Immi Lundin
Det var något med det gåtfulla, med rymden. Så kan man beskriva en aspekt av det svenska litteraturåret 2004. Rymden användes i flera böcker som miljö för äventyr, ofta med direkt referens, historisk eller moralisk, till vårt samtida jordeliv. Det var också något med det förflutna: flera författare lät nytt ljus falla över historiska gestalter. Det alla de här tidsresenärerna hade gemensamt var att de överskred gränser tankarna lätt stannar vid. Därigenom skapade de oväntade perspektiv på det närvarande.
Mikael Niemis återkomst efter succén med Populärmusik från Vittula skedde klokt nog i en helt inkompatibel genre. Även om Svålhålet inleds med en sensuell och kontrastskapande kärleksförklaring till Norrbotten är den en raljant samling ”Berättelser från rymden”. Den hållning som skulle kunna kallas en Aniaraförundran inför rymdens oändlighet är hos Niemi nednött till ett utmattat nolläge där obegripligt olikartade varelser från rymdens olika trakter slött och aggressivt missförstår varandra på sjabbiga tassarfik.
Hos Niemi skapas nya ord med lika stor iver som en gång hos Harry Martinson, men klangerna är dovare och tristessen banalare på de ödsliga servicestationerna i Niemis rymd. Där färdas reguljära malmfraktare likaväl som fordon från begagnatmarknaden för rymdfarkoster, livsfarligt läckande åk med raggarbetonade fribytare eller mer självdestruktiva äventyrare ombord. Bakom lekfullheten flagnar rymdromantiken. Kanske är det bara så här den kan dekonstrueras.
Men den kan också rekonstrueras fram mot sin upplösning. I Den tredje flykthastigheten, Lotta Lotass rymdsaga berättad i intensiva kortprosafragment, är kosmonauten Jurij Gagarin centralgestalt. I hans livsöde fångas ett stycke sovjetisk, eller kanske allmänteknokratisk, dröm om existentiell viktlöshet. Sprungen ur materiell brist och gestaltad genom föreställningen om totalt herravälde över materian tycks denna frihetsdröm några kosmiska ögonblick möjlig innan den faller tillbaka in i jordisk ödslighet.
I en av de tre sammankopplade berättelser som utgör Linda Örtenblads roman Den anatomiska teatern dör Boee, den första apan som återvänt från rymden. Återfallet in i det jordiska är här tungt, rymddrömmen starkt ifrågasatt. Malte Perssons texter kallas för dikter. Det är en genrebeteckning som lyfter fram en brist på beteckning för det associativt verkningsfulla och närmast överväldigande medvetandeflimmer på temat jord – rymd som Apolloprojektet exponerar sina läsare för.
Lockande oändlighet
Kanske var det litteraturåret 2004 inte något med rymden i sig, kanske var det snarare något med oändligheten som både oroade och lockade. Kanske fungerade berättelserna från rymden som ett slags arkimediska punkter användbara för att lyfta tanken på människans vara in i ett större perspektiv mer generellt.
Föreställningen om rymden som ett oändligt rum ersättes till exempel hos Tuija Nieminen Kristofersson med en annan oändlighet, med jordens geologiska historia som en, med mänskliga mått mätt, obegriplig tidrymd. I diktsamlingen Någon gång regn i Ngorongoro, ett av årets mest dristiga hållfasthetsexperiment, prövas textmaskineriets prestanda till det yttersta för att få det mänskliga tids- och upplevelseperspektivet att samexistera med bergskedjeveckningarnas och vinderosionens ofattbara tidsspann.
Debutanten Susanne Holmgren experimenterade prosalyriskt i Arktica med annat överskridande av mänskliga gränser; djur och natur i Nordnorge och Svalbard vibrerar i ett drama där livskampen framförs live och oregisserad, med den mänskliga närvaron reducerad till utsatt iakttagande.
