Annina Rabe
2007 var ett år då litteraturen var hett stoff i media. Det handlade exempelvis om konsumtion, om var gränsen går för namnpublicering och kränkning av existerande personer i böcker, om litterära kotterier och om ren pajkastning mellan manliga och kvinnliga deckarförfattare. Sällan har litteratur varit så mycket i centrum som detta år – men litteraturdiskussionen handlade paradoxalt nog väldigt lite om just litteratur. Många kvalitativa böcker löpte dessvärre risk att helt försvinna i skuggan av de böcker som dominerade debatterna.
Flera av årets böcker fortsatte den realistiska och samhällskritiska tendens som tydligt utkristalliserat sig redan 2006. Mest debatt under våren väckte en roman om konsumtion och ytfixering. Sisela Lindbloms De skamlösa utspelar sig i de mondäna kretsarna runt Stureplan i Stockholm och är ett hårt angrepp på vår tids konsumtionskultur. Det som startade debatten var emellertid inte något som stått i romanen, utan ett uttalande om dyra handväskor som Sisela Lindblom gjort i en intervju i Dagens Nyheter. ”Väskdebatten” blossade hastigt upp under några veckor och fick både konsumtionsivrare och asketer att formulera hätska inlägg.
Även Mara Lee uppehöll sig vid ytans och skönhetens värde i sin roman Ladies. Med ett manér delvis lånat från populärlitteraturen berättar hon en historia om ett antal unga kvinnor som på olika sätt fallit offer för utseendemyten. Det är en samtidsskildring som liksom Sisela Lindbloms tecknar vår tid som hänsynslös, egocentrisk och ytfixerad.
Det politiska temat var också tydligt i Maria Svelands debutroman Bitterfittan. Här handlar det om den moderna jämställdhetsmyten sedd ur en trött och frustrerad småbarnsmammas ögon.
Litterära experiment
Men allra mest debatt under året väckte en bok som förenade en feministisk kritik med ett litterärt experiment. Maja Lundgrens Myggor och tigrar var omdiskuterad flera månader innan den kom ut, sedan det framkommit att hon i mindre smickrande termer skulle namnge ett antal kända kulturpersonligheter. Gamla kärlekar, vänner, kollegor – ingen skonas i Maja Lundgrens feberhettade skildring som utspelar sig växelvis i Stockholms kulturkretsar och i Neapel där Lundgren lever ut en stor fascination för maffian.
Romanen fick blandad kritik när den kom, allt från brutala sågningar till hyllningar och jämförelser med Strindberg. Men framför allt gav den upphov till en intensiv diskussion om vad som är tillåtet eller inte när det gäller att namnge nu levande personer i böcker.
En debatt som sedan fortsatte när Unni Drougge något senare gav ut romanen Boven i mitt drama kallas kärlek, en bok som på de flesta sätt skilde sig från Lundgrens utom just när det gällde namngivning av en befintlig person. I Drougges bok var det en känd litterär agent och före detta pojkvän till Drougge som fick sina fiskar varma.
Vad som däremot kom i skymundan i debatten var det litterära sätt på vilket Maja Lundgren använt romanformen för att skapa ett (skenbart) självbiografiskt verk. Ett sätt som inte är helt olikt det som Daniel Sjölin gjorde i sin tredje bok, den Augustnominerade Världens sista roman. Den är en intelligent och språkligt komplex uppgörelse med vår tids narcissism och de uttryck den tar sig. En författare och programledare i TV vid namn ”Daniel Sjölin” berättar i romanen öppet om sin alkoholism – för att sedan i bokens andra del avslöja att alltsammans bara var påhittat.
Självbiografiskt i många skepnader
Daniel Sjölins och Maja Lundgrens böcker må ha kommit till som skenbart självbiografiska litterära experiment, men en påfallande stor andel av 2007 års prosa var öppet självbiografisk. Årets kanske mest uppmärksammade skönlitterära bok kom från en debutant, samhällsdebattören och historikern Åsa Linderborg. Hennes Mig äger ingen är en vemodig och mycket ömsint skildring av hennes pappa, en alkoholiserad förlorare i det svenska välfärdssamhället. Den nominerades till Augustpriset och tippades som en självklar vinnare.
NILS PETTER NILSSON/SCANPIX
Åsa Linderborgs debut Mig äger ingen höjdes till skyarna i recensionerna.
En annan mycket omtalad bok med självbiografisk grund var Niklas Rådströms En handfull regn, där han beskriver saknaden efter en ungdomsvän som tog sitt liv för mer än trettio år sedan. Minnena av vännen flätas samman med en meditation om döden och de anhörigas ansvar vid ett självmord.
