Mats Wiklund, journalist och NE-medarbetare
30 september hålls den första av ett antal offentliga och TV-sända debatter mellan president George W. Bush och hans utmanare John F. Kerry. Den följs av liknande debatter 8 och 13 oktober. TV-debatter hölls första gången i samband med presidentvalet 1960 och har på olika sätt påverkat utgången vid flera val i USA.
Det finns en rad förklaringar till varför George W. Bush blir återvald för en andra period som USA:s president 2 november. De förklaringarna har att göra både med hans egna kvaliteter och med John Kerrys brister.
 |
|
George W. Bush ombord på USS Abraham Lincoln 1 maj 2003 för att kungöra att kriget med Irak var över. Det var då. Vad säger han i TV-debatterna med John Kerry inför presidentvalet om kriget i Irak? |
|
KEVIN LAMARQUE/REUTERS/SCANPIX |
Onormala omständigheter
Generellt kan konstateras att historien är på Bushs sida. Betydligt fler presidenter vinner en andra mandatperiod än går miste om den. Mycket ska till för att väljarna vill byta. När det sker beror det framför allt på känslan hos valmanskåren att landet är på fel väg.
Den inställningen gav Ronald Reagan och Bill Clinton möjligheten att bryta trenden. 1980 ansåg många amerikaner att USA tappat prestige och inflytande i världen. 1992 dominerade ekonomin den politiska dagordningen.
Krig & fred, jobb & välfärd är klassiska, tunga frågor som på ett eller annat sätt avgör en presidentkampanj. Mot den bakgrunden borde president Bush ha betydande problem. Ekonomins utveckling är osäker. I flera stora delstater är arbetslösheten hög. Under Bushs fyra år vid makten har fler jobb förlorats än skapats. Världsläget kan knappast kallas stabilt. Kriget i Irak har utvecklats på ett sätt som ingen i Vita huset kunde föreställa sig. De massförstörelsevapen som påstods utgöra ett sådant hot har ännu inte hittats. Den politiska situationen i Irak är kaotisk. Säkerhet kan inte upprätthållas i landet. Över tusen amerikanska soldater har dödats.
En sådan resumé framstår som ett odiskutabelt misslyckande. Under normala omständigheter borde George W. Bush sitta löst. Men omständigheterna är inte normala.
Vattendelare
Vad som ändå lär ge Bush segern i valet är väljarnas övertygelse om att han är rätt man att driva ”kriget mot terrorismen”. Opinionssiffrorna har gått upp och ner men på det området har han aldrig tappat greppet. En majoritet har alltid ansett att presidenten gör ett bra jobb i kampen mot terrorismen och är att lita på.
Här blandas psykologi, manipulation och faktiska omständigheter samman. Men utgångspunkten är att terroristattackerna 11 september 2001 blev en chock för hela nationen. Från den chocken har man långtifrån hämtat sig. Känslan av utsatthet och sårbarhet består. Och det är en känsla som bottnar i övertygelsen om att USA blivit ett annat. För första gången sedan grundandet kan inte omvärlden hållas på avstånd. Atlanten utgör inte längre ett skydd.
11 september har definierat George W. Bushs ämbetsutövning. Allt annat är sekundärt. På grund av terroristattackerna blev också hans roll som överbefälhavare central. Ansvaret för fred och säkerhet, krig och fred, tillfogades en annan dimension.
Den allmänna uppfattningen är också att Bush utövade ett förtroendeingivande ledarskap i samband med att Twin Towers och försvarshögkvarteret Pentagon anfölls. Landet slöt upp bakom honom. För de allra flesta amerikaner är det en bjudande, patriotisk plikt att stödja sin president under en kris.
Invasionen av Irak och dess följder har rubbat men långtifrån underminerat förtroendet för Bush. Många uppfattar den som en naturlig förlängning av kampen mot al-Qaida. Saddam Hussein hade länge framställts som ett hot mot världsfreden. USA, lyder inställningen, kunde inte vänta på FN. Det hade varit oansvarigt.
