Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Slaget i Sävar 19 augusti 2009 visar sig vara allvar, blodigt allvar. Allvarligt och blodigt ner till minsta uniformsknapp och sista persedeldetalj. För att inte tala om alla vapen, hur de såg ut och hur de fungerade vid den aktuella tiden. Att på nytt och på plats spela upp ett stycke historia kräver mycket av sina deltagare. Sådan är historien, den livs levande historien.
Slaget i Sävar 19 augusti 1809 var dödligt allvar. Här möttes 5 000 man från vardera den svenska och den ryska sidan i kriget för att avgöra var gränserna skulle gå. Slaget i Sävar utvecklade sig till det sista stora slaget i finska kriget och till ett av de blodigaste med totalt omkring 1 000 döda och lika många skadade. Det var kring höjden Krutbrånet i den lilla byn Sävar 20 kilometer norr om Umeå som Sverige slutgiltigt förlorade den finska rikshalvan.
Minnesvärt slag
Omkring 400 statister har den här dagens samlats för att så noga som bara är möjligt visa hur det kan ha gått till den där dagen för 200 år sedan i den lilla byn Sävar. I livs levande livet för 200 år sedan var det inte meningen att slaget skulle ske i Sävar. Det var bara en ort som skulle passeras på vägen från Ratan där den svenska armén landstigit för att angripa ryssen i ryggen där han befann sig i trakten av Umeå. Men ryssarna förekom de långsamma svenskarna. Så snart de tagit reda på att svenskarna landstigit i Ratan började de marschera norrut för att om möjligt överrumpla svenskarna. Det lyckades man delvis med och därför kom slaget 19 augusti 1809 att till stor del stå kring höjden Krutbrånet och Sävarån.
– I föreningen Interaktiv historia har vi sedan en ganska lång tid tillbaka haft en idé om att på nytt spela upp slaget i Sävar. Vad vi ville göra vara att uppmärksamma människorna här i Västerbotten på vad som hade timat i de här trakterna för 200 år sedan. Att slaget i Sävar samtidigt var det sista stora slaget på svensk botten gjorde det inte mindre intressant. Jag tycker att det känns väldigt häftigt att historiens vingslag åter kan höras i den här trakten.
Jonas Nilsson är producent för det som kallas Sista slaget och till vardags lärare i SO-ämnen och musik i skolan i Sävar. Idén till Sista slaget väcktes för fem år sedan och när NE:s utsända träffar honom dagen före slaget ser han inte ett dugg nervös ut. Det är bara förväntan som lyser i hans ögon. Vi tillåter oss därför att fråga om det verkligen går att återskapa ett slag som det i Sävar på det här sättet. Det brukar ju heta att historien inte upprepar sig, men här i Sävar verkar ni vilja påstå motsatsen. Eller?
– När det gäller Sävarslaget i dess helhet går det inte att göra av den enkla anledningen att vi inte vet så mycket om slaget i dess detaljer. När det däremot gäller sådant som livet i fält, uniformer, vapen, stridsställningar och ordergivning vid den här tiden vet vi en hel del och det tycker vi är roligt att kunna visa på nytt. När man har satt sig in i detaljerna så får man i alla fall en känsla av hur det kan ha sett ut i litet större drag.
Anna-Sara Hammar är den som skrivit manus till Sista slaget och hon fungerar även som konferencier vid slaget för att hjälpa publiken till rätta. Till vardags är Anna-Sara doktorand i historia och som sådan väl förfaren att söka bland olika källor. Ovanpå fakta om slaget har hon lagt nio olika dramatiserade scener från respektive sidas högkvarter med uppgift att föra handlingen vidare under själva slaget.
– Jag har varit indragen i det här projektet i fem år vid det här laget. För att skriva ett manus till slaget har jag studerat tillgängliga arkiv för att från dem få fram så mycket material som möjligt om det som hände i Sävar. Det är framför allt med hjälp av officerarnas rapporter från själva slaget som jag har försökt att rekonstruera vad som hände.
Det och annat material kommer att finnas i den publikation om slaget vid Sävar som kommer att bli föreningen Interaktiv historias nästa insats.
ANDERS NORÉN/NATIONALENCYKLOPEDIN
Slagskämpar
Förra året var de i Finland för att delta i slaget i Oravais 1808. Tidigare i år var de i trakten av Uddevalla för fälttjänstövningen "Västra fronten" och framöver väntar andra spännande drabbningar som de i Halden 1718 och Fredriksten 1814 på att, som det heter på militärhistoriesvengelska, att reenactas (från engelskans re-enact).
