Arne Järtelius, NE-redaktör
Diskussionens vågor brukar gå höga om vem som fick och vem som inte fått nobelpriset i litteratur. Tidigt i det hundraåriga prisets historia kom även politiska hänsyn in i bilden av dess fördelning. Att sedan nobelpriset i litteratur räknas som världens mest prestigefyllda gör valet av pristagare inte mindre omdiskuterat.
Varför har nobelpriset i litteratur tilldelats författare som Prudhomme, Eucken, Deledda, Buck och Churchill? Varför inte till Tolstoj, Ibsen, Strindberg, Proust, Kafka och Joyce? Varför så få kvinnor? Och varför en så begränsad geografisk spridning av priset? Varför gick förra årets pris till Elfriede Jelinek?
Svaret på frågorna ovan finns i ett material som förvaras i Svenska Akademiens arkiv, belagt med 50 års sekretess. Det omfattar i första hand de utlåtanden som Nobelkommittén, den kommitté på tre till fem personer med uppgift att ”avgiva utlåtande”, varje år tillställt Akademien om beslutsprocessen men också förslagsskrivelser, rapporter från anlitade kännare utanför den inre kretsen, korrespondens mellan akademiledamöterna, minnesanteckningar m.m.
Materialet finns publicerat under rubriken ”Nobelpriset i litteratur, Nomineringar och utlåtanden 1901-1950”. Akademiledamoten sedan 1981 Kjell Espmark har i samma anda utkommit med boken ”Litteraturpriset: Hundra år med Nobels uppdrag”. Det är en utökad och omarbetad version av en studie från 1986 och baserar sig på en genomgång av Nobelkommitténs utlåtanden sedan 1901 och fram till i dag. Författaren har förvisso varit förbjuden att citera förslag, utlåtanden, brev, diskussioner etc. från de senaste femtio åren, men för den skull har han ”i själva verket inte i något väsentligt avseende varit förhindrad att redovisa den bild av sammanhanget som framträtt i de hemligstämplade dokumenten”. Med andra ord, närmare än den skildring Espmark ger av valet av pristagare, i synnerhet då för de senaste 50 sekretesskyddade åren, kommer vi inte för tillfället.
Mänsklig nytta och geografisk spridning
Kritiken av Svenska Akademiens nobelprisbeslut har ofta en stor brist: de behandlar det gångna seklets pristagarval som ett sammanhängande helt. På det viset tar man inte hänsyn till den kontinuerliga förändringen i både Akademiens och Nobelkommitténs sammansättning och den förskjutning i världsåskådning och smak som den ständiga förnyelsen medfört.
För Kjell Espmark framträder litteraturprisets historia ”som en räcka försök till tolkning av ett oklart testamente”. Det har handlat om att tolka dels Alfred Nobels allmänna föreskrift för sina fem olika pris (fred, fysik, kemi, litteratur och medicin) att de ska tilldelas dem som ”gjort mänskligheten den största nytta”, dels den specifika formuleringen för litteraturprisets del: priset ska tilldelas den som ”producerat det utmärktaste i idealisk riktning”; icke minst tolkningen av ”idealisk” har skiftat mycket över tiden. Vidare var det testatorns ”uttryckliga vilja att vid prisutdelningarna intet avseende fästes vid någon slags nationstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset antingen han är skandinav eller ej”.
När det gäller den geografiska spridningen av nobelpriset skulle det dröja till 1913 med priset till indiern Rabindranath Tagore innan prisets europeiska ram sprängdes. USA kom in i bilden först med priset till Sinclair Lewis 1930, Sydamerika med Gabriela Mistral 1945 och östasien med Yasunari Kawabata 1968. Den förste (och hittills ende) australier att få priset var Patrick White (1973) och den förste afrikanen var nigerianen Wole Soyinka (1986). Beträffande bestämmelsen om ”idealisk” - med vilket testatorn torde ha avsett ”i riktning mot ett ideal” - har inte oväntat varje tid haft sin uppfattning om riktningen. Detsamma har självklart gällt den över tiden inte helt lätta bedömningen av den mänskliga nyttan av priskandidaternas insatser.
Tidspräglade ideal
Svenska Akademiens val av nobelpristagare har förvisso hela tiden vilat på de föreskrifter testatorn gav sitt pris. Men var tid har haft sitt sätt att tolka dem och också sina dominerande uttolkare. De första tio åren hette det tongivande namnet i Akademien Carl David af Wirsén. Han efterträddes i den rollen av Erik Axel Karlfeldt, som i sin tur följdes av Anders Österling. På senare tid ska bland tongivarna vid uttolkningen av Nobels testamente kanske framför allt Lars Gyllensten nämnas.
