Immi Lundin
”Det var på den tiden jag gick omkring i Sundbyberg med min stora mage, gick och gick och inte visste vart det skulle bära.” Så börjar Eva Adolfssons roman Förvandling. Med den inledningen som exempel kan man göra sig en del tankar om det svenska litteraturåret 2005.
Man kan tänka att det inte är ofta man stött på en gravid flanör på vandring i den svenska staden. Man gjorde det definitivt inte i det begynnande 1900-talets litteratur, när flanerandet, det melankoliska, mobila utanförståendets distanserade iakttagande var som mest à la mode. Då var det en manlig blick som gällde och en stor stads anonymitet som ofta var scenen. Och då gällde det att allt skulle skildras på distans, med resignationens svalka.
Överhettad i Sumpan
Så var det inte 2005. Inte hos Eva Adolfsson som låter sin kvinnliga jagberättare vandra runt, inte i centrala Stockholm utan i Sumpan, Sundbyberg, av alla ställen. Hos Adolfsson präglas flanerandet inte så mycket av känslomässig matthet som av fysisk. Distansen blandas med en het, nästan överhettad önskan att med kropp och känslor komma in i ”verkligheten”, vad det nu kan innebära 2005. In i levandet kanske, på egna villkor. Det finns en oräddhet hos Eva Adolfsson som gör hennes skildringar av kvinnlig kroppslighet besläktade med Moa Martinsons. Trots att hon naturligtvis beskriver en helt annan tid och har ett helt annat berättartemperament.
Inte heller hos Ann-Marie Ljungberg skildras utanförskapet svalt. I Simone de Beauvoirs hjärta lånar Ljungberg ett barns distans för att skildra några unga kvinnors liv i ett sammanhang långt från de samhälleliga centrum där makt och resurser fördelas. När Ann-Marie Ljungberg gestaltar dessa kvinnors livsvärld framstår den som i hög grad sitt eget centrum, präglat av överlevnadsvilja och känslokraft snarare än av materiell trygghet. Det hela utspelar sig visserligen i en stor stad, men inte i något anonymt centrum, utan i en bestämd stadsdel, i de egna kvarteren, de egna kretsarna. I ett slags urban regionalism, skulle man kunna säga, där relationer kan uppstå. Relationer som bygger på andra band än familjens och släktens.
Med dessa båda exempel kan man visa på ett återkommande intresse för det känslomässiga livets osäkra villkor i den svenska samtiden och peka på det som ett iögonfallande drag i den litterära utgivningen 2005. Ett sådant intresse finns i Mirja Unges Motsols. Det finns i Magnus Utviks Anna min älskade, i Hans Gunnarssons Allt ligger samlat, i Jonas Bergs En sång för Jonny och Karola.
Det finns också hos Stewe Claeson i De tiotusen tingen. Den bilskrot som är centrum i Claesons roman är i hög grad en verklig plats, en arbetsplats. Men den är också en utsiktsplats varifrån det samtida livet låter sig iakttas på ett sätt som skapar ett slags symbolisk distans. Denna blandning av realistisk och samtidigt latent symbolisk positionering i berättandet finns variationsrikt turnerad i åtskilliga av årets många samtidsskildringar. Det är ett slags mental utarmning och den enskilda individens kamp mot den som ofta står i fokus.
Så är det i hög grad i De tiotusen tingen, där Mårten, bilskrotens 33-årige ägare, lever ett liv tillsammans med sina jobbarkompisar i en gemensam jargong och ett helt annat med sin sambo Lena. Mårten saknar ord för att beskriva livet med henne. Inte för att det är himlastormande lyckligt utan för att det rymmer en avgrund som inte låter sig formuleras. Det känslomässiga ansvar som Mårten tagit på sig i förhållandet till den trasiga, aggressiva Lena har ingen av dem ord för. Ändå blir det åtagandet det mest intressanta i romanen. Djupt solidarisk med Mårtens kamp tecknar Claeson ett gripande porträtt av en kvinna som det, nästan, är omöjligt att älska.
