksamhet de i allmänhet fick: Alexandra Coelho Ahndorils utmejslade skildring av livet på Tycho Brahes Ven i Stjärneborg, Christina Claessons svalt och precist berättade Allt är som vanligt, Thomas Engströms rutinerat underhållande Mörker som gör gott.
I den Augustprisnominerade romanen Polarsommar iscensatte Anne Swärd ett familjedrama ur skiftande perspektiv. Ett starkt disciplinerat och distanserande men nyanskänsligt språk förvandlade överhettning till is och klarhet bredd över gestalternas hemligheter och tätt knutna beroenden. Annika Korpis språk i Hevonen Häst var av ett mer otyglat slag och skapade en egensinnig rymd över två systrars relation i skuggan av en svårnådd mamma i en sinnligt närvarande nordfinländsk värld fylld av starka känsloklanger.
Familjeband
Också manliga debutanter som Sven-Olof Karlsson, Håkan Lindquist och Jonas Hassen Khemiri intresserade sig för familjeband, men med betoning på unga mäns vilsenhet och en problematisk fadersrelation.
I Karlssons Italienaren och Lindquists Att samla frimärken är det förlorade fadersgestalter som återkallas för reflektion, medan läsaren i Khemiris Ett öga rött möter en högst levande och för sonen provocerande anpassningsivrig invandrarpappa. Sonen, femton år ung och förvirrad i sitt sanningssökande bland rika men motsägelsefulla erfarenheter, söker en annan, ickeintegrerad identitet som tankesultan och utanförstående. Han manifesterar sitt motstånd i en expressiv ungdomsidiolekt. Detta språk, som i suget efter autentiska invandrarskildringar kom att uppfattas som äkta Rinkebysvenska i stället för ett valt litterärt uttryck, fick mer uppmärksamhet än den viktiga andragenerationens identitetsproblematik, som romanen gestaltar.
Bland de debuterande lyrikerna skapade Johannes Anyuru en modern homerisk värld och ett litterärt språk baserat på ett ungdomligt blandspråk.
Årets pseudodebatt
Dessa och andra debutanters vitalitet kändes som en motvikt till årets mest uppmärksammade men tröttsamt förutsägbara litteraturdebatt. Till en början handlade den om Linda Norrman Skugges eventuella rätt att skriva elaka saker om Björn Ranelids utseende i en recension på Expressens kultursida av hans roman Kvinnan är första könet. Senare vidgades den till att röra frågan om vad en recension egentligen är och bör vara i vår tid.
Den viktiga diskussion om litteraturens mer totalt hotade integritet i förhållande till marknadens drift att tugga allt till lättsmält underhållning som hade kunnat grävas fram ur skenkonflikten Skugge–Ranelid uteblev. Kanske inte så överraskande. När förlaget i sin annonsering presenterar Ranelid genom att berömmande utbrista ”Björn Ranelid – 20 böcker på 20 år” och kritikern svarar med synpunkter om läppglans och rakade underarmar är det lätt att inse att de aktörer som förmedlar litteratur till läsarna är helt eniga om såväl textens som författarens varustatus. Liksom att författarna sitter i saxen och tar stora risker att suddas ut som skapande individer vare sig de ger sig in i leken eller håller sig utanför den, vare sig de försöker svara mot krav på marknadsmässig produktivitet och ständig närvaro på den litterära scenen eller värjer sitt skapande och dess krav på integritet.
Mätt med produktiviteten som kvalitetsmått är det inte många författare som kan överbjuda resultatet 20 böcker på 20 år. Verkligen inte Maj-Britt Wiggh, som efter mer än tio års tystnad gav ut Nattens biologi, en fuktdroppande regnskogsgobeläng mättad med klanger från Joseph Conrads Mörkrets hjärta, men med civilisations- och imperialismkritiken förankrad i dagens äldrevård och snabbköpets fruktdisk. Wiggh ersätter den tillbakablickande berättarpositionen i Mörkrets hjärta med den moderna kommunikationens och cyberrymdens samtidiga avståndsnärhet. En märklig roman med en far–son-relation i centrum, på en gång modern och otidsenligt eklektiskt fullmatad med det mesta, mäktig att smälta som en viktoriansk plumpudding.
Trilogiernas år
Bland mycket annat var också 2003 de avslutade trilogiernas år. Kerstin Ekman fick Augustpriset för Skraplotter, som knöt samman ”Vargskinnet” till ett storslaget svenskt 1900-talsepos med den jämtländska glesbygden som observationspunkt. Det vargskinn som 1916, i början av Guds barmhärtighet, färskt och blodigt var en skrämmande och ovälkommen gåva har vandrat genom berättelsen och dyker i avslutningen luggslitet upp och får en betydelse som vetter mot ny förtröstan.