Under 2004 kom alltså till den breda och populära vågen av fantasy och sf-litteratur en rad exempel på hur också andra litterära genrer kan tas i anspråk för att formulera ett slags perspektivsvindel mellan begripligt och obegripligt, mellan nu och då, liv och död. Fascinationen inför det gåtfulla kändes som en upprepad känslomatris i årets utgivningsväv.
När denna fascination vändes mot framtiden var den inte alltid präglad av ambivalens inför det utopiska, den framstod dystopisk i Cilla Naumanns Fly, en roman som med sin oklara tidfästning kunde läsas både som en svart framtidsvision och som ett tydliggörande av en samtida syn på flyktingfrågan. Naumanns skildring av en samtidigt märkligt välorganiserad och genomrutten enklav för sortering och vidareslussning av främlingar går att läsa som en varnande saga. Men den spökar vidare i medvetandet på ett sätt som visar att den säger något viktigt om verkligheten.
Lars Jakobsons Berättelser om djur och andra har en tydligare vardagsverklig anknytning men öppnar sig intrikat och till synes obehindrat mot något undflyende hotfullt på god väg att underminera det som nyss verkade helt stabilt. Jakobsons suggestiva berättelser befäste hans starka ställning som en av de säkraste berättarna i sin generation.
Söderberg fortsatt
Två andra av årets mest uppmärksammade böcker var Helena Henschens I skuggan av ett brott och Gregorius av Bengt Ohlsson. De har trots stora olikheter mycket gemensamt i sättet de aktualiserar det förflutna. De är inte bara ute efter att se tillbaka utan också för att se på nytt och lägga till rätta.
Gregorius är historien i Doktor Glas ur ett annat perspektiv. I Hjalmar Söderbergs roman är pastor Gregorius ett slags svart hål, ett tomrum som samlat upp och absorberat allt ont och osmakligt. Pastorn är den som genom sin massiva avskyvärdhet ger romanens etiska diskussioner om rätten att döda en möjlig utgångspunkt.
Som titeln visar är pastorn den centrala gestalten i Ohlssons roman. Denna förändring gör inte honom till en god människa. Den tar snarare kraften ur den effektfulla motsättningen mellan svart och vitt, ont och gott, och öppnar för en skildring som framstår som ett sentida, viktigt inlägg i den diskussion Söderbergs roman en gång väckte.
Bengt Ohlssons roman vann årets Augustpris i den skönlitterära klassen och skulle kunna väcka fortsatt debatt om rätten att sätta sig till doms över en annan människas liv. Kanske kommer den debatten med full kraft om eller när någon tar sig an romanens tredje perspektiv, den unga fru Helga Gregorius. Det var nog ingen tillfällighet att många associerade från Ohlssons bok till Gun-Britt Sundströms För Lydia från 1973, där en annan av Söderbergs romaner, Den allvarsamma leken, återberättas ur den kvinnliga centralgestaltens perspektiv.
När Helena Henschen låter fakta och fiktion tillsammans bygga en bild av de på 1930-talet mycket uppmärksammade s.k. sydowska morden bearbetar hon nedtystad skam och skuld som tynger hennes egen familjehistoria: hur kunde den unge Fredrik von Sydow ta livet av sin far och två av familjens tjänstekvinnor, sin unga hustru och slutligen sig själv?
Men Henschens roman placerar sig också mitt i ett ouppklarat svensk trauma under den återkommande rubriken ”Hur kunde det hända?”. De har med tiden blivit ganska många, de där offentliga gåtorna som just genom att de inte kommer till något avslut fortsätter att binda känslor. Under 2004 dömdes utrikesminister Anna Lindhs mördare, men hans motiv förblev okända. Så fogade sig ytterligare en våldshandling till raden som kommit att bli symboler för något hotfullt, för ett slags pågående underminering inte bara av tilliten till rättssamhället utan också av tilltron till själva samhällsgemenskapens möjlighet.
