Dick Harrison, professor i historia
Ett av de officiella skälen till att Sverige firar sin nationaldag 6 juni är en händelse som ägde rum för 200 år sedan. Det var 6 juni 1809 som hertig Karl, den blivande Karl XIII, godkände den nya svenska regeringsformen.
Egentligen hade vi lika gärna kunnat fastna för 5 juni, då riksdagens adels-, präster- och borgarstånd antog regeringsformen, eller 27 juni, då den antogs av bondeståndet. Att hertigens godkännande ägde rum på samma datum som Gustav Vasa hade valts till svensk kung i Strängnäs år 1523 bidrog sannolikt till att det var just denna händelse man utgick från när firandet av Svenska flaggans dag på Skansen behövde skänkas en historisk inramning vid förra sekelskiftet.
Men datum är oväsentliga. 1809 års regeringsform var däremot inte oväsentlig. I och med att det gustavianska enväldet föll och ersattes av en ny regim inleddes den långa men framgångsrika marschen mot demokrati.
 |
| NATIONALMUSEUM/SVENSKA PORTRÄTTARKIVET |
| Gustav IV Adolf vid sitt skrivbord. Av samtida porträtt att döma ger denna karikatyr en god bild av hans blyga och inbundna natur liksom hans enkla klädsel. |
Fiasko
Bakgrunden till regimskiftet var blodigast tänkbara. På natten till måndagen 1 februari 1808 nåddes de svenska myndigheterna i Finland av nyheten att ryssarna stod i begrepp att invadera. Inom kort vällde 24 000 ryska krigare in över rikets östgräns. Sverige var helt oförberett, och på kort tid föll hela södra Finland i ryssarnas händer. Även militära stödjepunkter som lätt hade kunnat försvaras, till exempel den starka fästningen Sveaborg utanför Helsingfors, kapitulerade för fienden.
Orsakerna till den ryska invasionen var flera, men framför allt rörde det sig om ett svenskt utrikespolitiskt fiasko. Den enväldige kungen Gustav IV Adolf hade vägrat infoga sig i det antibrittiska system som den franske kejsaren Napoleon och den ryske tsaren Alexander hade dragit upp riktlinjerna för vid ett möte i Tilsit 1807. Den svenska kungens halsstarrighet blev tsarens ursäkt för att gå till angrepp.
De fåtaliga svenska trupper som fanns i den östra rikshalvan retirerade mot norr, till byarna mellan Brahestad och Uleåborg. På senvåren inledde de en motoffensiv som till en början hade betydande framgångar. Kuopio återtogs 12 maj, och 14 juli triumferade svenskarna i slaget vid Lappo. Finländsk gerilla slog samtidigt till i fiendens rygg. Faktum kvarstod dock att ryssarna var många fler, och under höstens strider fällde numerären avgörandet. Efter det svenska nederlaget vid Oravais 14 september blev det militära läget allt värre för Gustav IV Adolfs monarki.
Långt senare skulle Johan Ludvig Runeberg föreviga de tillfälliga framgångar som de svenska trupperna trots allt hade – Sven Duva vid Virta bro, Döbeln vid Jutas – men i praktiken var kriget förlorat.
Kapitulation
Ännu värre blev det under månaderna kring årsskiftet 1808–09, då det rådde stillestånd. Enligt avtal skulle de svenska trupperna, i väntan på att kriget åter tog fart, förläggas på andra sidan Bottenviken. Men kyla, svält, tyfus, dysenteri, fläckfeber och skörbjugg slukade mängder av soldatliv. Hälften av de cirka 4 000 man som sändes till Umeå fältsjukhus avled. Man har beräknat att omkring en fjärdedel av armén försvann under tre månader. Sammanlagt, under hela kriget, dog omkring 60 000 svenska soldater - mer än två tredjedelar av dem i sjukdomar och andra umbäranden.
Motgångarna fortsatte när kriget ånyo bröt ut på vårvintern 1809. Den 25 mars kapitulerade hela den svenska norra armén i Kalix och 31 maj stod ryska trupper i Umeå. Sverige hotades av undergång, i synnerhet som danska och norska trupper stod redo att invadera i söder och väster.