Ragnar Thoursie gav ut en saklig och stillsam självbiografisk barndomsskildring, Igelkottsfrid, och Per Wästberg kom ut med andra delen av sina memoarer, kallad Vägarna till Afrika. Theodor Kallifatides gav ut Mödrar och söner, en kärleksfull hyllning till sin grekiska mor, men också en diskussion om identitet och tillhörighet efter många år i ett annat land. Även Bengt Pohjanen använde i någon mån självbiografin för att utforska ett annat ämne; hans Smugglarkungens son är en charmig barndomsskildring men dessutom en inlaga i språkdebatten runt den finska gränsen.
Flera av de självbiografiska böckerna 2007 byggde på starka och ofta obehagliga erfarenheter, och blev därför något av ”enfrågeböcker”. Många av dessa författare var dessutom debutanter, vilket talar ett tydligt språk om att bokförlagen just nu intresserar sig för problemorienterade, självupplevda berättelser.
Sofia Rapp Johanssons diktsamling Silverfisken är en nästintill outhärdligt plågsam skildring av sexuella övergrepp på ett barn. Lo Kauppi berättar i Bergsprängardottern som exploderade en omskakande historia om en uppväxt präglad av drogmissbruk och ätstörningar. Anders Nyqvist gör i Hatet upp med en misshandlande far, medan Isobel Hadley-Kamptz i Jag går bara ut en stund beskriver sorgen efter en sen abort och den äktenskapskris den ger upphov till.
Ethel G. Ericsson tecknar i Flickan som inte fick finnas ett kusligt porträtt av en alkoholiserad och oberäknelig mamma. Sigge Eklund (som är den enda i denna grupp som inte är debutant) beskriver i Varulvsvalsen de anhörigas vanmakt inför en närståendes drogmissbruk.
Fiktion i nutid, historia och myt
Men alla böcker 2007 var inte självbiografiska. Det fanns flera författare som ägnade sig åt den rena fiktionen; både i traditionellt hållna berättelser och i mer experimentell form. Påfallande många sökte sig bakåt i tiden. Klas Östergren väver i Orkanpartyt samman delar av den nordiska mytologin med ett framtidssamhälle präglat av diktatur och ojämlikhet. Men framför allt skriver han berättelsen om kärleken mellan en far och en son.
Stewe Claeson tar i Tiro avstamp i antikens Rom när han skriver berättelsen om Marcus Tullus Tiro, Ciceros frigivne slav, som ställs inför ett moraliskt dilemma på ålderns höst. Claesons bok är en koncentrerad berättelse om vänskap och plikt, en bok med ett djupt humanistiskt budskap.
Om moral och lojalitet skrev också Per Odensten, som med Horntrollet sökte sig tillbaka till trettiotalets och rasbiologismens Sverige, där en lätt utvecklingsstörd pojke blir offer för illasinnade rykten. Några böcker handlade om religionens kraft. Göran Sahlbergs När tiden tog slut är en säregen barndomsskildring från en frikyrkligt präglad uppväxt. Och i Torgny Lindgrens Augustnominerade Norrlands Akvavit är det den reformerade f.d. predikanten som återvänder till sin forna trakt för att göra avbön för de lögner han spridit i sin krafts dagar; bara för att upptäcka att de få kvarvarande i den avfolkade bygden inte är ett dugg mottagliga för hans ateistiska budskap.
Andra böcker var en bild av Sverige i dag: Hans Gunnarsson beskriver i Någon annanstans i Sverige landsortens och småstadens tristess, delvis med den svarta humor som blivit ett av hans kännetecken. En humoristisk men i grunden allvarlig skildring av Sverige och dess psykvård sedd genom en socialfobisk ung mans ögon stod debutanten Staffan Malmberg för med sin kortroman Aj, människa.
Men det var Carl Henning Wijkmark som stod för den skarpaste kritiken av sjukvården, i sin stillsamma och djupt filosofiska meditation över döden och döendet, Stundande natten. Boken tilldelades 2007 års Augustpris i den skönlitterära sektionen, något som förvånade svenska medier som segertippat Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Men det är frestande att se Wijkmarks seger som något av en revansch för de böcker som kommit i skymundan i detta år präglat av mediadrev.
Men det fanns också författare som valde att helt förlägga handlingen någon annanstans. Den tidigare Augustvinnaren Bengt Ohlsson gav ut Hennes mjukaste röst, en uppmärksammad roman om en medelålders kvinna på Nova Scotia som sakta men säkert tar sig igenom en livskris efter en skilsmässa och en bilolycka. Cilla Naumanns Vad ser du nu skildrar en kvinna ur tre olika synvinklar, boken utspelar sig till stora delar i Paris.
