Annina Rabe
2006 var ett år då verkligheten på allvar bröt sig in i prosan. Som alltid då det gäller skönlitteratur en subjektivt tolkad och filtrerad verklighet – men icke desto mindre. En påfallande stor del av årets mest uppmärksammade romaner byggde på dokumentär grund, historisk eller samtida. Och även i de fall romanerna var rent fiktiva var det ofta med en handling som tog avstamp i samtiden, eller i någon verklig händelse.
Över huvud taget handlade det mycket om här och nu i 2006 års prosa. Kanske är det att se som en början på en ny våg av mer samhällsorienterad och politisk litteratur. Och kanske är det också en reaktion mot den inåtvändhet som präglat stora delar av den yngre svenska prosan på senare år. Samtidigt blev skönlitteraturen för första gången på länge ett politiskt slagträ i den pågående valrörelsen. När Folkpartiet presenterade sitt förslag om en svensk litterär kanon talades det mycket om skönlitteraturens betydelse för språkutveckling och kulturarv. Men det fanns också många som ifrågasatte motiven bakom de vackra orden.
Ingmar Bergman, Artur Lundkvist, Maria Wine, H.C. Andersen, Valerie Solanas, Carl von Linné och heliga Birgitta var några av de levande och döda personer som fick sina liv omskrivna i mer eller mindre verklighetsnära litterära fantasier. ”Litterär fantasi” blev över huvud taget något av ett modebegrepp för mycket av detta års litteratur. Störst uppmärksamhet fick Alexander Ahndoril med Regissören, en roman som tämligen detaljerat kretsar kring den period i Ingmar Bergmans liv då han gjorde filmen Nattvardsgästerna. Föremålet för romanen, Ingmar Bergman, var dock inte alls glad över författarens tilltag. Bergmans högljudda protester gav upphov till en hetsig debatt; i hur hög grad har författaren rätt att omtolka någon annans liv, hur långt får den konstnärliga gestaltningen sträcka sig? Oavsett vad man tycker kvarstår Ahndorils koncentrerade roman som ett djärvt verk som utforskar vår oändliga fascination inför den konstnärliga myten. Även Jan Arnald är inne på denna fascination i Maria och Artur, även detta en personlig tolkning i romanform av två kända människors, Artur Lundkvists och Maria Wines, liv. Liksom Ahndoril lägger sig Arnald stundtals mycket nära den traditionella biografin, och det är ibland svårt för läsaren att se var gränserna går. Betydligt större litterära risker tar Sara Stridsberg i Drömfakulteten, sin experimentella och Augustnominerade roman om feministen Valerie Solanas. I en roman som kombinerar en gränsöverskridande form med ett lyriskt mättat språk skildrar Stridsberg Solanas liv och död, ett liv som utspelar sig på samhällets absoluta botten. Men Stridsberg passar också på att göra upp med sin egen beundran av mytfiguren, en uppgörelse utifrån sitt eget trygga medelklassperspektiv. Flera författare använde historiska personer som utgångspunkt för sina romaner. I Ann Granhammers debutroman Den indianska krassens blickande är det Carl von Linné som far till en nyfiken och vetgirig dotter som skildras, och i Gästen iscensätter Niklas Rådström ett möte mellan författargiganterna H.C. Andersen och Charles Dickens. Ett möte som präglas av besvikelse och kommunikationsproblem och som utmynnar i ett större resonemang kring såväl vänskap som litterärt skapande. Alexandra Coelho Ahndoril skildrar relationen mellan mor och dotter i romanen Birgitta och Katarina, ett moraliskt drama som följer Birgitta Birgersdotters livsväg mot att bli den heliga Birgitta. Vägen kantas av offer och svek, inte minst gentemot dottern Katarina som bedriver en fruktlös kamp för att bli sedd av sin mor. Theodor Kallifatides tar i Herakles sig an en av tidernas största hjältemyter, hans roman om Herakles utveckling från osäkert barn till i en många avseenden tyrannisk krigsherre blir ett tankeväckande drama om den inte alltid helt rationella balansen mellan onda handlingar och goda. Så får det mänskliga dramat än en gång iklädas mytens