Dubbelrevolt
Det var i denna situation som svenska ämbetsmän och officerare genomförde en statskupp. Missnöjet med kungens misslyckade krigs- och utrikespolitik var utbrett. Att kuppen dröjde så länge berodde inte minst på att så många var så missnöjda att det var svårt att uppnå enighet om vilket styrelseskick landet skulle ha när kungen väl var störtad. Vissa ville bara ersätta Gustav IV Adolf med en ny kung ur samma dynasti och sluta fred med ryssen. Andra ville ha en helt ny regim.
Oenigheten resulterade i två revolter i stället för en. En av de mest radikala officerarna, Georg Adlersparre, som förde befäl över västra armén i Värmland, gjorde uppror mot kungen 6 mars 1809 genom att ockupera Karlstad, varefter han inledde ett fälttåg mot Stockholm. När nyheten om Adlersparres revolt nådde huvudstaden insåg de mer konservativa konspiratörerna att de måste agera fort för att inte tillfället skulle glida dem ur händerna. Kungen planerade dessutom att fly till lojala trupper i Skåne, och om det lyckades riskerade Sverige att sönderfalla i inbördeskrig.
Den 13 mars försökte de sammansvurna, under ledning av generaladjutant Carl Johan Adlercreutz, övertala kungen att stanna i Stockholm. När Gustav IV Adolf vägrade övermannade de honom och satte honom i husarrest på Drottningholm. Efter det att kungen senare flyttats till Gripsholm tvingades han abdikera från tronen. Statskuppen var i praktiken över när Adlersparres trupper anlände till huvudstaden, men revolutionsgeneralen hade ingen tanke på att bli överspelad av Adlercreutz och hans allierade. De påföljande månaderna kännetecknades därför av intensiva ansträngningar för att kompromissa fram en ny regim som skulle vara godtagbar för både kretsen kring Adlersparre och kretsen kring Adlercreutz – detta samtidigt som hotet från de avancerande ryska trupperna blev alltmer akut.
Demokratiskt genombrott
Den regeringsform som trumfades igenom på sommaren 1809 var resultatet av förhandlingar mellan de sinsemellan oeniga svenska grupperingarna. Inspirationen kom bland annat från den franske skriftställaren Charles-Louis de Secondat (1689–1755), baron av Montesquieu, och dennes idé om maktfördelning. Genom att hålla den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten åtskilda skulle maktmissbruk beivras i och med att ingen enskild instans fick för stort inflytande.
I den nya regeringsformen behöll kungen den verkställande makten, men ansvaret för lagstiftning delades mellan kungen och riksdagen. Riksdagen fick hela kontrollen över beskattningen. Inflytandet över domstolsväsendet överläts på oavsättliga domare. Dessutom fastslogs viktiga fri- och rättigheter, däribland säkerhet mot godtycklig arrestering, tryckfrihet och yttrandefrihet.
Det var ännu långt kvar till demokrati. 1809 var bara första steget. Men det var ett viktigt steg, en utgångspunkt för hela den utveckling som ett drygt sekel senare skulle leda till vårt nuvarande politiska system med allmän rösträtt.
Modern svensk identitet
Några månader efter att regeringsformen antogs, 17 september, slöt Sverige och Ryssland fred i Fredrikshamn. Att Finland skulle bli ryskt var oundvikligt, men in i det sista grälade delegaterna om gränsdragningen. De ryska förhandlarna yrkade på att den nya gränsen skulle dras vid Kalix älv, medan svenskarna föredrog Kemi älv. I den slutliga kompromissen drog man gränsen mitt emellan, längs Torne och Muonio älvar, det vill säga där gränsen i dag löper mellan Sverige och Finland.
1809 är ett märkesår i svensk historia. Landet sprängdes i två delar och fick en ny regeringsform. Landskap som tillhört det svenska riket sedan 1200-talet rycktes bort och hamnade under tsarens välde. Katastrofen blev dessutom signalen till ett nationalistiskt uppvaknande. Svenska intellektuella, som Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Per Henrik Ling, gjorde sig till tolkar för en historieromantiskt färgad dröm om andlig pånyttfödelse inom ramen för den nygamla nationen, att – med Tegnérs ord – "inom Sveriges gräns erövra Finland åter".
I svallvågorna av 1809 års omvälvningar började den moderna svenska identiteten utformas.
Märkesåret 1809
http://www.ne.se/rep/märkesåret-1809
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
