Annina Rabe
Litteraturåret 2009 präglades till stora delar av allvar och stora anspråk. Kanske kunde man se det som en reaktion mot den självbiografiska och självutlämnande tendens som präglat 00-talets slut, en trend som av kritiska röster kallades en självupptagen förlängning av TV:s dokusåpakultur, av mer positiva för en ökad ärlighet i skönlitteraturen.
Kanske handlade det också om att fånga upp de oroliga tendenserna i världen; 2009 inleddes med den tuffaste finanskrisen på många år, och även om den inte ännu hunnit avspeglas konkret i litteraturen kan man med fog tala om en ödesmättad stämning, ett ökat allvar, i många av årets romaner. Bokbranschens kris kan vara ytterligare en förklaring till att många författare skrev med stora anspråk 2009 – det kom många brett upplagda romaner med tungt existentiellt tema. Om förra årets romaner till stor del fokuserade på mer begränsade och jordnära teman som familjeliv kom det i år påfallande många böcker som vände sig långt utanför hemmet och det ”lilla livet”.
2009 var också ett år då litteraturen blev ett debattämne på flera plan. Deckarförfattaren Liza Marklunds bok Gömda blev ett aktuellt ämne då journalisten Monica Antonsson visade att romanens anspråk på att vara ”en sann historia” inte stämde. Och tidigt på hösten 2009 publicerade ett antal yngre författare ett manifest i Dagens Nyheter som på många sätt kunde läsas som en lätt raljant kritik av ett ökat kommersialiserat litteraturklimat, de senaste årens självbiografiska trend och framför allt av ett alltför vidlyftigt formexperimenterande i prosan. Framför allt var manifestet ett brandtal för det ”renodlade berättandet med konstnärliga anspråk”. Bland författarna fanns Jerker Virdborg, Pauline Wolff, Anne Swärd samt de kritikerhyllade debutanterna Jens Liljestrand och Susanne Axmacher. Problemet var kanske att manifestet tolkades lite väl bokstavligt, som en uppsättning regler snarare än som en sarkastisk kommentar till det rådande litteraturklimatet.
Reaktionen lät inte vänta på sig: snart publicerades ett motmanifest under titeln Manifest för en olovlig litteratur. Författarna, bland dem Torbjörn Elensky, Mats Kolmisoppi, Agneta Klingspor och finlandssvenska Monika Fagerholm, hävdade rätten att få skriva utan gränser och experimentera hur mycket de ville.
Debatten rasade några veckor, men den lär knappast lämna några spår efter sig i själva utgivningen. Det svenska litteraturklimatet präglas inte direkt av någon slagsida när det gäller språkligt experimentell prosa och lyrik, och den ”rakt” berättade prosan är föga marginaliserad. Det kommer förhoppningsvis att fortsätta finnas plats för båda varianterna. Och, som flera av debattörerna påpekade, är det varken lätt eller särskilt fruktbart att göra en strikt uppdelning mellan ”klassiskt” och ”experimentellt” skrivande.
Fantasi och dystopi
För vad innebär det egentligen att vara experimentell? Pauline Wolff, en av medförfattarna till det första manifestet, gav ut romanen Swede, en högst originell krutröksrykande roman där hon vrider på den klassiska västernmyten i berättelsen om den svenska prisjägaren Jan ”Swede” Anderson, en svenskättad hjälte som visar sig vara en skurk. Hans historia berättas av tre hämndlystna systrar som har försetts med alla västernmytologins traditionellt manliga attribut. I hög grad en experimentell roman, även om det inte i första hand är på det språkliga planet.
Flera av romanerna under 2009 präglades av en dystopisk och ödesmättad ton. Jerker Virdborg, en annan av manifestförfattarna, söker sig i Kall feber till ett avhumaniserat land där likheterna med Karin Boyes Kemistad i Kallocain inte är någon tillfällighet. Hans roman är en kylig science fiction-fantasi där hierarkierna är stenhårda och människans livsvillkor tvingas ner till det mest basala.
En dystopisk fantasi står även Kalle Dixelius för i sin debutroman Toffs bok. Den tar oss med till ett post apokalyptiskt Stockholm år 2200, där böcker är förbjudna och hela staden har förvandlats till en ruin. Huvudpersonen Toff finner och läser en bok, Nick Hornbys Om en pojke, som sätter förbjudna tankar om ett bättre liv i huvudet på honom. Toff bestämmer sig för att ta risken att trots hot om dödsstraff skriva en egen bok. Med science fiction-stil som minner om Ray Bradbury vill Kalle Dixelius utforska gränserna för godhet och visa på litteraturens stora betydelse.
Tony Samuelssons roman Jag var en arier ställer frågan vad som hade hänt med Sverige om nazisterna faktiskt hade segrat i andra världskriget. I Samuelssons kontrafaktiska berättelse befinner vi oss i 1970-talets Sverige, där en åldrad Albert Speer styr över ett storgermanskt rike. Sverige präglas av en stark lojalitet med nazismen, och även landets författare är devota anhängare. Mot mörk klangbotten resonerar Samuelsson kring frågor som rör författarens makt och vad begreppet lojalitet innebär.