Lars Gustafssons Dekanen och Steve Sem-Sandbergs Ravensbrück avslutade långsiktiga, tredelande undersökningar av det fiktivas gränser mot det fantastisk-filosofiska respektive det dokumentära. Dekanen avslutar Gustafssons texanska svit som omfattar Historien med hunden (1993) och Windy berättar (1999).
Sem-Sandbergs triptyk inleddes 1996 med porträttet av Baader–Meinhofepoken i Theres. År 1999 kom skildringen av 1919 års korta revolution i München, Allt förgängligt är bara en bild, och nu installeras centralbilden, där Hitlertidens Europa fokuseras i den tjeckiska journalisten Milena Jesenskás öde. Hos Sem-Sandberg är inte tiden intressant som kronologi utan som miljö och mentalitet, som tid–rum att konkretisera i en blandform av dokumentärt och fiktivt.
Astrid Trotzigs Främmande i detta land kan tillsammans med Blod är tjockare än vatten (1996) och Ibland undrar jag om jag minns rätt (2001) läsas som en löst sammanhållen trilogi. I den nya boken undersöker Trotzig – också hon med hjälp av dokumentära inskott men i en starkt uppbruten, kortprosaaktig romanstil – den svenska självbilden med avseende på hållningen till rasism och främlingsfientlighet.
Sigrid Combüchens En simtur i sundet var den tredje romanen om Göran Sager-Larsson. Denne på alla sorts beteende- och tankenyanser så uppmärksamme man framstår allt mindre som en realistiskt avsedd gestalt och alltmer som ett medvetande att tänka med, ett mätinstrument eller en processor för mentaliteter. I En simtur i sundet är hans sensibilitet ofta vänd mot det samtida förhållandet mellan generationerna. Frågor kring vad vuxenhet och mognad är och vad vi lär oss av livet och vad vi för vidare fixeras och flyr undan i det Sager-Larssonska tankeflödet under den solflimrande badutflykt som utgör romanens minimalistiska yttre handling.
Arkeologiska romaner
Intresset för nuets förändringar och främlingskap och dess förhållande till det förflutna delade dessa stort upplagda projekt med flera mer solitära böcker under året. Kanske skulle man kunna pröva en formulering som minnet som motkraft till rotlöshet för att ringa in ett av litteraturårets stora teman.
I lyriken var den egna minnesbearbetningen en viktig utgångspunkt i både Rolf Aggestams I detta ögonblick, Gunnar Hardings Det brinnande barnet, Lars Lundkvists Utvind och Bengt Emil Johnsons En gång till. Folke Isaksson sökte i Stenmästaren än avlägsnare nutidsparalleller i de gamla gotländska kyrkoskulptörernas arbeten, medan Åsa Maria Kraft skrev nytt liv i förbleknade kvinnliga helgonöden i I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvud det ske.
I prosan fanns också spelet mellan nu och då. I De ondas kloster spände P.C. Jersild tidsbågen från det tidiga 1200-talet förbi vår tid och en bit in i framtiden, där det lilla samhälle som en gång skulle bli Stockholm blir föremål för arkeologiska utgrävningar.
Också Eva-Marie Liffners Imago skulle kunna kallas en arkeologisk roman. Den utspelar sig intrikat i tre tidsplan. Platsen är gränstrakterna mellan Danmark och Tyskland, som runt 1800-talets mitt härjades av de schleswigska krigen och som under upptakten till andra världskriget åter hamnar i utsatt läge. På denna plats utreds år 2000 glömda händelser av en ivrig amatörhistoriker som också är på jakt efter sitt eget förflutna.
I Lingonkungen följer Jan Henrik Swahn i en realistisk roman med biografisk bas via en enskild mans liv och framgångar Sverige på väg in i moderniteten. I poeten Ragnar Thoursies Elefantsjukan har moderniteten redan kommit. Denna självbiografiska bok har undertiteln ”Berättelser från byråkratin” och behandlar, på ett minst sagt personligt sätt, den svenska arbetsförmedlingens historia.
Starkt tematiska, självbiografiska romaner stod också Lennart Hagerfors och Maarja Talgre för. I Hagerfors Längta hem är det missionärsbarnets uppväxt som alltid utanförstående som skildras. Talgres Leos dotter är en uppföljning av Leo – ett estniskt öde med dess sökande efter kunskap om faderns okända öde. I den nya boken är det den sökande som blir undersökt och får tala ytterst personligt om återfinnande av en möjlig identitet i det kluvna.
Theodor Kallifatides En kvinna att älska och Gabriela Melinescus Hemma utomlands försakar den regelrätta biografin men utgår från egna erfarenheter och reflektion kring dem. Också här är ett viktigt motiv den dubbla hemmahörigheten, som vetter mot både utanförskap och utblick.