Hans Olofsson från Stockholm ska agera ryss i slaget vid Sävar. Det som fört honom de 60 milen till Umeå är ett levande militärhistoriskt intresse och att han vill vara med i själva slaget ser han som "en kul grej". Ole Henrik Iversen är tagit sig de 75 milen från Bodø i Norge av samma brinnande intresse. I Norge är han medlem i en militärhistorisk förening som bl.a. ägnar sig åt att sy upp mycket tidstrogna och uniformknappsexakta uniformer. Vem går på en fest utan att vara rätt klädd?
Anita Warberg, också hon från Norge och Halden, uppträder i samband med slaget i Sävar som officersfru. Vid några andra återupplevda slag har hon varit markententerska med uppgift att, på ett så fältmässigt sätt som möjligt, laga mat åt något hundratal utsvultna slagskämpar. Vad är det då som får ut henne på äventyr som detta?
– Go'a vänner och frisk luft. Sedan är det ju ovanpå det ganska lärorikt.
Den mest långväga gästen vid slaget i Sävar är dansken John Orris. Han har rest 160 mil från Borgense på Fyn bara för att få vara menig rysk soldat under några timmar.
– Jag är intresserad av militärhistoria. Så enkelt är det. Här i Norden är det ganska ont om reenactments så det gäller att ta chansen när den ges.
Jaakko Olavi Antila kommer från finska Österbotten. Till vardags är han forskare i kyrkohistoria vid Helsingfors universitet, men vid slaget i Sävar agerar han präst vid Kungliga finska artilleriregementet med uppgift att hålla andakt med soldater och befäl före och efter slaget.
– På det här sättet har jag upptäckt en massa vackra och djupsinniga böner från 1800-talet.
ANDERS NORÉN/NATIONALENCYKLOPEDIN
Slaget kan börja!
I livs levande livet för 200 år sedan inleddes det som skulle gå till historien som slaget vid Rätan 06.25 på morgonen. Det skedde genom att de svenska styrkorna anfölls av de ryska på höjden Krutbrånet i utkanten av Sävar. Striderna kom sedan att bölja fram och åter. Ena stunden höll svenskarna Krutbrånet, i nästa var det ryssarna som behärskade höjden för att snart bli bortstötta igen av svenskarna. De svenska styrkorna inledde kampen tämligen utvilade och mätta efter att ha kommit till Sävar dagen innan efter att ha desembarkerat i Ratan några mil norrut. För ryssarna gällde det motsatta. De hade sedan en längre tid tillbaka haft ont om förnödenheter, och behovet av mat kändes inte mindre sugande när de på snabba 36 timmar tvingades marschera de två milen från Umeå till Sävar för att undvika att bli anfallna av svenskarna från två håll. När slaget var över vid 15-tiden stod trots det ryssarna som segrare. Den bedriften lyckades man inte minst med genom list och dristiga befälhavare.
Nu är det 200 år senare. Vi håller för åskådlighetens skull till på ett gärde - i verkligheten var terrängen skog - och de styrkor som strider är omkring 300 mot verklighetens 10 000. Den publik som håller till kring de läktare som finns uppbyggda får till att börja med framför allt se de svenska styrkornas agerande med framför allt Södermanlands regemente i elden. De ryska styrkorna med 23:e Jägarregementet i täten kommer långsamt in på krigsskådeplatsen från sin position en bit in i skogen. Inom kort är hela fältet (stort som en fotbollsplan) fullt med stridande. Kanoner mullrar, mörsare smäller och musköter skjuts av i allt tätare följd. Snart ligger röken från svartkrut tät över fältet och solen i det lätt höstanande vädret har svårt att tränga igenom. Konferenciern håller publiken – som låter sig räknas till 3 500–4 000 (kung Carl Gustaf, drottning Silvia och kronprinsessa Victoria inklusive) – fortlöpande à jour med det som händer på slagfältet.
Om det var bra, bra i meningen att detta återupplevda slag fick oss att bättre förstå historien? Ja, möjligen var de två timmar det tog att upprepa slaget i Sävar i längsta och bullrigaste laget, men det var nog en bra övning för att förstå en historia som när det begav sig var minst sagt svår att uthärda. Inte minst på slagfältet. Det sista slaget på svensk mark för 200 år sedan blev 200 år senare det första återupplevda slaget på samma mark. För den historieintresserade finns det mycket att lära av en sådan reenactment av historien.
Extern länk: Sista slaget
Livs levande historia
http://www.ne.se/rep/livs-levande-historia/RP61980
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