Det litterära tillrättaläggandet av ett bestämt brott kan ge en stunds vila från känslan att ständigt vara omgiven av obestämda mängder hotande brottslighet. I skuggan av ett brott är en romantitel som fångar och avgränsar en samtida känsla av att det mesta sker i skuggan av brott. Att få den känslan förankrad i något konkret med hjälp av litteraturens förmåga att fånga det vaga i dramatiska, känslostarka förlopp kan ge en stunds andrum. Det är en tanke som nästan uppstår av sig själv inför kriminallitteraturens ohotat starka ställning och den fortsatta uppluckringen av genrens gränser mot annan skönlitteratur.
Håkan Nesser placerade sig mitt i gränslinjen, mitt i samtiden med Skuggorna och regnet. Kanske var det ingen tillfällighet att många av årets mest uppmärksammade titlar inom genren hade så tydlig anknytning till svensk vardag. Kirunatrakten återfinns i Åsa Larssons Det blod som spillts, Camilla Läckbergs Predikanten utspelar sig i Fjällbacka och Malmö lever i Kristian Lundbergs Eldätaren.
Faktiskt och fiktivt
Den historiska romanen var också en flitigt brukad genre 2004. Många av årets exempel hade anknytning till faktiska personers liv. Kjell Espmark kröp i den förtätade Béla Bartók mot tredje riket innanför skinnet på den ungerske kompositören en skräckens stund under hans flykt undan nazismen.
P.O. Enquist levandegjorde i Boken om Blanche och Marie det slutande 1800-talet och tiden runt förra sekelskiftet. Med fokus på den tvåfaldiga nobelpristagaren Marie Curie och hennes laboratorieassistent Blanche Wittman – en gång ”hysterikornas drottning” på sjukhuset La Salpêtrière i Paris – fångade Enquist inte bara kärlekens och kvinnornas villkor utan också denna tids ivriga strävan att vetenskapliggöra livet. Tidens fascination för den som det skulle visa sig dödligt farliga radioaktiva strålningen blir ett memento om en historisk aningslöshet som kan vara vår egen. Enquists skildring blir sinnligt begriplig, inte bara genom de litterära gestalternas skadade kroppar utan också genom oron, viljan att ropa varnande genom tid och fiktion som värker i en när man läser. Knappheten i stilen lämnar utrymme för känslor, den reflekterande hållningen öppnar för engagemang.
I gränslandet mellan historiskt och fiktivt 1800-tal rör sig också Per Odensten i Vänterskans flykt, där Emily Dickinsons sista tid i livet ramar in en ung tjänstekvinnas utsatta öde. Carina Burman och Göran Hägg intresserade sig också för 1800-tals stämningar i Babylons gator respektive Alfred, två av årets säkerligen mest gediget researchade underhållningsromaner. Den beskrivningen passar in också på Majgull Axelssons lek med en kvinnans identiteter i Den jag aldrig var. I den är tiden dock vår egen och det seriösa, samtidssatiriska och spektakulära balanserar fram en det välkändas ytspänning.
Samtiden i fascinerad narrspegel fångades av Magnus Carlbring i Paul Exodus Propp och än desperatare i Niklas Qvarnströms Grand Zero, medan lekar med den egna identiteten i samtidens myller av möjliga poser dominerar Per Hagmans Att komma hem ska vara som en schlager. Ola Klingberg spelade själv en biroll i Ringen i New York, en roman om gaykärlek operafantaster emellan. Birgitta Stenbergs femte självbiografiska roman, Alla vilda, utspelar sig på 1950-talets Mallorca.