kläder. Kjell Johansson i sin tur avslutade med Rummet under golvet den trilogi om Stockholmsförorten Midsommarkransen som inleddes med Huset vid Flon och som även den till viss del bygger på verklighetsbaserad grund, även om personerna och händelserna är fiktiva. I Lars Ardelius novellsamling I vitögat möter vi ett antal kända författare, till exempel Hjalmar Bergman, systrarna Brontë och Truman Capote. De korta utsnitten ur deras författarliv tjänar också som en högst subjektiv litteraturhistoria. Eva Marie Liffner skapar i Drömmaren och sorgen ett intrikat litterärt mysterium kring arkitekten Lars Israel Wahlmans liv och verk. Och i Agneta Pleijels Drottningens chirurg är det 1700-talets kvinnoläkare Schützer som står i centrum; denna roman om maktfullkomlighet och läkarvetenskapens syn på kvinnokroppen inleder för övrigt en kommande trilogi med utgångspunkt från författarens egen släkthistoria. Fiktion och fakta löper sida vid sida, och man kan ställa sig frågan varför så många romanförfattare just detta år valt att utgå ifrån historiska eller rentav nu levande personer. Av dessa författare är det dessutom flera som lägger sig mycket nära den rena biografin. Detta fokus på mänskliga levnadsteckningar kan ha flera orsaker. Kanske är det en fråga om en reaktion på de senaste årens prosa, där man ägnat mycket tid åt att beskriva tillstånd snarare än personer? Fokuseringen på existerande personer kan säkert läsas som en förstärkning av individen i litteraturen, liksom en återgång till större moraliska frågeställningar av tidlös karaktär. Men det är inte bara de tidlösa historiska skildringarna som utgår från dokumentärt material. Den politiska dokumentära romanen upplevde också något av en renässans under 2006, men klädd i 2000-talets litterärt experimenterande kläder. Lars Jakobson, en författare som under hela sitt författarskap gjort sig känd för att integrera dokumentärt material i fiktionen, tar i Vid den stora floden sin utgångspunkt i händelserna 11 september 2001 och det efterföljande kriget i Irak. Här flimrar samtidsbilderna förbi i en suggestiv flod: fångarna i Abu Ghurayb-fängelset, offren i Srebrenica, internerna i Guantánamo Bay… Ett liknande litterärt grepp tar Jörgen Gassilewski i det kanske mest konsekventa utförandet av den återuppväckta politiska dokumentärromanen: den Augustnominerade Göteborgshändelserna. Här skapas både ett avancerat litterärt konstverk och ett politiskt dokument, där författaren växlar berättarperspektiven och skapar en bild av händelserna som är långt ifrån entydig. Även Lotta Lotass utgår från ett dokumentärt material, då hon i Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet ger röst åt ett antal kända amerikanska massmördare. Det okända mordoffret kommer till tals i Lars Gustafssons versdrama Den amerikanska flickans söndagar, som också det Augustnominerades och bygger på en autentisk händelse då en ung bibliotekarie mördas. Men det skapades också under 2006 starkt samtidsförankrad och politisk litteratur utan dokumentär bakgrund. Lena Andersson tecknar i Duck City en drastisk satir kring dagens fetmadebatt och snabbmatsindustri. Ninni Holmqvist skapar även hon ett fiktivt samhälle där högst dagsaktuella frågor gestaltas. I Enhet förpassas alla barnlösa personer över 50 till en sluten lyxanstalt där de donerar sina organ till bättre behövande. I den thrillerartade framtidsberättelsen skönjer man en bitter uppgörelse med dagens nyttoinriktade samhälle och familjepolitik. Utanförskapets problematik behandlar också Lotta Lundberg i Skynda, kom och se, där vi möter ett antal småväxta från den tid då människor med udda utseenden ställdes ut till allmän beskådan på nöjesfält. Det är inte svårt att i denna berättelse se kusliga paralleller till vår samtid, även om dessa numera kanske är mer av existentiell karaktär. 