Hotad vardag
I åtskilliga av årets romaner skildras svensk vardagsverklighet med en underton av sorg eller hot, ofta beskriven utifrån en känsla av distans, av att något viktigt har gått förlorat. Så låter till exempel Ulf Eriksson i Varelser av glas ett antal socialt väletablerade människor drabbas av en sorts benskörhet av okänt slag. De blir bokstavligen varelser av glas. Dessa människors öden vävs in i ett mönster där det finns samband mellan nu och då och mellan hur det är nu och hur det kan komma att bli sedan. Resultatet blir en roman med essäistiska kvaliteter och stor idémässig rörlighet i tiden.
Hos andra författare, till exempel Henrik Kullander och John Ajvide Lindqvist, är distanseringen mer kopplad till övernaturliga fenomen och till skräckgenren. Både Kullander och Ajvide Lindqvist följer med årets romaner upp framgångsrika debuter. Kullander håller sig i Någonting Odödligt, liksom i Elfenbenssvart från 2002, till trakterna runt Kalmar. Den ytterst realistiskt skildrade upptäckten av ett bevingat människoskelett under ett vägbygge skapar vissa förskjutningar i föreställningarna om verklighetens beskaffenhet.
Ajvide Lindqvist nöjer sig inte med en besvärlig död människa. Precis som i förra årets framgångsrika Låt den rätte komma in är det i Hanteringen av odöda vanligheten som blir hemsökt, inte av det ovanliga utan av det omöjliga, presenterat som fullt möjligt. Greppet är gammalt och kräver kompetens. Ajvide Lindqvist är skicklig nog, men frågan är om det är som skräckförfattare eller som samtidsskildrare han övertygar mest. Om man nu vill vidhålla att det går att upprätta en sådan skillnad.
Mons Kallentoft gör sig i Fräsch, frisk och spontan till skildrare av en urban perfektionsgeneration, ekonomiskt framgångsrik och just nu i färd med att vara tidsmässigt genomplanerade småbarnsföräldrar. Kallentoft understryker det tvångsmässiga draget i denna livshållning genom en våldsam parallellhandling som långsamt blir tydlig.
Hos Steve Sem-Sandberg möter vi i Härifrån till Allmänningen det sena 60-talets villaförort, den sanna idyllen, från början hemsökt av ett våld som möjligen berövar läsaren idén om ett lyckligare nära förflutet. Utan denna idylliserande kontrasteffekt framstår onekligen utvecklingen fram till dagens verklighet som mer konsekvent och mindre sammanhangslös.
Klas Östergren skapar samband mellan nu och då på ett annat sätt. Han fick mycket uppmärksamhet för Gangsters – uppföljaren till men kanske inte fullföljaren av Gentlemen, genombrottsromanen från 1980. Berättandet är skickligt, en oerhörd mängd trådar knyts samman, det som var gåtfullt då blir nu förklarat. Och när så då och nu på detta sätt förenats uppstår en mängd nya gåtor. Distansen är förutsättningen för den här sortens ekvilibristiska berättande baserat på gåtfullhet. Effekten kräver att tyngdlagen skenbart sätts ur spel. Allt sker i texten och när man läst färdigt är det svårt att minnas vad man varit med om.
Möjliga kulturkrockar
En annan distans till den samtida verkligheten kan genereras ur tillhörigheten till flera kulturer. Marjaneh Bakhtiari gjorde en uppmärksammad debut med Kalla det vad fan du vill. Romanen innehåller en bitvis närmast kåserikul katalog över möjliga kulturkrockar i det mångkulturella samhället. Böcker på detta tema är uppenbarligen efterlängtade.