Visst har opinionsmätningar visat att en majoritet anser att kriget skötts illa och att det inte längre är värt priset. Men det har än så länge inte hotat Bushs återval. Väljarna vet, på gott och ont, var de har honom. Sympatisörer kallar honom rättfram och konsekvent. Belackare använder uttryck som enkelspårig och tvärsäker.
Långt ifrån alla som avser att rösta på honom delar Bushs uppfattning att Irak utvecklas i rätt riktning. De känner oro för ekonomins framtid och sina jobb. Men de avser inte att byta sida.
Självförvållat
Bortsett från känslan att det är riskabelt att under ett krig göra sig av med sittande president finns ett par övergripande förklaringar till att senator John Kerry kommer att misslyckas. Det handlar om både personlighet och politik, eller snarast bristen på desamma.
Återigen: För att hindra en president från att omväljas måste hans utmanare frammana det rätta stämningsläget: att USA går åt fel håll. Då kan alltså konstateras att ett par faktorer bör vara på Kerrys sida: ekonomins tillstånd och situationen i Irak. Här finns goda möjligheter att ifrågasätta Bushs lämplighet.
Men sedan republikanernas konvent i slutet av augusti har Kerry haft stora svårigheter att göra nödvändiga inbrytningar i väljarkåren. Presidenten har haft ett konstant, om än i storlek varierande, övertag i opinionsmätningarna.
Demokrater anklagar bittert den republikanska kampanjmaskinen för att med manipulationer, hel- och halvlögner ha sått tvivel om John Kerrys heder och omdöme. Sant är att vissa metoder varit varken hyggliga eller hederliga. Men de har varit effektiva. Många bedömare har häpnat över Kerrykampanjens oförmåga att i tid reagera på attackerna. Att den nu befinner sig i underläge är till åtskillig del självförvållat.
John Kerrys framtoning har heller inte hjälpt. Den är ofta lite stel och kylig. Hans retorik är betydligt bättre på papperet än inför publik. Både George W. Bush och John Kerry har etablissemangsbakgrund. Men medan Bush lyckas framställa sig som jordnära och rejäl ger Kerry intryck av att hellre trivas i kultiverade och akademiska kretsar. Att han talar god franska är i dagens USA mer en belastning än en tillgång.
Önsketänkande
Kerry tog sig samman i mitten av september och kritiserade Vita huset på bred front för kriget i Irak. Det tycks ha gett resultat. Blodflödet har hejdats och avståndet till Bush har minskat. Men ännu återstår det svåraste: att lägga fram ett alternativ. Att övertyga om att något annat måste till.
Vad Irak anbelangar är skillnaderna mellan kandidaterna relativt små. Kerry röstade för beslutet att invadera och är inte beredd att dra tillbaka amerikanska styrkor från den ena dagen till den andra. Hans kritik handlar om hur kriget genomförts, inte att det blev av. Det är en hållning som inte lär hetsa upp särskilt många väljare.
Ekonomi och välfärdsfrågor är oftast säkra kort för en demokrat, men Kerry har ännu inte spelat ut dem särskilt framgångsrikt. Precis som i utrikespolitiken saknas ett alternativ. Följden är att John Kerrys kandidatur fortfarande är vag i konturerna. Republikanerna har gjort ett bättre jobb att definiera honom än han själv.
Tid finns kvar att vända utvecklingen, heter det. Det är önsketänkande. I själva verket har tiden runnit ut. Debatterna mot Bush kan naturligtvis påverka opinionen. Men då måste något dramatiskt inträffa, en kolossal blunder av Bush inför alla TV-tittare, och en Kerry som plötsligt finner de rätta orden vid det rätta tillfället.
I den verkliga världen inträffar sällan mirakler när de som bäst behövs. De amerikanska väljarna har haft lång tid på sig att studera och bilda sig en uppfattning om de två kandidaterna. Nästan allt talar därför för att en majoritet av dem kommer att, utan större entusiasm och i känslan av brist på bättre, rösta på George W. Bush den 2 november.
(Artikeln publicerad 2004-09-30)
Lost: Därför vinner Bush
http://www.ne.se/rep/lost-därför-vinner-bush
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