Mot dessa ”ingenstans hemma”- skildringar sticker Bodil Malmstens Mitt första liv och Nina Lekanders Mest om min mamma, liksom Magnus William-Olssons sparsmakade porträtt i Spöken, av genom intresset för släktband och bestående tillhörigheter. Förtätad är ett passande ord för den lyriska släktforskning Agneta Pleijel bedriver i diktsamlingen Mostrarna. I Altuns tre liv, skriven av Altun Basaran och Annika Thor, vetter det biografiska mot det dokumentära. Det är ett opretentiöst försök att beskriva faktiska upplevelser av lika faktiska gränser, ingenstans hemma-känslan är här inte en hållning att mondänt odla utan en förlust att tvingas lära sig leva med.
Mycket långt ifrån det dokumentära och ändå märkligt nära dess känsla höll sig Ellen Mattson med ökenromanen Splendorville. En amerikansk filminspelning någon gång på 1920-talet är utgångspunkten för en vindlande och underhållande historia där öknen bildar bakgrund till skapandet av en kulissartad föreställning om öknen. Det är ett intrikat spel om konst, verklighet och förkonstling som Ellen Mattson sätter i stånd. Med nästan omärkliga förskjutningar mellan de möjliga positionerna och med ett fast grepp om de schabloner hon sätter på spel låter hon något verkligen verkligt undflyende anas mitt i det tungt teatrala.
Tillbakablickar
Men visst fanns det också mer grundligt verklighetsbaserad romankonst. Ofta av tillbakablickande slag. Ola Larsmo lät i En glänta i skogen en student återvända till ett västsvenskt brukssamhälle för att undersöka politiska spänningar från andra världskrigets dagar. De visar sig bara delvis vara historia. Det förflutnas närvaro i nuet är en förutsättning för tillbakablickarna på livet som det blev för Hilde i Elsie Johanssons Näckrosträdet. Hilde har en medsyster i Agnes i Elisabeth Lindfors Hon hette Agnes. Dessa båda starka men instängda kvinnors väg genom det nära 1900-talets utveckling upprepas i en senare generations tonfall i Anne Sörmans Sparka i mitt hjärta.
Kvinnlig styrka i vardagsrealistisk infattning spelar en viktig roll också i Tony Samuelssons En grind av mörker medan det som upptar intresset i Anita Salomonssons Armade cykel kanske skulle kunna kallas manlig svaghet. Man kan också beskriva småbrukaren Hjalmars passion för sin cykel som en tidig dröm om befrielse via nya tekniska möjligheter. I yttersta blygsamhet genomförd, men ändå för stor för de små villkor som skildras.
Det fanns debutanter även detta år. Sara Stridsberg byggde i Happy Sally upp också hon, som så många andra detta år, en fiktiv värld kring en känd person. Två kanalsimmerskor, Sally Bauer som 1939 verkligen korsade Engelska kanalen och en sentida efterföljare som ger upp, står i centrum. Dessa öden flätas samman, och med dem anmäler sig oundvikligen frågor om uppoffringarnas mening och hängivenhetens pris. De är vackert apterade de där frågorna i Stridsbergs vaggande vattenvärld, där motståndet och kylan stramar upp all mening och där relationen mellan mor och barn är svår men ömsint skildrad. Det samma gäller Jonas Bruns Den andra stranden full av intensivt avlyssnade familjära känslolägen. Bland lyrikdebuterna hörde Clara Diesens Glömskans bok och Sara Hallströms Vi måste ha protein till de uppmärksammade. Det var över huvud taget ett rikt lyrikår. Katarina Frostensons Karkas, Eva Ströms Rött vill till rött, Birgitta Lillpers Glömde väl inte ljusets element när du räknade och Arne Johnssons Där med längtan spilld ut i larmet är några som säkerligen kommer att bekräfta det icke årliga tidsspannets existens. Liksom förstås Tomas Tranströmers Den stora gåtan, där de stora perspektiven vilade i de enklaste orden, tryggare där än någon annanstans. Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2004
Litteraturåret 2004: Äventyr i rymden och på hemmaplan
http://www.ne.se/rep/litteraturåret-2004-äventyr-i-rymden-och-på-hemmaplan
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