Bakhtiari har, precis som Jonas Hassen Khemiri för några år sedan, fått värja sig mot epitetet invandrarförfattare och mot att bli uppfattad som representant för en hel generation unga svenskar med utländsk bakgrund. Viljan att typifiera unga författare med invandrarbakgrund är märkligt med tanke på att det som skildringar som Hassen Khemiris och Bakhatiaris verkligen gör tydligt är att den typiske invandraren inte finns, lika lite som det typiska invandrarödet. Det är bara på ointresserat, oinitierat avstånd som det kan verka så, och den distansen vill de här verken bekämpa.
Hos Bakhtiari finns en karikering av gestalterna som inte utesluter värme och allvar. Karikeringen kan också uppfattas som en ironisk kommentar till tendensen att ständigt på nytt konstruera just entydigheten i försöken att bejaka det mångkulturella. Kampen mot den sortens motsägelsefullhet förs också i Zbigniew Kuklarz Hjälp jag heter Zbigniew, en annan av årets debutanter som också använder humorn som medel att avdramatisera olikheter i livsstilar och föreställningsvärldar som självklart existerar bredvid varandra i dagens samhälle.
Magnus Florins Leendet är ännu ett i raden av författarens pregnanta kortprosaverk som visar hur vackert det lilla kan vara, eller kanske snarare hur effektivt det korta kan vara. De möjligen speciellt svenska tacksamhetskoder som den iranska mamman hos Bakhtiari förgäves försöker förstå utsätts i Florins bok för en fascinerande avklädning. Kvar blir inte så mycket tacksamhet som, ja, rädsla? Eller självtillräcklighet? Eller aggressivitet? Eller kanske snarare en hållning som rymmer element av allt detta och som i Leendet gestaltas med en nästan förtvivlat energisk ton, baserad på lika delar absolut gehör för vad som finns under det vardagliga talets yta och totalt verbalt balanssinne när det gäller att återge båda dessa nivåer.
Redan i titeln på sin kortprosaroman Ryttlarna fångar Mats Kolmisoppi in samtidskänslan hos tre unga kvinnor. Likt ryttlande fåglar som slår snabbt med vingarna undviker de att landa i den vuxenterräng de svävande spanar in. Kolmisoppis livsspanare tillhör i alla bemärkelser en annan generation med helt andra relationer till omvärlden än den som Helena Looft, Kerstin Norborg och Marie Lundqvist skildrar i tre av årets andra intressanta kortprosaverk. I På dina murar, Missed abortion respektive Monolog för ensam kvinna är det bundenheten snarare än obundenheten som utsätts för litterär undersökning.
Monumentala blankverser
2005 var också året då Göran Palm avslutade sin alldeles egna monumentalbild av Sverige. Hos Palm är det ju själva formen som skapar förundran, mellanrum och en eftertänksamhetens tröghet i mötet med det allt annat än poetiska stoff som blankversmaskineriet outtröttligt processar. Del 4 av Sverige, en vintersaga har undertiteln Vintern blir vår, och jätteverket mynnar ut i fasthållandet av hur viktigt det är att ställa också sådana frågor till verkligheten som inte genast kan besvaras.
Där Palm väljer det stora panoramat väljer Jesper Svenbro i sin lyrik att ställa sina existentiella frågor till den enstaka händelsen eller företeelsen. Frågandet sker i form av intensivt studium, och i Himlen och andra upptäckter blir verkligen de flesta dikterna ett slags svar. Inte på färdigformulerade frågor utan just på den skärpta uppmärksamhetens beredskap att få veta något. Det Svenbros dikter lär ut är inte lätt att beskriva utanför hans språkliga universum, det man i hans värld blir delaktig i är ett slags känslans fullhet. Det märkliga med den känslan är att den kan uppstå ur begrundan av ett fragment av Sapfo likaväl som ur beskrivningen av en trasig stolssits.
Göran Sonnevi återkom efter sju års tystnad med den över 400 sidor tjocka Oceanen. Med mottot ”Varje ord / finns bara / i kärlek” blev den digra volymen med dikter daterade från 1970 och fram till sommaren 2005 en lyrisk tidsmaskin, genom vilken läsaren kan bearbeta sin egen upplevelse av samtidshistorien.
