Herrarna i skogen
av Ebba Lisberg Jensen, fil. dr i humanekologi och forskare i miljövetenskap, Malmö högskola och Centrum för biologisk mångfald, SLU
"Ingenstans kan vi idag åka för att se en sådan skog." Detta är en central mening i Kerstin Ekmans nyutgivna essäistiska bok Herrarna i skogen. Ekman tar sin utgångspunkt i en medeltida ballad om herr Olof, som tidigt en morgon rider ut och möter älvorna i skogen. Han avvisar älvdrottningens invit om att dansa och rider hem igen, men han har fått ett osynligt sår, en förbannelse, och dör när han kommer hem, precis innan sitt bröllop.
Skogen som platsen Utanför, som källa till rädsla och skräck, är ett av de teman som kommer åter och åter i Ekmans bok. Ett annat är skogen som platsen för det vilda, där naturen härskar och där otämjda mänskliga beteenden som röveri och sexualitet har sin hemvist. Skogen är fram till våra dagar motbilden till civilisationen.
IdentitetsbyggeEkman har läst texter om skogen från antiken, där skogen beskrivs av romerska historiker som slagfält och vildmark. Hon har närstuderat nordiska och kontinentala balladers bildspråk och medeltidens beskrivningar av skogens vilda djur. Hon tolkar barockens svulstiga och förromantiska allegorier, där skogen står både för renhet och oskuld och för skräck och mörker. Hon har noga följt den tidiga upplysningstidens naturforskare i hälarna och skildrat deras försök att systematisera och nyttiggöra den oändliga resurs man tyckte sig se i skogen. Fågelmålare, botaniker och mykologer gjorde spirande och ambitiösa försök att täcka in skogens hela variation. 1800-talets romantiska, ibland naiva och stundom pekoralistiska poeter citeras och diskuteras. I slutet av förrförra seklet blev den svenska skogen på en gång en ekonomisk resurs i stor skala, som exportvara, och föremålet för sentimentalitet och nationalistiskt identitetsbygge. Denna dubbla roll kom till uttryck inte minst i läroböcker omkring sekelskiftet. Barnen fick lära sig älska och skydda skogen, och samtidigt läsa detaljerade skildringar av hur avverkning och virkeshantering går till. 1900-hundratalets modernister och författare med tidiga gröna ideologer, som Harry Martinson, lade grunden till en noga inkänd och kunnig förståelse för skogen som ekosystem – ett ord som inte fanns förrän i slutet av 1930-talet trots att tankarna på naturen som sammanhängande nät fötts långt tidigare. MänniskofientligtAtt Ekman levt sitt liv i och med skog går inte att ta miste på. Allra mest gripande är hennes skildringar av egna naturupplevelser, från barndomens bärplockningar till det egna markinnehavets detaljkunskap om både påtagliga och övernaturliga invånare. Hundarna gör ståndskall, dofttickan gäckar med sin söta lukt, älgens maginnehåll väller ut vid passningen och stinker över stövlarna. 
göran gustafson/scanpix Fallen gammelgran i urskogsreservat.
Som i många av Ekmans romaner är skogen en plats som är trygg för människor, en reträtt, en fri flyktväg - trots att där finns både mörker och oknytt. Men också hotet mot skogen blir smärtsamt i sin självupplevda tydlighet när Ekman beskriver hur hon ligger om natten och hör timmerlassen dundra förbi på skogsbilvägen. Ödsligheten och oframkomligheten på ett intorkat hygge förmedlas gastkramande. Det är när samhället börjar vinna slaget mot vildmarken som tryggheten hotas.När jag läst Ekmans romaner har jag ofta reagerat mot en viss fientlighet mot människorna, en misstänksamhet och ett främlingskap, som kanske inte har varit medvetet. I Herrarna i skogen är de korta glimtarna av jaktlaget, bygdeföreningarna och den egne makens närvaro tvärtom fyllda av en handfast samvaro och av friluftsliv när det är som mest socialt, sensuellt och lärorikt. Det är ljust och accepterande. AvmystifieringEkman är aldrig sentimental. Men sin grundläggande modernitets- och civilisationskritiska hållning, romantisk eller inte, kan eller vill hon inte dölja. Ju mer vi knaprar eller hugger åt oss av naturen, desto värre. En återkommande bild är författarens egen dröm om hur hon flyger över ett förhistoriskt Europa, där små lyckor, gläntor och eldar glimmar i det tjocka skogstäcket. Det är, för att använda Astrid Lindgrens uttryck, en vy över "sagornas och lägereldarnas tid".
Avmystifieringen av världen är ett återkommande tema bland modernitetskritiker. Upprepade gånger citerar Ekman en tjänsteman som försöker utdöma ordet "skog". Det får mig att tänka på de båda tyska filosoferna Theodor Adorno och Max Horkheimer, som i en svidande vidräkning med "upplysningen", dvs. moderniteten, skrev: "Språket [...] har förvandlat promenaden till motion och maten till kalorier, ungefär som den levande skogen i franskt och engelskt vardagsspråk har blivit rätt och slätt 'trä'". De enda ord som försvarar skogens värden mot avmystifieringen är vetenskapliga ord, som biologisk mångfald och biotop (ett ord som Ekman något syrligt menar att Naturskyddsföreningen "släppt" som namn på en skyddsvärd skog). VilseförandeDet är en grannlaga uppgift att som forskare recensera en skönlitterär bok om ett ämne som fackligt är ens eget landskap. Det vetenskapliga läsandet och skrivandet präglar synen så att man först vill ha överblicken och kanske en redovisning av principer och metoder. Herrarna i skogen bygger delvis på forskningsrön, som redovisas, inte i referensform, utan som kapitelvis ordnade läslistor i slutet av boken. Men den är inte en forskningsprodukt i traditionell mening. Om så varit fallet hade jag här beklagat den aktuella etnologiska, ekonomisk-historiska och miljöhistoriska forskning på temat svensk skog som utelämnats. Men med en sådan rik flora av bakgrundsläsning och med så många friska källor av tidigare aldrig ihoptänkt vetande är det onödigt. Själva strukturen i Herrarna i skogen är märklig och svår att få grepp om. Nytt blandas med gammalt, vetenskapshistoria med egna upplevelser, poesi med skogliga utredningsfakta. Det är först oerhört tröttande att läsa, innan man släpper taget och ger sig hän i ett kaos som jag tror Ekman medvetet icke-organiserat för att texten ska bli en metabild av skogen själv, djup, vindlande, vilseledande och strukturerad i en högre ordning. Det är meningen att vi ska gå vilse. Gång på gång kommer vi tillbaka till samma punkt, som om vi tappat karta och kompass och irrat i cirklar, visserligen i olika riktningar men i samma landskap. Den punkten är, enligt Ekman, att vi måste bevara de rester av skogen som ännu finns kvar.
(Artikeln publicerad 2007-07-25)
Litteratur: Herrarna i skogen
http://www.ne.se/rep/litteratur-herrarna-i-skogen
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