Ännu en kontrafaktisk fundering är utgångspunkt för Lena Anderssons roman Slutspelat. Vad skulle hända om en känd islamist och terroristledare beslöt sig för att förlägga sin slutgiltiga attack mot västerlandet till Sverige? Terroristen Vladimir Ibn Nilad beger sig till Stockholmsförorten Tensta för att planera sitt dåd, men något händer på vägen. Han går på teatern och ser Samuel Becketts pjäs Slutspel (på vilken bokens titel alluderar), blir förälskad i en intellektuell prostituerad kvinna, och dessa händelser kastar honom ur spår. Hans tidigare så dogmatiska livsinställning ställs på ända. Andersson experimenterar skickligt med den religiösa fanatismens orubblighet och med schablonbilden av den lyckliga horan. Resultatet är en komplex idéroman som lever på tankeutmaning i första hand.
Också debutanten Henrik B. Nilsson har skrivit en idéroman, Den falske vännen, som även om den utspelar sig i Wiens salonger runt förra sekelskiftet dessutom lyckas säga något om vår samtid. Nilssons roman är en underhållande pastisch med stora intellektuella ambitioner.
Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann och Kunzelmann är en av hans mest ambitiöst upplagda romaner, med två parallellberättelser om en far och en son, utspelande sig på olika tidsplan. Den fyrtioåriga frilansskribenten Joakim Kunzelmann är en hopplöst sorglig skapelse med stora ekonomiska problem, ett porrberoende och den förödande insikten om att den konstsamling som hans far en gång byggt upp är en ren förfalskning. Fadern levde i sin tur ett dubbelliv som hemlig homosexuell och konstförfalskare. Kunzelmann den yngres liv är en helvetesvandring genom samtidens Sverige, där Vallgren delar ut kängor åt såväl kultur- och mediebranschen som kändiskulturen och porrbranschen. Ingenting är äkta i 00-talets Sverige, lika lite som Kunzelmanns konstsamling.
Ett år för den historiska romanen
2009 var också ett år då många författare vände sig tillbaka till historien, inte sällan med någon verklig händelse eller person i fokus. Ann-Marie Ljungberg skriver i Mörker, stanna hos mig om den i dag tämligen bortglömda sprängningen av kommunistiska tidningen Norrskensflamman 1940, ett av det svenska 1900-talets värsta terroristdåd, där fem personer dog. Ljungberg beskriver dådet genom en av gärningsmännens ögon, där rationella och irrationella tankar blandas, och visar vilka mekanismer som skapar en terrorist. Anna Jörgensdotters Bergets döttrar skildrar i en brett upplagd släktroman Sandviken under åren 1938–58. Hennes roman är en rik och lyrisk berättelse med tre systrar i centrum, med ett stort persongalleri, präglad av tidsfärg och dramatiska händelser, men också med ett öga åt jämställdhetsdebatten.
Kulturjournalisten Anneli Jordahl debuterar som skönlitterär författare med en roman om en existerande historisk person, pedagogen, författaren och fritänkaren Ellen Key. I Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) skapar hon en fri fantasi kring Ellen Keys olyckliga kärlek till den gifta litteraturkritikern och godsägaren Urban von Feilitzen. Deras livslånga relation utspelade sig nästan enbart per brev, och romanen är bland annat ett skärskådande av den olyckliga kärlekens mekanismer, om dess maktspel och över- respektive underläge.
Alexandra Coelho Ahndoril avslutar med romanen Mäster den trilogi som tidigare bestått av böcker om Tycho Brahe och heliga Birgitta. Denna gång tecknar hon ett porträtt av agitatorn August Palm, en av centralgestalterna inom den svenska socialdemokratin. I Coelho Ahndorils bok möter vi honom dock först som hunsad skräddarlärling, och liksom i hennes tidigare romaner handlar det om ett öde som tar sig helt andra vägar än den utstakade vägen. Alexandra Coelho Ahndoril och hennes make Alexander Ahndoril blev för övrigt två av årets mest omskrivna författare då det uppdagades att det var de som låg bakom pseudonymen Lars Kepler, som med kriminalromanen Hypnotisören genom skicklig marknadsföring väckt stor uppmärksamhet redan innan utgivningen. Avslutade en trilogi gjorde också Agneta Pleijel, som med Syster och bror satte punkt för den serie historiska Stockholmsromaner som hämtat stoff från hennes egen släkthistoria.
Två av årets främsta romaner sökte sig tillbaka till andra världskrigets Europa. Per Agne Erkelius Augustprisnominerades för Hotell Galicija, om en åldrad författare som bestämmer sig för att ta reda på vad som hände hans ungdomskärleks judiska familj, då de flydde från Österrike till Sverige, varifrån de deporterades. Men Augustpriset 2009 vanns av en annan författare som skrev om andra världskriget, Steve Sem-Sandberg med den storartade kollektivromanen De fattiga i Lódz. Romanen utspelar sig 1940–42 i det judiska gettot i polska Lódz, som styrdes med järnhand av den märklige Chaim Rumkowski, som försåg nazisterna med all information de behövde. Var Rumkowski en samvetslös medlöpare eller någon som spelade nazisternas spel för att därigenom kunna rädda ett fåtal? Sem-Sandberg undersöker här var gränsen för medlöperi går och tecknar en oerhört levande bild av gettolivet.
