Mänskligt spill

Arne Järtelius, nyhetsredaktör

Knökfullt var ordet. Knökfullt att en varm sommardag i Stockholm gå in i mörkret och svetten på Södra teatern för att lyssna på Zygmunt Bauman. Inte nog med det. Evenemanget kostade 150 kronor i entré, men det verkar bara ha dragit ännu fler intresserade åhörare.

Zygmunt Bauman är 85 år fyllda och räknas till dagens mest inflytelserika sociologer i världen. På svenska finns ett flertal verk översatta från engelska, Baumans nuvarande språk sedan han för 40 år sedan kom till Storbritannien från ett sönderfallande kommunistiskt och antisemitiskt Polen.

Interregnum

Det är en i relation till situationen i världen lätt uppgiven Zygmunt Bauman som under en timme föreläser för en, som det verkar, entusiastisk publik. För den Baumankunniga är det inga direkta nyheter som han för till torgs, men när det kommer direkt från hästens mun känns det både nytt och fräscht.

Ett mantra i Baumans föreläsning är att den tid vi lever i är ett interregnum, ett tillstånd där en gammal ordning upphört att fungera och ingen ny finns i sikte. ”Vi vet”, säger han, ”vad vi har förlorat, men inte vart vi är på väg.”

Dagens politik har enligt Bauman blivit maktlös eftersom den förblivit nationell samtidigt som det mesta som i grunden påverkar våra liv blivit globalt. ”Politiken är lokal, medan makten är global. Vad som i dag saknas är politiska instrument att agera i global skala. FN i all ära, men vilka är det som bestämmer där, vilka är det som sitter med vetoknapparna?”

Hur ska vi då förändra världen? Som sociolog och forskare har Zygmunt Bauman inget svar på den frågan. ”Som forskare ägnar jag mig inte åt prediktioner.” Han vet bara att det inte går att fortsätta som vi nu gör och sin forskning ägnar han åt att påvisa bristerna i den värld vi nu lever i.

Collateral damage

Zygmunt Baumans senaste bok heter Collateral Damage: Social Inequalities in a Global Age (2011). Det är en artikelsamling av ett ganska spretigt slag om allt från kommunism och konsumism till social ojämlikhet och intimitet.

Bokens röda tråd är att social ojämlikhet på olika nivåer – lokalt, nationellt och globalt – i dag håller på att bli något vi får räkna med, acceptera och tolerera. Bauman skriver: ”Det går inte att göra en omelett utan att slå sönder några ägg.” Det senare ska kanske utläsas som ”rötägg”. Problemet är bara att dessa ”rötägg” tenderar att hela tiden bli fler i den ekonomiska rationalitetens namn.

Det är här termen collateral damage kommer in i bilden. Det är en ursprungligen militär term som säger att man måste räkna med ett visst lidande och spill – ”sidoskador” kallade – bland civilbefolkningen för att komma åt den verkliga fienden. Vi hör det i dag från NATO:s bombningar i Libyen och de amerikanska attackerna med drönare i framför allt Afghanistan Vi har tidigare hört det från de amerikanska truppernas agerande i krigen i Afghanistan och i Irak och, inte minst, under Vietnamkriget.

Väntade konsekvenser

Det i dag nya är att termen (och den bakomliggande verkligheten) collateral damage även flyttats över i civila sammanhang. Bauman skriver (min översättning): ”Det finns en stor likhet och interaktion mellan ojämlikhet och oavsiktliga eller oväntade skador, det är två fenomen i vår tid som växer i såväl omfång som vikt och toxicitet i de risker som de förebådar.”

Collateral damage är också en term som så smått fått fotfäste i politikerspråket. I ett tal till nationen i samband med USA:s senaste budgetkris sade president Barack Obama:

”Det är ett farligt spel som vi aldrig har spelat förut, och vi har inte råd att spela det nu…inte när så många familjers jobb och försörjning står på spel. Vi kan inte tillåta att Washington åsamkar det amerikanska folket oavsiktliga skador (collateral damage) i sin politiska krigföring” (26 juli 2011).

En liknande debatt har nyligen förts i Sverige i samband med införandet 2008 av nya sjukregler och deras konsekvenser. Redan när de infördes varnade den ansvariga ministern för de ”orimliga följer” de kunde få för de som skulle bli nollklassade. Det fick hon inget gehör för då, men tre år senare, sommaren 2011, när riksdagen såg till att ändra sjukreglerna, lät regeringen förstå att lagen fått ”oväntade konsekvenser”, som ingen kunnat förutse. Att en promemoria från Socialdepartementet (29 december 2009) visar att konsekvenserna var allt annat än oväntade gör inte saken bättre (för de omkring 6 000 som drabbades av de nya reglerna) eller professor Baumans påstående sämre.