Flera andra namnkunniga prosaförfattare gav också ut nya böcker under 2007: Agneta Pleijel fortsatte sin romansvit från 1700- och 1800-talens Sverige med Kungens komediant, om skådespelaren Lars Hjortsberg (en släkting till Pleijel) som kom att spela en viktig roll i kretsen kring Gustav III, dels som skådespelare, dels som vittne i samband med hans död. Det är en roman som uppehåller sig mycket kring teaterns och skådespelandets mystik.
Ernst Brunners Yngling på guld kretsar kring den omskrivna konstkuppen på Nationalmuseum i Stockholm för några år sedan, men går också djupare in i det konstverk som var kuppens föremål: Rembrandts Yngling på guld. Björn Ranelid skriver en rasande samtidskommentar i sin Öppet brev till George W. Bush. Kerstin Ekmans Herrarna i skogen är en vindlande och kunskapsrik samling essäer om skogen i historia och litteratur och om hur vårt förhållande till den har förändrats under åren.
Peter Kihlgård fick mycket fin kritik för sin relationsroman om ett stormigt förhållande med titeln Kicki och Lasse, och Anders Paulrud tecknade i Som vi älskade varandra en bild av en grupp människor som känt varandra sedan ungdomen och i medelåldern tvingas omvärdera sina tidigare ideal. Christer Eriksson skrev en annan minnesvärd roman med Handens hjärta, en bok om sorg och livsmod.
Men det fanns, vid sidan av dessa litteraturtekniskt relativt traditionella berättelser, också författare som tänjde gränserna för prosans form och arbetade med mer experimentella metoder både i språk och tematik. Den tidigare nämnde Daniel Sjölin är en. En annan för året Augustnominerad författare som utvecklat en helt egen röst är Beate Grimsrud. Hennes Har någon sett mig någon annanstans är på en gång en surrealistisk berättelse i gränslandet mellan dröm och vaka, ett utforskande av författarrollen och en vass samtidskritik av en tillvaro där reklambudskapen ständigt sköljer över oss.
Lotta Lotass sprängde även de fysiska gränserna för hur en bok ska se ut med Den vita jorden, en bok som består av ett antal tunna häften att läsa i valfri ordning, för att på så sätt göra läsaren till medskapare av verket.
Variation i lyriken
Lyrikåret 2007 var rikt och mångfasetterat. Två diktsamlingar skrivna av etablerade kvinnliga poeter nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Birgitta Lillpers Nu försvinner vi eller ingår är en existentiellt präglad dikt med naturen som fond, skriven med hennes karakteristiskt musikaliska stil. Eva Runefelt träder i sin I ett förskingrat nu in i rollerna av bl.a. Horatius, Strindberg och van Gogh.
Aase Berg avslutade med diktsamlingen Loss sin trilogi om moderskapet – denna gång är dikten koncentrerad till den nödvändiga separationen mellan mor och barn. Eva Kristina Olsson skapar i sin Den hängde advokaten en mörk koppling mellan språk, kön och kroppslighet.
Ulf Karl Olov Nilsson fick detta år något av ett genombrott, dels med Göteborgspostens litteraturpris, dels med Augustnomineringen av hans diktsamling Synopsis. Där iscensätter han lekfullt ett ofta humoristiskt samtidskritiskt drama i många akter, där han väver in utklippta texter från lagböcker, lexikon och instruktioner om brandförsvar på Sahlgrenska sjukhuset.
Lite samma språkliga uppsluppenhet visar Malte Persson i Dikter, även om dikterna formmässigt skiljer sig från Nilssons. Malte Persson fortsätter här att utforska frågan om original och äkthet, nu i första hand när det gäller dikten.
Bland debutanterna inom lyrikområdet märktes t.ex. Tom Malmquist, vars diktsamling Sudden Death kretsar kring manlighet och den brutala kulturen inom proffshockeyn. Hanna Nordenhök skapade med Hiatus en koncentrerad och intim diktsamling som söker upp håligheterna i tillvaron.
Bland de mest etablerade lyrikerna märktes Bengt Emil Johnson med sin Tal till mig själv, enkarakteristiskt drastisk långdikt om försöket att ”tala sig själv tillrätta”, och Kjell Espmark med Vintergata. I hundra dikter talar lika många människor till oss från andra sidan graven. Det är människor från civilisationens födelse till nutid, och de vittnar inte sällan om de våldsamheter som drabbat mänskligheten på vägen. Det är ett värdigt och djupt mänskligt diktdokument, som också i någon mån kan läsas som en summering av ett långt och rikt författarskap.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2007
Litteraturåret 2007: Självbiografisk Stureplanslitteratur
http://www.ne.se/rep/litteraturåret-2007-självbiografisk-stureplanslitteratur
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