2006 var valår med regimskifte i Sverige, och kanske är det ingen tillfällighet att många av årets romaner skildrade ett ”nytt” Sverige, besatt av modernitet och präglat av ett slags konformistisk likriktning, inte sällan med stora mått av dubbelmoral. Det är den uppåtsträvande, ständigt växande medelklassen som har hittat in i samtidsprosan. I Sara Kadefors Fågelbovägen 32 skildras det dagsaktuella dilemmat med ”hushållsnära tjänster”, då den dubbelarbetande läkaren Karin tvingas ifrågasätta föreställningen om sin egen godhet och altruism. Hennes möte med en ung flyktingkvinna från Moldavien leder inte till vänskap utan till ömsesidigt utnyttjande. Ytterst är det en bok om över- och underordning och gränserna för den svenska välvilligheten. Även Thomas Engström, Marie Hermanson och Torbjörn Elensky gör i någon mån upp med bilden av det moderna uppåtsträvande Sverige. I Thomas Engströms Dirty Dancer är det en bitter och cynisk advokat som ser hela sitt noggrant konstruerade familjeliv rasa samman. Ett liknande scenario finns också i Marie Hermansons Mannen under trappan, där ett uråldrigt sagoväsen, ett slags vätte som bor under trappan, lyckas rasera den smakfulla och välordnade idyllen för en vanlig familjefar. Vätten blir en symbol för den smutsiga och oborstade historien, den som man förgäves försökt renovera bort. Gemensamt för dessa böcker är att samtidsmarkörerna spelar en viktig roll; med hjälp av vackra inredningar och maträtter skildras ”det goda livet”. Ett annat inslag som dessa romaner delar är att barn och tonåringar får rollen av ett slags nästan profetiska sanningssägare. Tydligast är det kanske i ”Trädgårdsstaden”, en av de tre långnovellerna i Torbjörn Elenskys apokalyptiska sverigeskildring Svensk drömtid. Årets Augustprisvinnare, debutanten Susanna Alakoski, har också hon skrivit en bok med politisk undertext. I Svinalängorna, en uppväxtskildring från en sliten stadsdel i Ystad, beskriver hon drastiskt och konkret några barns överlevnadsstrategier för att klara sig i en värld där föräldrarnas alkoholism och sociala underläge präglar vardagen. En betydligt mindre allvarsam miljonprogramsskildring har Jennie Dielemans åstadkommit i sin rappa Tackar som frågar, men även här är frågorna kring samhällsklass och social position hela tiden närvarande. Astrid Trotzig utforskar i Patrioter nationella rötter och främlingsfientliga underströmmar i såväl dagens som gårdagens Sverige. Jonas Hassen Khemiri, som i sin debutbok Ett öga rött skapade en satirisk och språkvrängande bild av integrationens Sverige, utvecklar i Montecore – en unik tiger liknande teman. Men Khemiris andra bok handlar i första hand om en sons smärtsamma uppgörelse med den idealiserade bilden av sin far. Omvärlden har fått stå tillbaka för ett drama av mer personlig karaktär. Jesper Hall beskriver i Kärleken den röda en vilsen generation som växt upp som barn under det politiskt engagerade 70-talet. Det är en skildring som helt utan nostalgiskimmer och putslustig ironi visar generationsklyftornas smärtsamma avgrundsdjup. Några självbiografier fick under 2006 stor uppmärksamhet, främst Margareta Strömstedts mycket personliga Natten innan de hängde Ruth Ellis. Hon skriver genom olika minnesblickar en konsekvent historia om sin väg till självständighet och ett eget författarskap och gör sig till röst för en stor del av folkhemsoptimismens kvinnor. Per Wästberg återvänder till sin barndom och tidiga ungdom i De hemliga rummen, en kärleksfull självbiografi om den lillgamle författarens möte med livet och litteraturen. Biografin förstärker Wästbergs position som en av våra främsta Stockholmsskildrare. Den är första delen av en planerad trilogi. Bodil Malmsten använder sig av bloggens fragmentariska teknik i Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, en personlig anteckningsbok där allt från vardagsliv till filosofi och litteratur avhandlas. Gunilla Linn Persson återvände också med en starkt självbiografisk bok. Sagan om mig själv tar vid där hennes förra självbiografiska bok, Livstecken, slutade – en