Vid valet av nobelpristagare urskiljer Kjell Espmark ett antal från varandra distinkta tidperioder. Han ser Akademiens utdelningspolitik under de första drygt tio åren som ”ett bålverk i en provinsiell kamp mot en nyare tids idéer och språk”. Med den inställningen kunde varken ”den kulturfientliga” Tolstoj, ”det andelösa, ofta grovt cyniska” i Zolas författarskap eller ”negativiteten” hos Ibsen resultera i nobelpriset till någon av dem. Strindberg blev i vederbörlig ordning aldrig ens föreslagen till nobelpriset.
Det provinsiella ersattes under första världskriget av en litterär neutralitetspolitik med ”genomtänkt världsåskådning” och ”humanitet” som riktmärken för Svenska Akademiens val av nobelpristagare. 1920-talet innebar en nyorientering för Akademien. Den hade sin främsta grund i en föryngring av Akademiens ledamöter och den resulterade i en mer generös tolkning av begreppet ”idealisk”. Den inställningen gav nobelpriset till tidigare underkända namn som Anatole France, William Butler Yeats, George Bernard Shaw och Thomas Mann.
1930-talet såg förvisso bland pristagarna förnyare som Luigi Pirandello och Eugene O´Neill, men tidsandan förestavade att priset skulle ges till författare som kunde tala till ”en större allmänhet”. Akademiens inriktning på ”den vanlige läsaren” och bästsäljarna gjorde att valet av pristagare föll på namn som Sinclair Lewis, John Galsworthy och Pearl Buck samt att man till och med hade Margaret Mitchell, författaren till ”Borta med vinden”, uppe till diskussion. ”För flera i Akademien”, skriver Espmark, ”måste det vid det här laget ha stått klart att den litterära Nobelprisinstitutionen befann sig i en allvarlig kris.”
Pionjärer och okända mästare
”Efterkrigstiden betecknar en ganska radikal brytning med det föregående skedets prispolitik”, enligt Kjell Espmark. Det kan man exempelvis utläsa av sådant som prismotiveringen vid valet av T.S. Eliot, som 1948 fick priset ”för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi”. Det kan vidare anas i nyrekryteringen till Akademien, i det kritiska engagemanget och i den kunniga orienteringen i den samtida världslitteraturen. Slutligen lyser det också fram mellan raderna att det är en part i målet som står för historieskrivningen.
Det är nu som det modernistiska för första gången träder över Akademiens priströskel. Det är nu, med 1949 års pris till William Faulkner, som för första gången i nobelprissammanhang en ”djupt depressiv” diktning prisas. Det är nu valet av pristagare pendlar mellan ”banbrytare” och mer ensamstående ”mästare”.
”Vi befinner oss”, skriver Espmark, ”verkligen i en brytningstid vad gäller tolkning och tillämpning av Nobels föreskrift.” Som ett märkesår för denna brytningstid anger Espmark 1978. När det årets pristagare - Isaac Bashevis Singer - kungjordes framhöll den dåvarande ständige sekreteraren i en intervju som Akademiens uppgift att ”lyfta fram betydande författare och främja spridningen av deras verk”.
Den universella utmärkelse nobelpriset från allra första början var tänkt att vara - ”att intet avseende fästes vid någon slags nationstillhörighet”, som det står i Alfred Nobels testamente - fick sitt genombrott först under 1980-talet. En del kritiker menar att denna globalisering lett till en politisering av priset. Inte minst förra årets val av en exilkines som den förste från världens folkrikaste land att få nobelpriset sågs av många som en tydlig politisk markering från Akademiens sida.
Akademiledamoten Kjell Espmark menar att så inte varit fallet. Valet av språk eller land har inte fått gå före utnämnandet av författare. ”I stället har Akademien strävat att vidga överblicken därhän att man i den normala beslutsprocessen kunnat väga ena gången en framstående nigeriansk dramatiker och poet, andra gången en betydande egyptisk romanförfattare mot kandidater från mer näraliggande språkområden - och detta på litterära grunder.” Det är en tydlig markering från Nobelkommitténs ordförande av i dag gällande urvalsprinciper för det alltmer prestigefyllda nobelpriset i litteratur.
(Artikeln publicerad 2001-10-12)
Extern länk:
Litteratur 100 år
http://www.ne.se/rep/litteratur-100-år
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