Ingrid Sjöstrand kallar sin Dom stora för en oroman eller en bioman och belyser därmed ett slags genremässig tvetydighet hos den här typen av böcker. Med stramt använda bilder ur familjealbumet berättar hon fram en barndomskänsla, som verkligen var hennes men som säkert också är igenkännlig för generationskamrater och genom sin sinnliga konkretion intressant kännbar även för dem som är yngre.
Åldrandet i centrum
Som oroman eller bioman skulle man också kunna karakterisera både Bodil Malmstens Det är fortfarande ingen ordning på mina papper, med dess behandling av vardagserfarenheter i kåserisk ton, och Kerstin Thorvalls Upptäckten. Thorvall ger en självbiografisk beskrivning av åldrande, ensamhet och tilltagande beroende av samhällets omvårdnad. Kanske förebådar hon en generationstypisk, allt mindre foglig och eftergiven ton bland framtidens äldre.
I de sex novellerna i Ingen ålder gestaltar Lars Ardelius i kortform åldrandets långa perspektiv på olika relationsproblem. I Vännen av Gunilla Linn Persson står en omaka relation mellan två kvinnor i centrum. Den unga Ellinor inkluderar i sitt rörliga och röriga familjeliv omsorgen om den gamla grannen Edith, hemmadottern som nu ensam och dement lever kvar, bunden av band till den familj som inte längre finns. Det är ett ovanlig, rörande men osentimental skildring av senilitet. De brustna sambanden och de återkommande fraserna skrämmer inte fram något löjets avståndstagande utan ger snarare skildringen ett slags stram sammanhållande värdighet, får nästan en klang av homeriska stående epitet.
Med Ingen ålder och Vännen och med Kjell Johanssons Sjön utan namn och Anders Paulruds Ett ögonblicks verk är vi tillbaka till de fiktiva skildringarna, även om man i värmen och lojaliteten med gestalterna kan ana omvandlade och litterärt bearbetade egna kunskaper om miljöer och människor. Var Huset vid flon vad gäller perspektivet sonen Einars bok så är Sjön utan namn dottern Evas bok. Nu skildras familjehistorien ur hennes senare och vidare erfarenhet.
Kärlek som projekt och katastrof
Anders Paulruds Ett ögonblicks verk är en fristående roman där en gammal man ser tillbaka på sitt liv. Återblickandet sker i det nutida Köpenhamn, men precis som i Paulruds tidigare böcker finns starka band till barndomsstaden Karlskrona, vars blåsiga gathörn och skiftande havsutsikter bildar bakgrund till ett gripande livsöde i skuggan av starka, goda men på olika sätt ouppnåeliga kvinnor. Havet och minnena spelar en avgörande roll också i Magnus Hedlunds lilla kompakta roman Mylingen i Kov, som i korta numrerade avsnitt ger en mans krönikeartat uppbrutna minnen av barndomens bohuslänska by och dess människor.
Kargheten nära havet är den känslomässiga bakgrunden också i Christine Falkenlands Öde, men här står en kärleksrelation i centrum. Eller snarare en maktrelation, driven av åtrå och skuld och förklädd till ett förhållande som analyseras i en annan, psykoanalytisk maktrelation. Katastrofala kärleksrelationer gestaltade under dramatiska omständigheter skulle kunna fungera som sammanhållande rubrik för åtskilliga romaner skrivna av 1960-talsfödda generationskamrater till Falkenland.
I Cecilia Bornäs Så tager jag dig kidnappar en man en flickbaby för att fostra henne till den perfekta kvinnan att så småningom gifta sig med. I Kristina Sandbergs Ta itu, Lina Erkelius Kanske i morgon och Barbara Voors Smultronbett tappar mammor som alltför länge försökt vara perfekta greppet och glider in i krisartade förlopp. Lotta Lundbergs Allt jag vill ha utspelar sig i Irland, där en svensk flicka möter sin irländske fars främmande verklighet. I Liselott Willéns Eldsmärket rör sig huvudpersonen i lajvmiljö, där gränsen mellan fiktion och verklighet undermineras med problematiska konsekvenser.
I Oline Stigs noveller i Ett familjeliv och nio andra är katastroferna mer förankrade i vardagsverklighet. Detsamma gäller för novellerna i Ulf Erikssons Beröring under oväder som ofta har förortsmiljön som bas, men som utifrån den konkret skildrade ytan obesvärat färdas djupt in i existensens gåtfullheter på ett sätt som påminner om den viktiga insikten att enkelhet och förenkling aldrig är samma sak.
Samma upplevelse fast uttryckt på ett frodigare sätt förmedlade Erik Andersson i den lilla romanen Bengt, som måste vara skriven före Expressendebatten men som ändå kan läsas som en satirisk kommentar till den. Eller som ett allvarligt om än parodiskt memento om skapandets villkor i vår hårda tid.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2003
Litteraturåret 2003: Upptakter och avslutningar
http://www.ne.se/rep/litteraturåret-2003-upptakter-och-avslutningar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