självutlämnande berättelse om ett psykiskt sammanbrott. Men allt som skrevs under 2006 hade inte verklighetsbaserad eller självbiografisk grund. Paradoxalt nog var Carina Rydberg, som gjort sig känd för skoningslöst utlämnande självbiografiska böcker, aktuell med en helt och hållet fiktiv roman. Den som vässar vargars tänder kan ses som en återgång till Rydbergs tidigare författarskap, en mycket mörk berättelse om ondskans mekanismer och förgörande syskonkärlek, närmast överlastad med groteska scener. Viss uppmärksamhet fick också debutanten Fabian Kastner, som i den labyrintiska romanen Oneirine refererade mer eller mindre öppet till ett stort antal verk ur världslitteraturen. Det uppdagades snart att en hel sida var ”lånad” rakt av från Georges Perecs En vintersaga. En smärre debatt utbröt kring detta plagiat, som enligt författaren var högst avsiktligt. Någonstans i debatten avslöjade Kastner att hela romanen var ihopklippt utifrån olika mer eller mindre kända verk. Ett skickligt genomfört litterärt experiment, men i och med avslöjandet ekade själva romanen tomt. En ogenerat höglitterär metaroman som Oneirine var ett ganska ovanligt inslag i 2006 års samhällsorienterade prosa. Men alldeles vid årets slut kom en lillgammal debutant som väckte stor uppmärksamhet och fick mycket beröm. 23-åriga Martina Lowdens drygt 600 sidor långa roman Allt är en långt ifrån rätlinjig blandning av dagboksanteckningar och prosa, aforistiska betraktelser, lyrik och en myriad av litterära referenser. Lowdens roman är högtravande och anspråkslös på samma gång, men den uttrycker framför allt en lust och en kärlek till språket som överskuggar det mesta i sitt slag. Lyrikåret 2006 innehöll flera återkomster av redan etablerade författare. Elisabeth Rynell återvände efter några års prosaskrivande till lyriken med den starka samlingen I mina hus, där hennes välkända teman återfinns: naturen som spelplats för existentiella tankar och civilisationskritik. Ann Jäderlunds I en cylinder i vattnet av vattengråt rör sig kring en tonårs- och ungdomstid präglad av sexuellt uppvaknande och existentiell oro. Stilistiskt påminner denna samling snarare om hennes tidigare, samtidigt som hon mer och mer närmar sig prosan. Den kanske mäktigaste återkomsten stod Göran Sonnevi för i sitt storverk Oceanen, som även nominerades till Augustpriset. Som ingen annan rör han sig mellan det vardagliga och det oändliga, oro över världens tillstånd och den privata sorgen över en förlorad vän. Marie Silkeberg rör sig mellan samtida intryck och historiska fragment i 23:23. Konkret och storögt iakttagande är Per Lindberg i samlingen Måndagsdikterna, och Johannes Heldén tar yttre världsrymden som utgångspunkt i En maskin av ljus, en samling expressiva dikter. Ett fruktbart möte mellan konst och poesi finns i Jockum Nordströms och Johan Nordbecks vassa Gå till klacken, gå, och Helene Rådberg beskriver återhållsamt en mammas psykiska problem i En sorts mamma kallad. En vittomspännande samtidsbild med referenser till såväl Bibeln som den grekiska mytologin tecknar Håkan Sandell i Skisser till ett århundrade. Lars Mikael Raattamaa skrev slutligen en helt egen anarkistisk tolkning av den klassiska antologin Svensk dikt. I någon bemärkelse kanske den kan ses som en kommentar till årets kanondebatt: litteraturen lever sitt eget liv och skapar ständigt nya traditioner, kanon eller inte. Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2006
LARS PEHRSSON/SVD/SCANPIX
Per Wästberg inledde med De hemliga rummen en självbiografisk trilogi och visade än en gång att han är en av våra främsta Stockholmsskildrare.
Dokumentärbiografiska romaner
Den politiska romanens renässans
Självbiografiskt
Fiktion och litterära experiment
Återkomster och nya upptäckter i lyriken
Litteraturåret 2006: Litterära fantasier och kanondebatt
http://www.ne.se/rep/litteraturåret-2006-litterära-fantasier-och-kanondebatt
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