Men allt av intresse 2005 var naturligtvis inte lyriska, episka eller kortprosakoncentrerade skildringar av svensk vardag av i dag. Monika Fagerholm, årets vinnare av Augustpriset, berättar i Den amerikanska flickan med säregen intensitet om flickors vänskap i en miljö drabbad av krig, död och desillusion. Det onda upprepar sig i och utanför människors medvetande. Referenserna till finska krigserfarenheter är tydliga, ändå är stilen inte entydigt realistisk.
Kristian Fredéns Offret, hans andra roman efter debuten med Ostkaka (1996), skildrar en annan men också den en oförsonlig kamp. Den utspelar sig i schackmästaren Lev Gasparjans liv och berör en serie ödesdigra händelser i dennes karriär. I Anna-Karin Palms Herrgården finner några flyktingar i ett krigsdrabbat land en till synes trygg tillflyktsort på en övergiven herrgård. I Carola Hanssons Mästarens dröm upplever två systrar som missionärer Kina under 1920- och 30-talen.
I Lotta Lotass Skymning: gryning är tidsperspektivet ännu vidare, striderna än abstraktare. Ernst Brunner ger sig Karl XII och hans krigande i våld i jätteverket Carolus Rex, medan Peter Englund och Kristian Petri i Jag skall dundra utvecklade ett filmmanus kring en enstaka krigshändelse på polska landsbygden 1706 till en påträngande skildring av situationer som omänskliggör människor.
Ordens möjligheter
I Bevis, ett originellt försök att i lyrisk form klä av våldet dess skenbara rationalitet, konfronterar och parallelliserar Åsa Maria Kraft textfragment ur den amerikanska bevisföringen kring de påstådda massförstörelsevapnen i Irak med citat ur ett gammalt persiskt mystiskt verk, Mystikens rosengård, en gång översatt av Eric Hermelin.
Magnus Carlbring utmanar med Dödens lilla bok liksom Kristian Lundberg med Job lyrikens potential att både gå in i lidandet och bjuda det motstånd. Eva-Stina Byggmästar gjorde kanske det också, fast i så fall på ett helt annat sätt. Hennes Knoppar blommor blad och grenar var något så märkligt som en rakt igenom lycklig bok, där orden blommar i en trädgård som det bara är att stiga in i som till en helt annan värld.
I Torgny Lindgrens Dorés bibel uppstår lyckan inte ur orden utan trots ordlösheten. ”Mellan mig och världen har det aldrig funnits några bokstäver”, försäkrar den jagberättare som också informerar läsaren om bokens tillkomst: ”Jag säger den i en inspelningsapparat av märket Sony MZN sjuhundratio.” Dorés bibel är som synes en mycket lindgrensk bok. Pojken som lever genom Dorés bilder i stället för genom orden hinner under skildringens gång bli vuxen utan att någonsin träda in i bokstavsverkligheten. Persongalleriet har Dorés bibel delvis gemensamt med Pölsan och Hummelhonung, och naturligtvis står våra möjligheter att nå kontakt med verkligheten utan illusioner, verbala och andra, i centrum för Lindgrens uppmärksamhet. Och naturligtvis är själva romankonstruktionen så lurig att man blir matt och trött och ändå djupt gripen. Av ordens möjligheter. De som finns också 2005, när de dystra motiven tycktes skocka sig över den litterära scenen tunga som åskmoln. Så var det och så var det ändå inte.
Kanske var det snarare så att ovanligt många författare faktiskt tog orden i anspråk för att med litteraturens hjälp göra några av de diffusa hotbilder vi alla ständigt lever med tydliga och därmed möjliga att bjuda motstånd.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2005
Litteraturåret 2005: Litteraturen bjuder motstånd
http://www.ne.se/rep/litteraturåret-2005-litteraturen-bjuder-motstånd
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