Självbiografiskt på lek och allvar
Romanåret 2009 bestod liksom 2008 också av ett antal självbiografiska romaner, inte sällan skrivna av personer som redan innan har en plats i medier och kultur. Medieprofiler som Alex Schulman och Hanna Hellquist skrev romaner om excentriska pappor, där framför allt Schulman i Skynda att älska utmärkte sig med en vemodig och ömsint skildring av hur det är att tvingas plocka ner en älskad pappa från piedestalen när han blir gammal och sjuk.
Nils Claessons Blåbärsmaskinen är en betydligt mindre sentimental uppgörelse med bilden av en pappa, som råkade vara konstnären och författaren Stig Claesson, en av Sveriges mest älskade kulturprofiler. Men också en egocentrisk alkoholist som inte alltid var lätt att ha som pappa.
En av årets mest omtalade böcker blev teologen och debattören Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, en närgången och skoningslöst självutlämnande skildring av bipolär sjukdom. Heberlein skildrar hur hon i detalj planerar sitt eget självmord, samtidigt som hon är mitt uppe i en hektisk och blomstrande mediekarriär.
Men årets kanske viktigaste självbiografiska bok är Kristian Lundbergs Yarden, om den prisbelönta poeten som kommer på ekonomiskt obestånd och tvingas söka jobb som timanställd på ett bemanningsbolag i Malmö hamn. För Lundberg blir det en konkret återkomst till den arbetarbakgrund han en gång föddes in i, och skildringarna av det hårda arbetslivet varvas med tillbakablickar till uppväxten med en mentalsjuk mor och en far som överger familjen när klassresan är en möjlighet. Kristian Lundbergs skildring av livet på den absoluta botten är långt mer än ett personligt dokument; den är en bild av ett Sverige vars existens många förtränger.
En lek med den självbiografiska genren är där emot Aris Fioretos Augustprisnominerade Den siste greken, som vid första anblicken kan tas för en dokumentärroman, där författarens alter ego samlar information om en landsman som flyttade till Sverige under 1960-talet. Fioretos speglar den grekiska gästarbetarens liv mot bakgrund av Grekland i juntans tid, kontrasterat mot Sveriges 60-talsoptimism.
Bland årets prosadebutanter utmärkte sig filmregissören Johan Kling, som med sin Människor helt utan betydelse tecknar ett lågmält porträtt av det uppåtsträvande Stockholm under 1990-talet, speglat genom en osäker ung mans ögon. Susanne Axmacher skriver med sin Näckrosbarnen en tät släktsaga i överklassmiljö, som med sitt mörker påminner om Carina Rydberg. Även Agnes Hellström skriver om överklassliv och klassosäkerhet i debuten Ränderna går aldrig ur, om hierarkier och maktspel på en internatskola. Sara Paborn skapar med romanen Släktfeber en drastisk och dråplig släktsaga som utspelar sig kring ett ärvt sommarhus och är en frisk fläkt genom sin humor och skärpa. Lina Wolffs välskrivna Många människor dör som du är en samling svartsynta och lätt absurdistiskt färgade noveller som inte sällan kretsar kring relationer.
Poetisk utveckling
Poesiåret 2009 gjorde mindre väsen av sig än det politiskt präglade 2008, men till de viktigaste diktsamlingarna som kom ut hörde Ann Jäderlunds Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, som också nominerades till Augustpriset. Här utvecklar hon det självbiografiska element som kunde skönjas i hennes förra samling, men denna gång handlar det om den vuxna människan snarare än barnet.
Den 90-årige Ragnar Thoursie gav ut en osentimental och klarsynt diktsamling om ålderdomen, Sånger från äldreomsorgen, där han utvecklar sin ambivalens gentemot den svenska välfärdsstaten. Även den betydligt yngre poeten Kristofer Flensmarck skriver om ålderdomen när han gör dikt av sin gamla farmors anteckningar i Almanacka. Viss diskussion uppstod kring om man verkligen kan hävda att Flensmarck är upphovsman till dikterna, men samlingen blev en av årets lästa. Helena Eriksson utvecklade i Logiska undersökningar en minutiös språklig och poetisk utforskning av vardagslivets trivialiteter: kläder som viks, en kaffemaskin som bubblar.
Men över alltsammans vilar en ödesmättad känsla. Men det ändå kanske mest ambitiösa verket bland årets svenska diktsamlingar är Johannes Anyurus över 300 sidor långa Städerna inuti Hall, som i en poe si fylld av klassiska referenser till antikens poeter skildrar ett samhällsklimat präglat av orättvisa och klassklyftor. Samlingen förmedlar återigen samma typ av ödesmättade stämning som finns i många av 2009 års stort upplagda romaner; som om detta år vore litteraturens sista och det gäller att ge allt medan det går.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2009
Litteraturåret 2009: Litteratur med stora anspråk
http://www.ne.se/rep/litteraturåret-2009-litteratur-med-stora-anspråk
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
